föraktligare, än det öppna motståndet, den är-
liga absolutismen eller aristokratien. Dessa an-
gifva åtminstone öppet sitt mål, bedra inger
och utledsna ej det bättres vänner, genom löf-
ten som de ej hålla, och ostentationen med
grundsatser, som endast innehålla väder.
Skulle vi använda hvad vi här ofvan anför
på en af dagens frågor: det Norska Storthiage
och anledningarne till dess upplösning, så möt:
vi äfven der en beskyllning, som man gjort det-
samma får bristande moderation. Om man mec
detta ord förstår ofelbarhet, friheten från all:
menskliga misstag och irringar, så kan Stor-
thinget vi-serligen icke frikallas derifrån. Mer
om man icke det gör, om man erkänner, alt
till de menskliga rättigheterna höra äfven den.
att någom gång kunna förvilla sig; emedan der
bör till de menskliga naturanlagen, så synes de
Norska Storthinget icke hafva särdeles mycke
på sitt samvete, när man ej kan förebrå dei
annat, in ett långt sträckt nit för sina kommit-
tenters vätt och bästa, hvarom den långa listar
på dess förvillelser, införd i Christiamias mor-
gonblad, vittnar. Om vi skulle för ett ögon-
blick omvända förhållandet, om det gafs er
konstitution, som tillät representant-kammarer
att upplösa styrelse-personalen, och hon gjord:
det af skäl, att nämnde personal, efter hennes
tycke, varit för noggrann i detaljer, hvilka de
var hennes pligt att granska, att hon, enlig
dess tanka, gått in på representationens område,
hvilket insteg det likväl berott af denna sednare
att tillrättavisa; om hon icke medhunnit de
största och vigtigaste ärendernas fullbordan förr,
än sådant alltid varit vanligt; om en hufvud-
fråga, enligt hennes mening, möjligen bord!
kunna vara afgjord på 20 veckor i stället för
21, fastän hon ej kunde neka, att Styrelsen ar-
betat flitigt och samvetsgramnt — huru sknlle
man väl bedöma denna representant-kammare,
och skulle man väl tillerkänna henne den mo-
deration, som hon fråndömt styrelse-personalen?