Stanadc UPpplySstllug. MUMUlIv balvuta HeBuN SM LNe
sitt frihetsnit, sina anspråk på nationens rättig-
heter ända derhän, att han ville draga under
folkets afgorande de detaljfrågor, hvilka tillhöra
den verkställande maktens attrihutioner och så-
ledes förlama eller tillintetgöra dess kraft, enhet
och lättrörlighet, så felade han i moderation,
emedan han felade i förstånd om saken, emedan
hans förslag, om det antogs, skulle skada just
dem man ville gagna. Likaså om någon i ett
mahomedanskt land skulle yrka qvinnans natur-
liga jemlikhet med mannen, hennes rättighet
att sjelf bestämma om sin hand, att få vistas
ute efier behag och obeslöjad, om månggiftets
orimlighet och orättvisa m. m., så saknade för-
slaget moderation, emedan de allmänna sederne och
tänkesätten uppreste sig deremot, och det, ehuru
riktigt tll sin grund, likväl vore olämpligt i
anseende till tiden, och utan nytta för saken,
måhända förderfligt för den obetänksamme re-
formatorn.
Deremot är menniskofruktan icke moderation,
sakens kringgående, stympning och försämring
icke moderation, det försigtiga undvikandet af
jemväl det nyttigaste, angelägnaste och mest
maktpåliggande , - som kunde stöta någon
mäktig egenkärlek, något högt uppsatt intresse
icke moderation. Luther, Tell, Engelbrecht,
Gustaf Wasa, Franklin, Lafayette, alla des-
sa mensklighetens heroer, som fört dess
sak mot det sekler-gamla förtrycket och ob-
skurantismen, vore således icke moderate i
nutidens mening; men i ordets högre verk-
liga mening, voro de det visserligen, ty de
förstodo hvad tiden och slägtet behöfde ;
de yrkade det rätta, det sanna, det evigt be-
stående, i trois af mäktiga fördomar, egennytta
och passioner; de visste att dessas vall behöt-
de mod och kraft att genombrytas, om det go-
da wsädet skulle kunna uppskjuta; de sågo
målet i det stora helas väl, och sågo ej på
medlets äfventyr för dem sjelfva. Om desse
män fört det artiga, undfallamde, alla åsigter
förlikande, intet intresse förnärmande språk,
hvilket man nu för tiden fordrar, såsom det
oundgängliga vilkoret för den minsta sannings
framförande, det minsta förbättringsförslag; om
de bedt de påfliga presterna bafva den nåden,
att icke bränna kättare, att icke rikta sig med
aflatskrämeri, att icke ställa sig, sina personer
och sina anspråk främst bland alla; om de an-
hållit hos tyrannerne, att afstå från sin makt,
hos aristokraterne att bortlägga sitt högmod och
sin rofgirighet, hos embetsmännen att försaka
sin falhet och sitt godtycke, och om de, som
mar lätt kan förmoda, afviste med ett nej, lå-
tit sig beskedligt nöja, tänkande, att de talat
och frälst sin själ, men framfö: allt sin kropp;
om alla reformvänner, deras samtida eller efter-
kommande varit lika foglige, lika moderate,
hur skulle verlden väl nu ha sett ut? Vi ha-
de då ännu haft de gamla goda tiderna af
munkyvälde och inqvisition, af halsrätt och her-
rerätt, och de förfärliga vidundren: mennisko-
rätt och yttrande rätt, hade då icke funnits.
De hade ett olika begrepp om moderation,
och detta deras begrepp blef verldens rädd-
ning.
Deremot är detta ovissa vacklande emellan
frihet och träldom, emellan ljus ech mörker,
emellan legitimitet och folkens rättigheter, som
man kallat doktrin, juste millieu, historisk-
het men icke moderation. Det är feghetens
dagtingan med orättvisan, egennyttans köpslå-
ende med makten, sjelfklokhetens begär att döl-
ja sin litenhet och sin fåvitska under öfver-
klokhetens pösande mantel. Om en nödvän-
dig klokhet kunde för fyra sekler sedan rätt-
färdiga tänkarens sats, att, om han hade alla
verldens sanningar församlade i sin hand, ej
utsläppa mer, än en enda i sönder, så är den-
na regel likväl icke nu mera gällande. Tide-
hvarfret har så långt framskridit i odling, tan-
keförmåga och tolerans, att det, åtminstone på
denna sidan Alperne och Pyrenerne. der iutet
mäktigt papistiskt presterskap beherskar och
nedtynger allt, ej ges någor nyttig sanning som
det är vådligt att yrka, någon förbättring i sam-
hällenas inrättning eller folkklassers belägenhet,
som man behöfver återhålla, af fruktan att ej
bli förstådd eller understödd. Den föregifna
försigtigheten att icke brådstörta reformer, är
således i våra dagar, der hon icke, Såsom hos
några få, är förskräckthetens välmening, in-
genting annat, än ex följd af bristande insigt
aller bristande vilja. Mången gång är denna
halfhet i beslut, som förrycker det gamla, utan
a a 5 42 sat helt och duselot nytt.