Stanadc UPpplySstllug. MUMUlIv balvuta HeBuN SM LNe sitt frihetsnit, sina anspråk på nationens rättigheter ända derhän, att han ville draga under folkets afgorande de detaljfrågor, hvilka tillhöra den verkställande maktens attrihutioner och således förlama eller tillintetgöra dess kraft, enhet och lättrörlighet, så felade han i moderation, emedan han felade i förstånd om saken, emedan hans förslag, om det antogs, skulle skada just dem man ville gagna. Likaså om någon i ett mahomedanskt land skulle yrka qvinnans naturliga jemlikhet med mannen, hennes rättighet att sjelf bestämma om sin hand, att få vistas ute efier behag och obeslöjad, om månggiftets orimlighet och orättvisa m. m., så saknade förslaget moderation, emedan de allmänna sederne och tänkesätten uppreste sig deremot, och det, ehuru riktigt tll sin grund, likväl vore olämpligt i anseende till tiden, och utan nytta för saken, måhända förderfligt för den obetänksamme reformatorn. Deremot är menniskofruktan icke moderation, sakens kringgående, stympning och försämring icke moderation, det försigtiga undvikandet af jemväl det nyttigaste, angelägnaste och mest maktpåliggande , som kunde stöta någon mäktig egenkärlek, något högt uppsatt intresse icke moderation. Luther, Tell, Engelbrecht, Gustaf Wasa, Franklin, Lafayette, alla dessa mensklighetens heroer, som fört dess sak mot det sekler-gamla förtrycket och obskurantismen, vore således icke moderate i nutidens mening; men i ordets högre verkliga mening, voro de det visserligen, ty de förstodo hvad tiden och slägtet behöfde ; de yrkade det rätta, det sanna, det evigt bestående, i trois af mäktiga fördomar, egennytta och passioner; de visste att dessas vall behötde mod och kraft att genombrytas, om det goda wsädet skulle kunna uppskjuta; de sågo målet i det stora helas väl, och sågo ej på medlets äfventyr för dem sjelfva. Om desse män fört det artiga, undfallamde, alla åsigter förlikande, intet intresse förnärmande språk, hvilket man nu för tiden fordrar, såsom det oundgängliga vilkoret för den minsta sannings framförande, det minsta förbättringsförslag; om de bedt de påfliga presterna bafva den nåden, att icke bränna kättare, att icke rikta sig med aflatskrämeri, att icke ställa sig, sina personer och sina anspråk främst bland alla; om de anhållit hos tyrannerne, att afstå från sin makt, hos aristokraterne att bortlägga sitt högmod och sin rofgirighet, hos embetsmännen att försaka sin falhet och sitt godtycke, och om de, som mar lätt kan förmoda, afviste med ett nej, låtit sig beskedligt nöja, tänkande, att de talat och frälst sin själ, men framfö: allt sin kropp; om alla reformvänner, deras samtida eller efterkommande varit lika foglige, lika moderate, hur skulle verlden väl nu ha sett ut? Vi hade då ännu haft de gamla goda tiderna af munkyvälde och inqvisition, af halsrätt och herrerätt, och de förfärliga vidundren: menniskorätt och yttrande rätt, hade då icke funnits. De hade ett olika begrepp om moderation, och detta deras begrepp blef verldens räddning. Deremot är detta ovissa vacklande emellan frihet och träldom, emellan ljus ech mörker, emellan legitimitet och folkens rättigheter, som man kallat doktrin, juste millieu, historiskhet men icke moderation. Det är feghetens dagtingan med orättvisan, egennyttans köpslående med makten, sjelfklokhetens begär att dölja sin litenhet och sin fåvitska under öfverklokhetens pösande mantel. Om en nödvändig klokhet kunde för fyra sekler sedan rättfärdiga tänkarens sats, att, om han hade alla verldens sanningar församlade i sin hand, ej utsläppa mer, än en enda i sönder, så är denna regel likväl icke nu mera gällande. Tidehvarfret har så långt framskridit i odling, tankeförmåga och tolerans, att det, åtminstone på denna sidan Alperne och Pyrenerne. der iutet mäktigt papistiskt presterskap beherskar och nedtynger allt, ej ges någor nyttig sanning som det är vådligt att yrka, någon förbättring i samhällenas inrättning eller folkklassers belägenhet, som man behöfver återhålla, af fruktan att ej bli förstådd eller understödd. Den föregifna försigtigheten att icke brådstörta reformer, är således i våra dagar, der hon icke, Såsom hos några få, är förskräckthetens välmening, ingenting annat, än ex följd af bristande insigt aller bristande vilja. Mången gång är denna halfhet i beslut, som förrycker det gamla, utan a a 5 42 sat helt och duselot nytt.