är en duglig och ädel regent; är han det åter icke, så synes det oss ganska väl, att han icke af egensinnighet eller maktbegär kan uppehålla, hvad som utgör nationens verkliga behof; och i allmänhet vore det besynnerligt, om en folkförsamling, under flere sammanträden efter hvarandra, icke skulle lika väl kunna pröfva, hvad som är folket nyttigt, som konungen ensam. Denna del af Spanska konstitutionen har 1imedlertid eit serskildt intresse för oss i så måtto, som den i det närmaste likoar, hvad jemväl eger rum i Norge. Hvil!ka förfärliga spådomar gjordes icke äfven år 1814 öfver följderna af en kammare och det suspensiva veto i Norge? Och likväl finnes ingen enda represeatantkammare i verlden, hvarest det, jemförelsevis, under dessa 20 åren gått till med så mycken enighet, lugn och passionsfrihet som der. För öfrigt är det ostridigt, efter hvad läsaren här ofvan finner, att den Spanska konstitutionens stiftare snarare visat för mycken farhåga än för liten försigtighet i de föreskrifter, som åsyfia att förekomma passionernas eller korruptionens inverkan på Cortesvalen , då dessa ske genom dubbla elektorer, samt med den ganska konservativa principen, ait hvarje Cortesledamot måste hafva en viss fast förmögenhet. Hvad är det då, som upprört de förskräckte i alla länder mot denna koastitution? Jo! ingenting annat, än att den så mycket, som år möjligt med en monarki, omgifver den med republikanska institutioner, det vill säga gör folket deltagande och intresseradt i statsförvaltningen och, utan att betaga Konungen något af det, som är nödigt för utofning af den honom tillhörigg verkstalllande makten, sökt sätta en bom för godtycket och denna makts utsträckning till skada för landet. Vi undra likväl icke öfver förskräckelsen och allt det väsen, som den pura monarkismens anhängare gjort och ännu komma att göra öfver dessa statsformer, emedan det otvifvelaktigt måste medgifvas, att sådana konstitutioner, om de vinna ett allmännare inträde i de större staterna, utgöra första steget att ådagalägga sjelfva ärfilighetsprincipens umbärlighet, jemväl ho; högsta Statschefen. — Qui vivra verra! s