är en duglig och ädel regent; är han det åter
icke, så synes det oss ganska väl, att han icke
af egensinnighet eller maktbegär kan uppehålla,
hvad som utgör nationens verkliga behof; och i
allmänhet vore det besynnerligt, om en folkför-
samling, under flere sammanträden efter hvaran-
dra, icke skulle lika väl kunna pröfva, hvad
som är folket nyttigt, som konungen ensam.
Denna del af Spanska konstitutionen har 1imed-
lertid eit serskildt intresse för oss i så måtto,
som den i det närmaste likoar, hvad jemväl eger
rum i Norge.
Hvil!ka förfärliga spådomar gjordes icke äfven
år 1814 öfver följderna af en kammare och det
suspensiva veto i Norge? Och likväl finnes in-
gen enda represeatantkammare i verlden, hvar-
est det, jemförelsevis, under dessa 20 åren gått
till med så mycken enighet, lugn och passions-
frihet som der.
För öfrigt är det ostridigt, efter hvad läsaren
här ofvan finner, att den Spanska konstitutio-
nens stiftare snarare visat för mycken farhåga
än för liten försigtighet i de föreskrifter, som å-
syfia att förekomma passionernas eller korrup-
tionens inverkan på Cortesvalen , då dessa ske
genom dubbla elektorer, samt med den ganska
konservativa principen, ait hvarje Cortesledamot
måste hafva en viss fast förmögenhet.
Hvad är det då, som upprört de förskräckte
i alla länder mot denna koastitution? Jo! in-
genting annat, än att den så mycket, som år
möjligt med en monarki, omgifver den med re-
publikanska institutioner, det vill säga gör fol-
ket deltagande och intresseradt i statsförvaltnin-
gen och, utan att betaga Konungen något af
det, som är nödigt för utofning af den honom
tillhörigg verkstalllande makten, sökt sätta en
bom för godtycket och denna makts utsträckning
till skada för landet. Vi undra likväl icke öfver
förskräckelsen och allt det väsen, som den pura
monarkismens anhängare gjort och ännu komma
att göra öfver dessa statsformer, emedan det otvif-
velaktigt måste medgifvas, att sådana konstitutio-
ner, om de vinna ett allmännare inträde i de
större staterna, utgöra första steget att ådaga-
lägga sjelfva ärfilighetsprincipens umbärlighet,
jemväl ho; högsta Statschefen. — Qui vivra
verra! s