nangrant afsäga sig sina uppdrag, så att folket: mening fått genom nya val uttala sig. De hade bordt säga: efter som man icke otydhgt lålit oss förstå, att nationen icke är af samm: anka som vi, må man fråga henne. Detta hade varit värdigt representanter i deras ställning Svenska Minerva comp. skulle då hafvi blifvit flata, om dylikt vore dem möjligt. Den förebråelsen, man gjort Norrmännen, at de chikanerat i småsaker och sökt alla tillfäller att förolämpa svenska mnaiionens känsla, ka bafva något slags grund, hvilket kommer an p hvad man menar dermed, men det förefalle mig, att grunden lätt kan uppsökas, om me vill finna den. Det är icke genom groiva skriande orättvisor, icke genom öppen fiendtlig het, som vi gjert Norrmännen oss ohbenägna utan genom en småaktig högfärd, i sällskapsjar gonen, hvilken icke knnnat undgå att bana si; väg till dem; genom en missaktning i saker, fö hvilka vi böra begripa att de måste vara lik: ömtåliga som vi äro sjelfve, genom ett ohöljd sträfvande att anses hvad vi genom föreninge icke äro. Och ingen försvarar sig med spju och lans mot knappnålar; när anfallen äro gua tets och den barusliga fåfängans, då kan mma vänta sig, att frågan och svaret stå i sämm casus. Då vårt elaka lynne visat sig som e1 föresats att icke mnågonsim wmedgifva mera, äl jemt hvad skrifven lag bjuder, ieke närma os det ringaste genom öppna och välvilliga kon cessioner, så böra vi icke, utan allt för orirmli egenkärlek, fordra mera af Norrmännen. V böra icke förtänka dem, om de förskansa si: bakom formerna och träda fram ända till yt tersta randen af dem, för att se oss i synen Eller vill man kanske att de skulle hafva besvarat vår surmulna obenägenhet, vår barnslig: högdragenhet, med ena öppen krigsförklaring Kanske är det, hvad mången skulle hafva önskat; men Norrmännen hafva varit oss för sluga. Om ock deras afsigt varit att förolämpa, så ha det dock skett under former, hvilkas värdighe och talentfulla framställande jag skulle tillönske mina landsmän. Jag talar naturligtvis icke om hvad den råa masskn a ena eller andra sidar kar kläcka, utan om representationens framståilningar. Få länder kunna framvisa lagstittningshandliagar med sådan finhet, hofsamhet och förstånd författade, som de Norska; detta vödgas vi erkänna, orm ock vårt lilla högmod skulle blöda aldrig å vid bekännelsen och vid jemförelsen med de omogna foster, som här stundom utgå under eudera eller båda statsmakternas egid. Denna observation kan vara tjenl:s utt vederbörligen inskärpas hos en och hvar, som har lust att, med förnämt fnysande utbrede sig öfver klockarpolitik? o. d.