SA MR EM POR STVM MR) innebär jemniikhet, utan vilkor och mentalreservationer ; händelsen gör nu, att J ärem öfverlägsne, men det kan ändra sig; vi fordre att stå bredvid Eder, ej under Eder. Och lika naturligtvis väckte vår oförskämdhet en norsk fanatism, -adlad till nationalkänsla ; denna oförskämdhet borde kufvas med stryk.? Hvilken Norrman, som toge våra anspråk i försvar, vore o-norsk, vore icke patriot, vore snart sagdt en landsförrädare! !! Och detta allt med rätta, skrifver Svea Hofrätt. Om vapnet på myntet kan jag icke yttra mig, emedan jag icke har något norskt mynt till hands, och de få gånger jag sett ett dylikt, sannerligen icke gett någon uppmärksamhet åt det heraldiska derå. Men att norska vapnet finnes anbragt i en tredjedel af skölden på svenska myntet, det har jag sett ; och jag förmodar således, att reciprocitet är iakttagen; men i fall så icke är, måste hvarje sansad domare erkänna att rättvisa ieke skett Norge. Betyder denna symbolernas sammanställning någonting, så hafva ju Norrmännen rätt i sin misstänksamhet; menar man deremot ingenting med dem, hvarföre håller man då i sig med så mycken ifve.? Eftersom man anser sig för den starkaste, så må man vara öppen och högsint; det anstår icke den starke att vara småaktig, alt sticka med knappnålar, att maskera sin rätta mening och genom sisågnat och intriger genomdrifva en afsigt, hvilken han bör hafva magt att öppet uttala. Har Sverge ledsnat vid den ingångna föreningen, så må det ärligt erkänna detta, och lösa henne på ett eller annat sätt; men så länge vi med orden bekänna en föresats att hålla beaone i helgd, så är det oss icke värdigt att chikanera och reta 1 saker, der vi sjelfve medgifve att vi icke hafva juridiskt rätt. Insinuationer, hotelser, oqvädigesord äro bevisning i gröna gängen eller på en krog; men en al stora minnen stolt nation, de tänkande och biidade i natioxen, såsom de kalla sig, böra veta, att andra bevis fordras. Att så behandlas, som man au synes vilja behandla Norrmännen, det kan åtminstone icke kallas att rifvas aflejenets klo, såsom Statstiduingen uttrycker sig. Antingen öppen fiendtlighet mot föreningen, eller ärlig verkställighet åt densamma! Ett tredje gifves icke, som kan anstå den högsinta Svenska mnationen. Vill man icke inse, i hvilken falsk position, i hvilket dilemma man satt sig genom att först medgifva en så liberal forening, en så fullkomlig jemnlikhet, och sedan söka att med trakasserier upphäfva den? Men synes ganska tidigt hafva begymt begripa, att Norge icke kunde användas till de ändamål, mean åsyftade — eller i allmänhet att det icke var hugadt att låta använda sig till ändamål. Huru betedde man sig då vid denna upptäckt? Sade man Norrmännen rent ut, att man missräknat sig? Fordrade mar öppet en ändring 1 föreningen, genom dess upphäfvande, eller genom dess moeifiering, genom en amalgemation? Nej, mean visade ett sken af lust att bibehålla allt på den gamla foten, men gjorde tillika försök underhand at frånvinna Norrmännen den ena vigtigare punkten efter den andra af dsras konstiwution, för ait assimilera den med dena Svenska; man trodde sig kunna utledsna dem eller skräma dem, genom hotelser och gueriila-anfall, till en amalgamering, som man icke vågade öppet föreslå. Man tyckes hafva troit, att de icke skulle hafva mod alt sätta sig emot detaljer, hvilket de möjligen skulle hafva, att göra motstånd mot ett anfall i stort. Vissa personer synas önska att Sverge efterhand och oförmärkt kunde uppträda såsom beherrskare af Norge; och i deita afseende är det icke otjenl!igt att begynna med yttre tecken, med flaggor, med mynt, med sigiller. Det är ändå något till tröst för dem, som sörja så deltagande öfver Norges framtid i anledning deraf, att veto och adelskapet afslogos. Europa, som föga känner föreningens beskaffenhet, skall ju i alla fall tro, att våra förhållanden äro sådana, som vi önska dem vara; och Norrmännen sjelive skola småningom vänja sig af med sina sjelfständighetsidger, vänja sig vid symbolerna, att de slutligen S tan vedaorvilia ce det. som af svmbolerna bhe