I dess erkännande af sin sjelfständighet. Ireläggas det Urtima Storthinget — Ett sådant har ej rätt att behandla andra ärender, än dem ana föreslår detsamma — och då nationen således, åtminstone i tre år: eller till nästa öland ting, måste vara i saknad af deras välgörande frukter ? Vi förstå icke det slags statsekonomi, som ligger till grund för ett dylikt hushållssystem, och vi förmoda, att Norska Storthinget icke heller förstått den, emedan det beslutit en riksl rätt öfver sin Statsminister just i och för detta slags statsekonomi. Förmodligen komma dess grundsatser att utvecklas vid Riksrätten, hvars förhandlingar således måste bli i hög grad upplysande. Men det synes oss i sanning besynnerligt, att man kan tvista om Konungens rätt att upplösa Storthinget, sedan det varit tillsammans de bestämda tre månaderna. : Denna rätt är i konstitutionen Konungen förvarad, och ingen har något ögonblick bestridt den. Fråga är endast om det förståndiga och med landets interesse öfverensstämmande sätet för dess användande. Det skulle tyckas, som om detta sätt icke varit det att brådstörtadt upplösa ett ting, som hade så många vigtiga ärender oafgjorda, och hvars alla ledamöter man ovillkorligt måste åte: sammankalla, för att få de angelägnaste deribland afgjorda. Det står icke i någon menniskas magt att förut bestämma, hvad tiden Kan medföra. Hvem vet, om icke möjligtvis i Oktober månad någon smittsam sjukdom, någon allmän kalamitet kan hemsöka Norge, som gör Storthingets sammanträdande vid den tiden omöjligt? och äfven om detta icke blir fallet, utan -dess ledamöter obehindradt kunna sammanträda, blir icke i alla fall statskassan belastad med en utgift, som bordt och kunnat besparas henne? hade icke det verkliga ändamålst, det att till rätiavisa overksamma och småaktiga Storthingsmän -i fall de voro eller ansågos vara sådane — lättast och säkrast vunnits derigenom, att man förelagt dem en viss tid, då Konungen ärnade upplösa Storthinget, t. ex. 2 å 3 veckor, då de skulle insett nödvändigheten att sysselsätta sig med de angelägnaste ärenderna och lemna å sido de obetydliga? Konungen hade då begagnat sin konstitutionella rätt i den mening, som grundlagen åsyftat, och något billigt skäl till klagan deröfver hade då icke funmits. Vi förmoda, att det är uraktlåtenheten att göra denna nödvändiga distinktion, i anseende till sättet, som föranledt Storthingets beslut att ställa Statsministern under tilltal. Anmärkningsvärd är Förf:s åsigt öfrer de beskyllningar för otacksamhet, man gjort Norge. Man finner, att han i detta hänseende alldeles icke instämmer med hvad Norges anklagare påstått, och att den förbindelse, hvari han tror Norge stå till Sverige, endast är indirekt och tillfallig. Hans resonnement i detta hänseende förtjenar verkligen anföras. Det lyder sålunda: ?Man måste väl medgifva, att Norge 1814 stod till Danmark i förhållande af en provins till det rike, hvaraf det utgör en integrerande del. Det första villkoret för Norges frihet och sjelfständighet var således att blifva afsöndradt från Danmark. Men nu kunde väl icke denna afsöndring annorlunda verkställas än genom vapen, så vida man icke vill antaga, att Danmark, blott för att göra Norge till viljes, skulle afstått från hvad det, af 300 års oqvald besittning, borde tro och verkeligen också trodde vara dess goda rätt att besitta. En sådan artighet är väl föga trolig, när fråga är om uppoffringar af lånder. Norge hade således, likasom nyligen Pohlen och andra stater i aldre och nyare tider, måst, för att blifva ett fritt folk, uppresa sig mot sin dåvarande lagliga öfverhet och sitt moderland, föra krig mot detsamma och genom dess besegrande eller uttröttande tillkämpa sig Denna Istrid, som kunnat blifvit ganska långvarig och I kanhända (liksom Pohlens) olycklig, isynnerhet lom de stora makterna gått på Danmarks sida, Jundvek Norge. I sina segrar i Hvarföre? Derföre att Sveriges Kronprins, i spetsen för svenska troppar, genom Holstein, tvang Danmark att i I Kielska traktaten afträda Norge till Sverige, med I samma rätt som det trodde sig sjelf ega och hvarlemot Norge i 300 år ej protesterat. ETT RPESÖK HOS HFRPTICINNAN ÅR