I dess erkännande af sin sjelfständighet.
Ireläggas det Urtima Storthinget — Ett sådant
har ej rätt att behandla andra ärender, än dem
ana föreslår detsamma — och då natio-
nen således, åtminstone i tre år: eller till nästa
öland ting, måste vara i saknad af deras väl-
görande frukter ?
Vi förstå icke det slags statsekonomi, som
ligger till grund för ett dylikt hushållssystem,
och vi förmoda, att Norska Storthinget icke
heller förstått den, emedan det beslutit en riks-
l rätt öfver sin Statsminister just i och för detta
slags statsekonomi. Förmodligen komma dess
grundsatser att utvecklas vid Riksrätten, hvars för-
handlingar således måste bli i hög grad upply-
sande.
Men det synes oss i sanning besynnerligt, att
man kan tvista om Konungens rätt att upplösa
Storthinget, sedan det varit tillsammans de be-
stämda tre månaderna. : Denna rätt är i kon-
stitutionen Konungen förvarad, och ingen har
något ögonblick bestridt den. Fråga är endast
om det förståndiga och med landets interesse
öfverensstämmande sätet för dess användande.
Det skulle tyckas, som om detta sätt icke varit
det att brådstörtadt upplösa ett ting, som hade
så många vigtiga ärender oafgjorda, och hvars
alla ledamöter man ovillkorligt måste åte: sam-
mankalla, för att få de angelägnaste deribland
afgjorda. Det står icke i någon menniskas
magt att förut bestämma, hvad tiden Kan med-
föra. Hvem vet, om icke möjligtvis i Oktober
månad någon smittsam sjukdom, någon allmän
kalamitet kan hemsöka Norge, som gör Stor-
thingets sammanträdande vid den tiden omöjligt?
och äfven om detta icke blir fallet, utan -dess
ledamöter obehindradt kunna sammanträda, blir
icke i alla fall statskassan belastad med en ut-
gift, som bordt och kunnat besparas henne? hade
icke det verkliga ändamålst, det att till rätia-
visa overksamma och småaktiga Storthingsmän
-- i fall de voro eller ansågos vara sådane —
lättast och säkrast vunnits derigenom, att man
förelagt dem en viss tid, då Konungen ärnade
upplösa Storthinget, t. ex. 2 å 3 veckor, då de
skulle insett nödvändigheten att sysselsätta sig
med de angelägnaste ärenderna och lemna å sido
de obetydliga? Konungen hade då begagnat
sin konstitutionella rätt i den mening, som
grundlagen åsyftat, och något billigt skäl till
klagan deröfver hade då icke funmits. Vi för-
moda, att det är uraktlåtenheten att göra denna
nödvändiga distinktion, i anseende till sättet,
som föranledt Storthingets beslut att ställa Stats-
ministern under tilltal.
Anmärkningsvärd är Förf:s åsigt öfrer de be-
skyllningar för otacksamhet, man gjort Norge.
Man finner, att han i detta hänseende alldeles
icke instämmer med hvad Norges anklagare
påstått, och att den förbindelse, hvari han tror
Norge stå till Sverige, endast är indirekt och till-
fallig. Hans resonnement i detta hänseende för-
tjenar verkligen anföras. Det lyder sålunda:
?Man måste väl medgifva, att Norge 1814
stod till Danmark i förhållande af en provins
till det rike, hvaraf det utgör en integrerande
del. Det första villkoret för Norges frihet och
sjelfständighet var således att blifva afsöndradt
från Danmark. Men nu kunde väl icke denna af-
söndring annorlunda verkställas än genom vapen,
så vida man icke vill antaga, att Danmark,
blott för att göra Norge till viljes, skulle afstått
från hvad det, af 300 års oqvald besittning,
borde tro och verkeligen också trodde vara dess
goda rätt att besitta. En sådan artighet är väl
föga trolig, när fråga är om uppoffringar af
lånder. Norge hade således, likasom nyligen
Pohlen och andra stater i aldre och nyare tider,
måst, för att blifva ett fritt folk, uppresa sig
mot sin dåvarande lagliga öfverhet och sitt mo-
derland, föra krig mot detsamma och genom
dess besegrande eller uttröttande tillkämpa sig
Denna
Istrid, som kunnat blifvit ganska långvarig och
I kanhända (liksom Pohlens) olycklig, isynnerhet
lom de stora makterna gått på Danmarks sida,
Jundvek Norge.
I sina segrar i
Hvarföre? Derföre att Sveriges
Kronprins, i spetsen för svenska troppar, genom
Holstein, tvang Danmark att i
I Kielska traktaten afträda Norge till Sverige, med
I samma rätt som det trodde sig sjelf ega och hvar-
lemot Norge i 300 år ej protesterat.
ETT RPESÖK HOS HFRPTICINNAN ÅR