om ocKkSa nar, mera an acr, cn Stor actlatl acn som nu ropa mot tidsandan, då af underdånigt nit för bara reformer skulle springa omkull hvarandra i hoftrapporna Vi hafve på de båda sista veckorna icke yttrat oss något öfver den stridsfråga, som nu uteslutande upptager Svenska Minerva, der de Norska bladexs uppsatser 1 anledning af Storthingets upplösning kommenteras medelst noter, af hvilka den ena öfverträffar den andra i löjlig bitterhet och :tgjutelse af galla mot det demokratiska elementet i Norge, emedan vi ansett angelägnare att förut något anatomisera Allehandas fraser i de för oss långt vigtigare unionsfrågorna. Vi skola måhända litet längre fram lemna våra läsare en kort revy öfver allt det oväsen, hvarmed Minerva under sitt dåliga humör framkommit. För denona gången måste vi åtnöja oss att hänvisa till nedanstående anmälan: Undersökning af de skäl, som förmått H. M. Konungen att upplösa det Norrska Storthinget, jemte några oförgripliga reflexioner i ämnet. Under denna titel har en skrift i dessa dagar utkommit i bokhandeln, åsyftande att bevisa, det Konungen, genom Storthingets oförmodade upplösning, handlat icke allenast konstitutionellt rätt, utan äfven politiskt och statsekonomiskt rigtigt. Författaren anför såsom skäl dertil den långsamhet i ärendernas gång, som utmärkt Storthinget , de småsaker som upptagit dess öfverläggningar , och ätt följderna af den vidiagna åtgärden skola blifva i det hänseendet oberäkneliga, att de skola öfvertyga åtminstone tillkommande Storthing om rättmätigheten af de anspråk Konung och Land ega på deras tid, och ait denna, i samma mån som den är lagligen inskränkt , kräfver att väl och med omtanka använda. Huruvida författaren sjelf räknat på sannolikheten att se denna afsigt med upplösningen ernås, kan man emedlertid något betvifla, då han sjelf straxt derpå erinrar, att det icke i Norge är en annan representation, som kallas till ett Urtima Storthing, utan samma representanter , som återkomma. Vi skola icke söka att rättfärdiga Norska Storthinget mot de beskyllningar, man gjort detsamma. Det har sjelf försvarat sig deremot, och, som oss synes, icke utan framgång. Men om äfven beskyllningarne voro grundade, om Storthinget verkligen visat sig så långsamt och småaktigt som man påstått, månne det förbättras genom hvad som skett, och månne upplösningen kommer att verka så serdeles fördelaktigt på blifvande Storthing? Antingen ligger denna overksamhet och detta småsinne i ledamöternas natur, och denna kan, som man väl vet, icke förandras , om man än låter dem resa hem för några månader för att, som man plågar säga, ligga till sig. De skola icke desto mindre komma åter sådana de voro: — Eller ock härrörde dessa fel från någon afvighet mot styrelsen , någon tadelsjuka, några insinuationer utifrån eller hvilka andra klena motiver man må uppleta. Verka då icke dessa motiver lika mycket i Oktober som i Juli? och är det icke troligt, att de, förtrytsamma öfver den onödiga framoch återfarden, skola komma tillbaka ännu värre än de reste, ännu mera förbistrade, illvillige och klandersjuke! — Man torde erindra sig, att vi här för ett ögonblick ponera sanningen af beskyllningarne. — Författaren talar äfven om Storthingets kostbara tid och huru dess medlemmar dyrt betalas af statens medel. Ar det då, för att vinna en besparing i dessa kostnader, för att ermra om skyldigheten at! hushålla med statsmedlen, som man upplöser Stortbinget, låter staten betala ledamöternas hemresa, betala deras återresa, betala den tid, som åtgår för formaliteterna vid det Urtima Storthingets sammankomst innan det kan börja sina arbeten, betala den tid, som användts til beredande af en mängd lagar och reformer, son vid det nu upplösta Storthinget kunnat blifv: antagna och verksamma till landets väl, mer hvilken tid är fruktlöst förspilld, i fall H. M