gra uppt C er; men denna väntan uppfyldes
ic 2. Octaves advokat hide den tatangen attj
tjattra åhorarnes uppmärksamhet och väcka de-
ras delagande till förmån för sin klient, men
utan att uppenbara någonting om hins namn
och hä: ko vst; han talade om allt, utan att be-
stämdt sägs något, utan att bekräfta någon giss-
ning; he ökade till och med de närvarandes
ovisshet då ban sade, att den skrift Octave in-
gifvit till sfomstolen i Saiat- Pont, erdast varen
roman, och at han icke trodde på savningen
at en evdi uppgift deruti. -
Sed n han uppräknat de serskilda omständig-
heter i hfves, hvarunder en obrottslig menniska
kan se sig tvungen att förtiga sitt name; sade
sakförsren, att Octave befann sig i em sf dessa
kuaesore; men hex antydde ingen serskild
denbland och slutede med at förklara, det
Octare ver Konom obekant, och att kan var o-
kuunig em d: hemligheter denne ville dölja för
verlden
Då ken slvligen vidrörde sjelfva rättsfrågan,
påstod hans, I 1 Öctave ej kunde anses som lös
drifvare, medmn ett aktningsvärdt fruntimmer
rek!asmerade iuwseom, och han egde medel till sin
bergnieg.
Herr Sicard,, som var åklagare. framställde
den anklagade såsom en monomen, såsom en al
dessa menuistor, hvilka äro galna efter rykt
barhet. och som använda aila medel, för at
låta tala om sig. Han fordrade en alivarsan
napst, emetsn Octaves exempel kunde bli skad-
ligt, och dwrastolarne ur stård, att skydda all.
männa ordvivsyen emot dylika personers till.
grepp:
Sedan afvokaten svarat härpå, företog dom
stolen sir direrlaggning, och fallde straxt derp
sitt utslag, hvarigenom den anklagades besvä
afsloxos, och första irstansens dom fastställdes
Octave bockade sig för sina domare och gick.
Under ir Poujols försvarstal, -såg man när
intill skranlet eit fruntimmer, som fållde tårar
Hon påstod sig känna Octave. Då man för den
ne talade esn fruntimrets närvaro, ropade han
Det är va toka, en svagsint; hon säger att ja
är hennes bror; men jag kånner henne icke.