laglig rätt att afträda en del al silt rike till en annan Suverän, och att det i allra yttersta grad strider just mot folkrätten, att på detta säb genom en akt af sin blotta vilja åtskilja delar af ett och samma folk , som varit förenade genom gemensamhet i språk, seder, lagar och historiska minnen. Blic han tvungen dertill af en besegrare, så sker afwädandet i vår tanka, olika med Allehandas, icke i följd af juridisk rätt, utan eröfringssätt, eller en usurpation af rätt, Men posito nu att styrkans rätt är den enda jaridiska rätten, så måste det folk, som på sådant sätt blifvec afträdt utan eller mot sin egen vilja, men träder tillsammans och beslutar försvara sig och gifva sig en egen konstitution, hafva samma lagliga rätt dertill, emedan dess beslut äfven har formaliteten af lag. Men hafva de denna lagl:ga rätt — eller, månne det är Allehandas mening att styrkans juridiska rätt endast bör få gälla för regenterne, men icke för folken? — och regenten, som har en annan laglig rätt att betrakta staten som sin egendom, frivilligt kontraherar med dem att antaga deras konsiitution, så har ju öfverenskommelsen å ömse sidor tillkommit icke i stöd af den styrkans rätt, som en föregående afwädelseakt af ett annat rike tillagt regenten, utan ful!komlig frivilligt; och om detta blifvit — uttryckligen lagdt till grund för hela föreningen, huru kan man då komma och kalla denna för en skänk af den ena kontrahenten? Egde åter t. ex. Norge, när det afträddes utan eget hörande, icke något slags folkrätt till det steg det tog, att förklara sig sjelfständigt, det vill säga att det genom blotta afträdandet och innan det ens biifvit emottaget, rältsenligt utgjorde en provins af Sverge, så var — sjelfständighetsförklaringen endast ett uppror af samma slag, som om det skulle ske af folket i hvilket landskap eller provins som helst af sjelfva Sverge. Men huru hade väl då fördraget kuanat savktioneras såsom frivilligt af båda noationernas representanter, utan minsta invändning eller motsägelse? Dagligt Allehanda himlar sig förfärligt, att vi såsom en bevisning per absurdum gjort en jemförelse mellan Polens och Norges resning för sin sjelfständighet. Här råkar D. ÅA. ud ett nytt dilemma för sitt begrepp om folkrätt, på hvilket hela artikeln mot Norge är bygd. Först har det sagt, att styrkans rätt är den juridiska rätten, och att hvarje fredstraktat, som har formaliteten af suveränernes underskrifter, är Jaglig; och strax derefter kallar det, visserligen i vår tanka ganska riktigt, Polens delning för en plundring. Hvilken motsägelse häri ligger och huru D. A. genom detta sednare uttryck upphäfver hela den förra satsen, på hvilken det staplat upp Sverges rätt att behandla Norge såsom provins, är ej svårt att inse. Det är mer än vål kändt, ait de tvenne första delningarna af Polen voro lika formenliga som någon annan traktat i veriden, underiecknade icke blott å ce delande makternas vägaar, utan äfven å ko! nungariket Polens egna. Eller tror väl D. Å. att Danmark var mera belåtet med att afträda Norge genom freden i Kiel, än konungariket Polen, att se sina länder styckade så, som det skedde redan vid den första delningen? Vi hafve redan visat, hvarthän Allehandas begrepp om folkrätt och juridisk rått leder: ett begrepp på grund hvaraf en regent skulle hafva fullkomlig juridisk rätt att geopom en förordning upphäfsva en grundlag, blott han hade makt att genomdrifva den förra. Lärorikt är det i sanning att ifrån en redaktions mun, som uppträdt att strida för friheten och det lagbundna samhällsskicket, höra sådana läror, i foljd hvaraf sjelfva juliordonnanserna i Paris år 1830 voro juridiskt lagliga. oo Sedan emellertid Allehanda på detta sätt baserat sina stränga anmärkningar emot Norrmännen på de anspråk Sverge egde på Norge, i stöd af det förras juridiska rätt genom freden i Kiel, och i följd deraf will att all den frihet Norge nu eger, skulle betraktas såsom en skänk af Svenskarne , hvem skulle väl tro, ait det uti Tisdagsbladet, på 3 sidan, 1 spalten med den obegripligaste naivetet i verlden utbrister: Vi o so j Upprepa det, frågan är icke, har aldrig parit i denna sak, om juridiska rättsförhållanden. I det fallet vete vi ganska väl, att Norge kan hafva anledning af förenings-akten atl fordra etc. Om frågan aldrig varit om juridiska rättsförhållanden, sedan man talat derom i flera blad, hvarom i Herrans namn har då varit fråga? Hvaipå srundar Allehanda då sina