laglig rätt att afträda en del al silt rike till en
annan Suverän, och att det i allra yttersta grad
strider just mot folkrätten, att på detta säb
genom en akt af sin blotta vilja åtskilja delar
af ett och samma folk , som varit förenade ge-
nom gemensamhet i språk, seder, lagar och
historiska minnen. Blic han tvungen dertill af
en besegrare, så sker afwädandet i vår tanka,
olika med Allehandas, icke i följd af juridisk
rätt, utan eröfringssätt, eller en usurpation af rätt,
Men posito nu att styrkans rätt är den enda
jaridiska rätten, så måste det folk, som på så-
dant sätt blifvec afträdt utan eller mot sin egen
vilja, men träder tillsammans och beslutar för-
svara sig och gifva sig en egen konstitution,
hafva samma lagliga rätt dertill, emedan dess
beslut äfven har formaliteten af lag. Men haf-
va de denna lagl:ga rätt — eller, månne det är
Allehandas mening att styrkans juridiska rätt
endast bör få gälla för regenterne, men icke
för folken? — och regenten, som har en annan
laglig rätt att betrakta staten som sin egendom,
frivilligt kontraherar med dem att antaga deras
konsiitution, så har ju öfverenskommelsen å
ömse sidor tillkommit icke i stöd af den styr-
kans rätt, som en föregående afwädelseakt af ett
annat rike tillagt regenten, utan ful!komlig
frivilligt; och om detta blifvit — uttryckli-
gen lagdt till grund för hela föreningen,
huru kan man då komma och kalla denna
för en skänk af den ena kontrahenten?
Egde åter t. ex. Norge, när det afträddes utan
eget hörande, icke något slags folkrätt till
det steg det tog, att förklara sig sjelfständigt,
det vill säga att det genom blotta afträdandet
och innan det ens biifvit emottaget, rälts-
enligt utgjorde en provins af Sverge, så
var — sjelfständighetsförklaringen endast ett
uppror af samma slag, som om det skulle ske
af folket i hvilket landskap eller provins som
helst af sjelfva Sverge. Men huru hade väl
då fördraget kuanat savktioneras såsom frivil-
ligt af båda noationernas representanter, utan
minsta invändning eller motsägelse?
Dagligt Allehanda himlar sig förfärligt, att
vi såsom en bevisning per absurdum gjort en
jemförelse mellan Polens och Norges resning för
sin sjelfständighet. Här råkar D. ÅA. ud ett
nytt dilemma för sitt begrepp om folkrätt,
på hvilket hela artikeln mot Norge är bygd.
Först har det sagt, att styrkans rätt är den ju-
ridiska rätten, och att hvarje fredstraktat, som
har formaliteten af suveränernes underskrifter, är
Jaglig; och strax derefter kallar det, visserligen
i vår tanka ganska riktigt, Polens delning för
en plundring. Hvilken motsägelse häri ligger
och huru D. A. genom detta sednare uttryck
upphäfver hela den förra satsen, på hvilken det
staplat upp Sverges rätt att behandla Norge
såsom provins, är ej svårt att inse. Det är mer än
vål kändt, ait de tvenne första delningarna af
Polen voro lika formenliga som någon annan
traktat i veriden, underiecknade icke blott å ce
delande makternas vägaar, utan äfven å ko!
nungariket Polens egna. Eller tror väl D.
Å. att Danmark var mera belåtet med att af-
träda Norge genom freden i Kiel, än konun-
gariket Polen, att se sina länder styckade så,
som det skedde redan vid den första delningen?
Vi hafve redan visat, hvarthän Allehandas be-
grepp om folkrätt och juridisk rått leder: ett
begrepp på grund hvaraf en regent skulle hafva
fullkomlig juridisk rätt att geopom en förordning
upphäfsva en grundlag, blott han hade makt att
genomdrifva den förra. Lärorikt är det i sanning
att ifrån en redaktions mun, som uppträdt att stri-
da för friheten och det lagbundna samhällsskic-
ket, höra sådana läror, i foljd hvaraf sjelfva ju-
liordonnanserna i Paris år 1830 voro juridiskt
lagliga. oo
Sedan emellertid Allehanda på detta sätt ba-
serat sina stränga anmärkningar emot Norrmän-
nen på de anspråk Sverge egde på Norge, i stöd
af det förras juridiska rätt genom freden i Kiel,
och i följd deraf will att all den frihet Norge
nu eger, skulle betraktas såsom en skänk af
Svenskarne , hvem skulle väl tro, ait det uti
Tisdagsbladet, på 3 sidan, 1 spalten med den
obegripligaste naivetet i verlden utbrister: Vi
o so j -
Upprepa det, frågan är icke, har aldrig pa-
rit i denna sak, om juridiska rättsförhål-
landen. I det fallet vete vi ganska väl, att
Norge kan hafva anledning af förenings-akten
atl fordra etc. Om frågan aldrig varit om
juridiska rättsförhållanden, sedan man talat der-
om i flera blad, hvarom i Herrans namn har då
varit fråga? Hvaipå srundar Allehanda då sina