rr 1 nn ee
jemt stigande och fortgåend- utvecklivg; så fin-
ner man för det första huru man derigenom
med allt mera framgång lär sig att beherska na-
turen och att begagna allt hvad den lemnar 0ss
till vår nytta; råämoen framletas och feambrin-
gas och förarbetas sedan på tusenraldigt olika
sält efter egna och ardras närvarande eller
tillkommande behof; kommunikationer underlättas
och öppnas inom staen och med andra folk; man
gifver och emottager 1 vexlande utbyie alla lif-
vets lägre och högre förnödenheter; gemom det
ljus som forskningen utbreder, förmicskas och
besegras fördomarna; menniskokärleken lifvas;
käpleken för det högre och eviga nares och ua-
derhålles; man öfvertygas småningom, att njutnin-
sen gf ett sinnligt godt icke är att föredraga fram-
för det oförgängliga; fosterlandets ide vaknar och
leder till uppoffringar af det enskilda, för det
allmänna; begreppet om mensklighet, om ett
stort och heligt verldsrike uppstår i själen , och
hvarje sådan tanke är en renande och skyddan-
de kraft mot lägre begär och egennyttans och
vinninglystnadens ingifvelser. Men upp-
hinner statea en sådan fulländningspunkt,
så försvinna striderna om falska och mnaturvi-
driga företräden och rättigheter; nöden och li-
dandet bli föremål för hvarje lyckligare medbor-
gares dettagande och behjertande; man söker
att befrämja, om icke drömmarna om en miss-
förstådd och otänkbar gemensamhet i egendom
och materiella fördelar , åtminstone likhet och
delaktighet i allt det andeliga goda, som vi
emottagit och emottaga af en faderhg hand, och
säkerligen skall man icke anse det nog för bon-
den med en upplysning, som lärer honom
frukta Gud och ära Konungen efter det torftiga
begrepp, som nutiden fäster vid dessa ord. Att
författaren till reflexionerna finner vår brott-
målslagstifning ofullkomlig och flera af straffen
icke blott ändamålslösa utan äfven vådliga för
samhällets säkerhet och snarare ledande till
motsatsen af hvad de åsyfta, är visserligen rik-
tigt; ty på förbättring böra om möjligt alla straff
utgå, och inför samvetets domstol kan ingen
absolut straffrättstheori bestå, äfven om den i
sednare tider skulle tillvunnit sig några anhän-
gare ; ty att ändliga väsenden, sjelfve i mångfal-
diga hänseenden svage och felaktige, skulle upp-
träda för förnuftskonsequensens skull och straffa
och ikläda sig den eviga rättvisans himnarekall,
är och måste anses såsom ett betänkhgt system,
isynnerhet som den högsta magten i Universum
ä: kärleken och dess heliga låra är försoningen,
visserligen både i subjectiv och objectiv mening,
så att staten har full rättighet vid hvarje svå-
rare förbrytelse att försäkra sig om den brotts-
liges person för sin egen säkerhet och för af-
värjandet af hvarje kränkning af sin rättsförfatt-
ning; men kan samhället få en någorlunda
nöjaktig borgen för en olyckhg brottslings för-
ändrade sinnesstämning och allvarliga föresats
att återgå till uppfyllandet af samfundslifvets
pligter, så är också straffets ändamål vunnet,
och staten har utöfvat ett medlarekal!, som ut-
gör en af dess högsta bestämmelser. Undantag
finnas väl, der samhället måste förtvifla om den
brottsliges räddning eller befara för stor våda
af hans befrielse, och i sådant fall skulle an-
tingen dödsstraff följa eller fängelse på obe-
stämd tid; hvilket sednare vi för vår del skul-
le mycket föredraga, om fängelsevården vore,
hvad den borde vara, en samhällsangelågenhet!
af högre betydelse för regeringar och folk. Ty
framfor allt borde man söka mildra den bitter-
het, som råder hos brottslingen emot rätt och
rättsförfattning och bemöda sig att läka de sår,
som själen gifvit sig sjelf i striden mot begär och
böjelser, lidanden och motgångar. De brottslige
behöfva, liksom de vansinnige, psykisk läkedom
och vård, och här är icke nog att blott inver-
ka på den religiösa känslan såsom det vanligen
sker, på ett ensidigt sätt, utan alla själens för-
mögenheten borde tagas med i beräkningen.
Huru djupt ligger icke ofta en handlings orsak,
om man går tillbaka till en analytik af grund-
satser och lefnadsåsigter? Att förändra dessa ge-
nom tvångsarbete, fysiska lidanden o. s. v. lyc-
kas sällan eller aldrig. Här behöfves en hö-
gre andelig hjelp, och på en sådan borde sta-
tea vara betånkt. Men att här ingå i några
vidare detaljer, tillåter icke utrymmet; ehuru det
måhända icke vore omöjligt att visa, att saten
aldrig kan lyckas på den väg, den nu framgår.
(Forst. följer.)
FT. rm 11 Å a EN on