(Forts. följer).
Den Hvwvite Elefanten.
Om Parisarena icke i år fått fägna sig åt nå-
gon lysande Julifest, halva de deremot, som er-
sättning, fått utsigt af att ega en natursällsynthet,
som icke förr varit sedd i Europa: En hvit
Elefant. Det är Konungen af Sism, som deraf
ärnar göra en skank åt det Parisiska Menage-
riet, och underdjuret skall redan vara på vägen
till sin . bestämmelseort. Den påstås vara en
gärd af Konungens erkänsla för det goda bemö-
tande, Pariserboerne visat de båda ryktbara Sia-
mesiska tvillingerne Yanz och Eng, hvarom
dess2 skrifvit till sina föräldrar ett bref, som
blifvit lagdt för Konungens ögon. Det Franska
bladet Journal de la Marine, innehåller om
hvita elefanten följande:
Den största skatt, Siamesiska hofvet eger, be-
står i dess elefanter. De hvita äro icke mera
så sällsynta, som fordom, då de tillbådos, så-
som ett slags gudomligheter och gålfvo anledning
vill tvistigheter emellan nåästgränsande stater.
I stället för en gammal elefant, som de !ranska
Missionärerne funuo derstädes, och hvilken ha
de hundra tjenare, eger konungen af Sam för
närvarande fem sådana, en omständighet hvilken
likväl anses såsom utomordentlig och serdeles
lyckhg. En hvit elefant kzn icke der betalas
med något pris, och ran kan ej göra konun-
gen en större Ijenst, än om man bringar honom
en sådan. De äro också cn uteslutande tillhö-
righet för Monarken.
Benämningen hvit, som man gifvit dessa ele-
fanter, får likväl icke tagas helt och hållet ef-
ter bokstafven. De äro egentligen ett slags
Albinos, med nästan alla de egenheter, sem
utmärka denna afart, af både menrisko- och
djurslägtena. Märkbart är likväl med dem, att
deras ögon äro naturliga och friska, fördraga
alla gradationer af ljus, och kunna riktas- på
hvad föremål djuret will betrakta; deras iris är
hvit, som på alla de häst-, oxe- och har-
albinos, jag haft tillfälle att se. Jag skulle icke
trott mig böra nämna denna sällsamhet, om jag
icke sedermera fått se en elefant, hvilken hade
aldeles samma slags ögon, som mennisko-albinos.
En eller två af dessa elefanter voro aldeles hvi-
ta; men alla hade iris hvit, äfvensom ögonloc-
kens kant; de andra voro fläckiga. Håret på
kroppen var till det mesta gulaktigt; men tun-
nare, finare och kortare, än på andra elefanter.
I svansen var det yttersta håret mörkgult. In-
tet af dessa djur hade en tullkomligt frisk hud;
några af dem hade på benen knölar, som gjor-
de dessa lemmar vanskapliga; andra hade hu-
den ganska torr, fårad af breda skrynklor,
hvarifrån flöt en skarp vätska. De voro små-
växta, med undantag af en, som var ganska
vacker. Man behandlade dem med den största
omsorg; hvar och en hade flera vaktare, och
nyss plockadt gräs förelades dem. Golfvet,
hvarpå de gingo, var ganska snyggt, och en
hvit tapet var utbredd framför dem. Man
fodrade dem i vår närvaro med sockerrör och
blad af ockerlönnen.
På samma stalle sågo vi en vacker elefant,
som, ehuru liten, syutes mig foörtjena mera
uppmärksamhet än de öfriga. Han var helt
och hållet beiäckt insd svarta fläckar af en
pennings storlek på hvit botten. Det är icke
ovanligt, att finna dylika fläckar på de Benga-
liska elefanterna; men de finnas då endast 1
pannan och här och der på kroppen, hvaremot
denne var helt och hållet betäckt dermed.
Siameserne hysa den djupaste vördnad för de
hvita!elefanterne. Lycklig den dödlige, som fin-
ner en sådan! Denna rvrigtiga händelse gör epok
i nkets annaler, och upptäckaren får i belöning
en silfverkrona samt ett så stort stycke jord,
som den sträcka, hvaiöfver Elefantens skri hö-
res. Men icke nog härmed, han sjelf och hans
anhöriga, ända till tredje led fritagas från alla
utskylder, både personella och af egendom.
Till dessa uppgifter, tagne ur Finlaysons ny-
ligen utgifna resebeskrifning, vilja vi lägga nå-
ra äldre, rörande de hvita elefanterne i Pegu,
hvilka, vid detta lands eröfring, blefvo de Bir-
maniska monarkernes öfver Ava tillhörighet.
På den tid, då Persiens Konung, på höjden
Poe mm moha mo ooo LL osa