Vidare säger Författaren: på styckadt Hemman satt bonden, en patriark, omgifvea af barn och baraabarn , skipande rättvisa dem emellan och vakande öfver sedlighet och ordning inom sin ätt. Nu åter, och under det ett industrivälde utbildar sig, begynner man att betrakta jorden såsom en machin till producerande af spanmal, och jordbruket börjar att bli en industrigien. Det må man kalla en grundlig kunskeap i historien och en djuptänkt åsigt i statshushallningen! Först och främst frågas, när bonden i Sverige var en sådan patriark som författaren omtalar? Månne i hedenhös? Då var det skada, att nånsin kristendomen kom in i landet, emedan bonden under den så kallade medeltiden icke var särdeles utmärkt, hvarken för visdom eller sedlighet. Dessutom måste väl väåäktarekallet inom en ätt grunda sig på kunskap och begrepp och icke på egande rätt till en större eller mindre jordlott. Hvad som vidare säses om jorden, betraktad ur synpunkten af en machin, kan hafva sin riktighet; ty att ett samhällslif kan tänkas utan inbördes utbyte af lifsförnödenheter torde förefalla bvar och en svårt att inse, som ej är invigd i författarens mystiska vishet. Ått industrien just består i en sådan produktivitet, som gör ett mera utveckladt samhällstillstånd möjligt, torde ej kunna nekas; och derföre omfattar den hela menniskans lägre verksamhet, vare sig i afseende på åkerbruk eller hvad annat yrke som helst. Att nu det, som tydligen är en högre fullkomlighet och utveckling, skall aases såsom en ofullkomlighet och brist, är en ny åsigt, som författaren i längden torde få svårt att försvara. Men det skall ju följa häraf, att bonden är fabrikant .och att derföre omkring honom: bild:s en mängd fabrikshjon, som sätta författaren ii. en panisk förskräckelse; ty först låter han dem växa tillräckligt, och sedan diager han fram med dundrande fraser om fattigvårds-anstalter och korrektionshus etc. Hela denna framställning bevisar ogemena insigter, som författaren ådagalägger i en mängd citater af förordningar och författningar, genom hvilka han leder sig till de olyckliga följderna af hemmansklyfomgen, som egentligen, likasom industrien, är målet för hans ifver och förfåran. Hans begrepp om stat och samhälle är dock så fattigt och så inskränkt, att det är riktigt synd att tro honom om några dolda afsigter att vilja imponera på mängden och moiverka tidens läror. Han synes betrakta menniskoslagtet ur den vanliga populations-åsigten: flere få icke komma till verlden än som beqvämligen kunna födas på en viss jordsträcka; allt öfverskott är skadligt och bör undvikas och motarbetas. Några skola vara herrar, och blott så många som erfordras för deras uppassning kunna få komma med på köpet. De andra höra ej till slägtets idde, och man får ingalunda vara betänkt på medel att till ära för skaparen, som är en fader för alla, bereda utkomst och sällhet åt så många millioner, som verlden kan rymma, icke efter egoismens, utan efter förnuftets och menniskokärlekens beräkning. Vår statsman borde likväl icke söka efter en fingerad gräns för hemmansklyfningen, utan den sanna gränsen, inom hvilken samhällslifvet kan utveckla sig till nära en oändelig mångfald, och deruti borde han sätta sin ära, att visa, hur staten genom andelig och materiel verksamhet kan uppnå en fulländning, som det närvarande slägtet endast med tankan kan fatta. Sedan länder och verlsdelar äro så nära förenade, sedan jorden snart sagdt blifvit allas gemensama egendom, och upptäckter meddela sig nästan lika hastigt som ljuset sprider sina strålar och verkninger; är det ingalunda ett oupplösligt problem att ett land kan nära och underhålla mångfaldigt flera inbyggare, än som fordom der kunnat finna sin bergning, och om bröd icke finnes tillräckligt för menskliga behofven på ett ställe, så kan mensklig verksambet genom utbyte af sina produkter förskaffa det från andra håll. England med sin ofantliga folkmängd lider icke, såsom bekant är, genom följderna af någon hemmansklyfoing, då tvertom roten till fattigdomen och eländet der de finnas, just torde få sökas i de stora jordpossessionerna, som äro hopade på några få händer, och i Irlaud ligga de deremot just i saknaden af hvad förf. kallar industri. Men felet i allmänhet vid våra statsekonomiska berakningar är, att man wugår från det lägre och materiella lifvet och der söker de data, sam kunna hli konstanter i den hösvre kallkvlan