NMarlna valjer att tomina nagaren. oUetl var IR väl icke så Henrik af Guise ville hafva det, förargad öfver att hans teaterkzpp skulle misslyckas, slänger han bägaren i golfvet, griper ilsket med sin stålhandske om Catharinas hand, kramar den med kraften af en tigerram ned i bordet, och tvingar henne så att fortsätta: portarna stå öppna tll kl. 1 . . . här är nyckeln. Catharina. Till Grefve de Saint-Mgrain. Biljetten jemte nyckeln skickas genast med en page till Grefven. — Hertigen har nyss vid ett tillfälle hos kungen kommit i querelle med Mcgrain, och blifvit högtidligen utmanad af honom till en duell, som redan i morgon skall försiggå. Megram är en renommerad champion. Hennvik af Guise har således, så tapper han än sjelf må vara, ett ytterligare skäl at icke längre tåla hans fysionomi, såsom Vitalis låter kung David så mystikt uttrycka sig om Uria. Grefve Mågrain skaffir sig en ligistkappa med tillhörande hatt, och ilar, berusad af hopp och förtjusning, till Hertigens slott. — Portarna äro ännu öppna, han vandrar oantastad förbi vak terna,.hinner till andra våningen, tar fram sin nyckel, öppnar, och ligger i Catharinas famn. Den arma Catharina! hon har, alltsedan biljetten afskickades, varit instängd; bon har icke genom en blick, ett ord kunnat meddela sig med någon, om den snara, man utlagt för hennes älskare. 1 brådstörta meningar yppar hon nu för MeEgrain den öfverhängande faran, hvari han sväfvar, och besvär honom att genast fly samma väg han kommit. Olyckligtvis hör man redan sorlet utanför rummet af den påpassliga hertigen och hans knektar, som göra sig i ordning att storma och slå in dörren, ty MEgrain har törsigtigt-vis brutit af nyckeln i låset inifrån, så att det åtminstone icke mera kan låsas upp. Just i grefvens tid dansar då en hopsnurrad klädstrecksboll in genom fönstret; det är hertiginnans trogna och fyndiga page, som anat oråd, och skickar denna hjelp i nöden. Inom ett ögonblick är linan fästad i fönstret, en lång omfamning till farväl, och Saint-MeEgrain halar sig ned på gatan, i samma ögonblick som kertigen kastar upp dörren och inrusar. Men Henrik af Guise har förutsett något sådant, han är en slipad skälm. Hans Hr bror, hertigen af Mayenne, är just för sådan händelse jemte några utvalda män med säkert handlag posterad nere på gatan: Har ni honom? ropar hertigen af Guise ut genom fönstret. Han har fått så mycket han behöfver! eller något dylikt blir svaret. Hertiginnan ligger afdånad på golfvet, och dermed är sagan slut. Och, hvad tycks? detta kallas Henrik den tredje och hans hof! hvarken hans majestät eller hans hof eger ju något i denna tragedi att göra! Må man deck förstå Hr Dumas rätt. Han har just genom den universella titeln antydt, att det icke är såsom tragedi eller efter det tragiska stoff, det innehåller, som man måste bedöma detta drama. Han har icke så mycket velat skrifva ett sorgspel, som en historisk sedemålning, arrangerad för scenen. Och i sjelfva verket är den tragiska fabeln här det minsta. Den är endast liksom kärnbyggningen i en gammaldags feodalborg, kring hvilken den disparata och bisarra massan af mer eller mindre heterogena utväxter anskjutit i olka vinklar och arkitektoniska former. Det är de mer och mindre naturligt med denna fabel sammanhängamde episoderna och de hopade detaljerna, som egentligen utgöra pjesen, och det är med dessa Hr Dumas historiska dram skall försvara sitt ärliga namn. Från grefve Saint-Megrain var en anledning lätt funnen att komma till Henrik den Tredje, från inignonen till dess höga patron, och så hafva vi honom här, innan vi veta ordet af, detta mönster för en svag, bigott och utsväfvande regent, denna monark, som med sina favoriter delade sin tid mellan maskrader, kurtiser, pilgrimsfärder och späkningar, som skröt öfver att ega skönare händer än någon dam vid hofvet, som låg med bandskar och mask, som en dag körde ut hertigen af Espernon, derför att han vågat inträda med illa tillknäppt frack och utan hvita dansskor, men som icke slutade en konselj eller skiljde sin omgifoing ifrån sig, utan att först med gudaktigt sammanknäppta händer nedkalla himlens beskydd och välsignelse. Från Henrik den Tredje var öfvergången gifven till hans fru moder, Catharina af Medicis, och så hafva vi äfven henne här, denna j intriganta, hersklystna, grymma men snillrika qvinna, som, kall och beräknande under faktionernas yra, öfverallt hade sin hemliga hand i OO anv