NMarlna valjer att tomina nagaren. oUetl var IR
väl icke så Henrik af Guise ville hafva det,
förargad öfver att hans teaterkzpp skulle miss-
lyckas, slänger han bägaren i golfvet, griper il-
sket med sin stålhandske om Catharinas hand,
kramar den med kraften af en tigerram ned i
bordet, och tvingar henne så att fortsätta: por-
tarna stå öppna tll kl. 1 . . . här är nyckeln.
Catharina. Till Grefve de Saint-Mgrain. Bil-
jetten jemte nyckeln skickas genast med en page
till Grefven. — Hertigen har nyss vid ett tillfälle
hos kungen kommit i querelle med Mcgrain, och
blifvit högtidligen utmanad af honom till en
duell, som redan i morgon skall försiggå. Me-
gram är en renommerad champion. Hennvik af
Guise har således, så tapper han än sjelf må
vara, ett ytterligare skäl at icke längre tåla
hans fysionomi, såsom Vitalis låter kung Da-
vid så mystikt uttrycka sig om Uria.
Grefve Mågrain skaffir sig en ligistkappa med
tillhörande hatt, och ilar, berusad af hopp och
förtjusning, till Hertigens slott. — Portarna äro
ännu öppna, han vandrar oantastad förbi vak
terna,.- hinner till andra våningen, tar fram sin
nyckel, öppnar, och ligger i Catharinas famn.
Den arma Catharina! hon har, alltsedan biljet-
ten afskickades, varit instängd; bon har icke
genom en blick, ett ord kunnat meddela sig
med någon, om den snara, man utlagt för hen-
nes älskare. 1 brådstörta meningar yppar hon
nu för MeEgrain den öfverhängande faran, hvari
han sväfvar, och besvär honom att genast fly
samma väg han kommit. Olyckligtvis hör man re-
dan sorlet utanför rummet af den påpassliga hertigen
och hans knektar, som göra sig i ordning att stor-
ma och slå in dörren, ty MEgrain har törsigtigt--
vis brutit af nyckeln i låset inifrån, så att det
åtminstone icke mera kan låsas upp. Just i gref-
vens tid dansar då en hopsnurrad klädstrecks-
boll in genom fönstret; det är hertiginnans trog-
na och fyndiga page, som anat oråd, och skic-
kar denna hjelp i nöden. Inom ett ögonblick
är linan fästad i fönstret, en lång omfamning
till farväl, och Saint-MeEgrain halar sig ned på
gatan, i samma ögonblick som kertigen kastar
upp dörren och inrusar. Men Henrik af Guise
har förutsett något sådant, han är en slipad skälm.
Hans Hr bror, hertigen af Mayenne, är just för
sådan händelse jemte några utvalda män med
säkert handlag posterad nere på gatan: Har
ni honom? ropar hertigen af Guise ut genom
fönstret. Han har fått så mycket han behöf-
ver! eller något dylikt blir svaret. Hertigin-
nan ligger afdånad på golfvet, och dermed är
sagan slut.
Och, hvad tycks? detta kallas Henrik den
tredje och hans hof! hvarken hans majestät el-
ler hans hof eger ju något i denna tragedi att
göra!
Må man deck förstå Hr Dumas rätt. Han
har just genom den universella titeln antydt,
att det icke är såsom tragedi eller efter det tra-
giska stoff, det innehåller, som man måste be-
döma detta drama. Han har icke så mycket
velat skrifva ett sorgspel, som en historisk sede-
målning, arrangerad för scenen. Och i sjelfva
verket är den tragiska fabeln här det minsta.
Den är endast liksom kärnbyggningen i en
gammaldags feodalborg, kring hvilken den dis-
parata och bisarra massan af mer eller mindre
heterogena utväxter anskjutit i olka vinklar
och arkitektoniska former. Det är de mer och
mindre naturligt med denna fabel sammanhän-
gamde episoderna och de hopade detaljerna,
som egentligen utgöra pjesen, och det är med
dessa Hr Dumas historiska dram skall försva-
ra sitt ärliga namn. Från grefve Saint-Megrain
var en anledning lätt funnen att komma till Henrik
den Tredje, från inignonen till dess höga pa-
tron, och så hafva vi honom här, innan vi ve-
ta ordet af, detta mönster för en svag, bigott
och utsväfvande regent, denna monark, som
med sina favoriter delade sin tid mellan mask-
rader, kurtiser, pilgrimsfärder och späkningar,
som skröt öfver att ega skönare händer än någon
dam vid hofvet, som låg med bandskar och mask,
som en dag körde ut hertigen af Espernon,
derför att han vågat inträda med illa tillknäppt
frack och utan hvita dansskor, men som icke
slutade en konselj eller skiljde sin omgifoing i-
från sig, utan att först med gudaktigt samman-
knäppta händer nedkalla himlens beskydd och
välsignelse. Från Henrik den Tredje var öfver-
gången gifven till hans fru moder, Catharina af
Medicis, och så hafva vi äfven henne här, denna j
intriganta, hersklystna, grymma men snillrika
qvinna, som, kall och beräknande under faktio-
nernas yra, öfverallt hade sin hemliga hand i
OO anv