karlar, åt hvilka han passat opp. Ve perate Stockbolmsherrarne Han utdelade presenter tilll höger och venster. At fadren skänkte han kontanta peoningar. Skärpspännen, Zaminar, pomada och dylikt ansåg han sig ej he ler böra mycket hålla på. Man måste väl ge sig en viss air i landsorten! Men hvem kommer der så gravitetisk och frågar med bister min efter de fremmande gästerna? Aj aj! det är Länsmannen, som fått nys om saken och nu vill göra sig närmare underrättad. De stackars gossarne! Pengar och dyrbarheier hade de väl, men inga pass. Vet ni hvad det vill säga att råka ut för Länsmannen och intet ha sina papper i ordning? Det hjelper intet att bedyra sin ärlighet; inga tårar, inga böner, och aldra minst motstånd eller uppstudsighet, ty Fogden ar en mäktig man; Den Prosten intet tukta kan, Den tuktar han. De begge ynglingarne måste åter packa in sina saker, och med kronoskjuts färdas tillbaka till Stockholm. Här väntade dem dock det värsta. Icke mindre än sex serskilda personer gjorde anspråk på deras medförde effekter, som blifvit stulne, dels med, dels utan inbrott, i olika delar af staden. De måste ännu en gång förnya bekantskapen med Polisen, och göra reda för. hvarifrån de bekommit allt detta. Ingendera hade begått stöld, det var naturligt. Penningarne, som tillhörde Snygg enskildt, hade han förtjent på biljettförsäljning, hvarmed han biträdt så väl Kongl. Theater-direktionen, då Den Stumma från Portici eller andra begärliga skådespel skulle ges ), som de resp. recettagare, hvilka ej hade alltför stora pretentioner hemma hos sig. Kläderne, nipperne, med ett ord, allt det öfriga hade han hittat i en båt under Sutthoffsbro vid Stadsgården, der någon enfaldig tjuf gömt undan sin kappsäck. Berg hade sedermera fått underrättelse härom och delat fångsten. Sådant hade de likväl ej vågat omtala i Odensala, af fruktan att ej bli trodde. Skulle då Polisen och Domstolarne i Stockholm vara mera lättrogne? Utgången visade motsatsen, ty både Snygg och Berg dömdes genom utslag den 5 Juli att stå tjufsrätt för innehatvande af det stulna godset. Snyggs föräldrar ansågos deremot ej förvunne att hafva egt kännedom om stölden, eller sökt undandölja det stulna. ,Icke bör man heller undra, om föräldrar, äfven i fall de skulle finna något misstänkt, ej gerna uppträda såsom angifvare emot sme egne barn. Emeliertid hade en f. d. pionnier vid namn j Gustaf Erik Östlund bhfvit, såsom misstänkt för åtskillige stölder, inmanad i häkte. Denne var ej heller benägen att söka genom ånger och en uppriktig bekännelse förminska sin brottslighet. Han hade redan förut en gång gjort försök att skylla ifrån sig en tjufnad af några silfverskedar, på en annan stackars arressant vid namn Åberg, hvilken Östlund i häktet, enligt hvad Åberg sjelf tillstått, genoms hotelser att mörda honom, skrämt att erkäuna sig hafva begått Östlunds hrott. Detta förhållande hade Åberg dock ej vågat yppa, förr än han erhållit domstolens försäkran att ej vidare blifva insatt i samma arrestrum med Östlund. Ibland annat hade bemälde Östlund vid sitt arresterande funnits innehafva ett silfverur, stulet från en Bagare Beckman, boende vid Holländaregatan. Då polisbetjeningen anhöll honom i Skeppsbrohamnen, kastade han ifrån sig uret, i tydlig afsigt att få det i sjön, men det föll ty värr i en båt och bief bergadt. Sådant oaktadt var Östlund nog oförskämd att påstå, att han på det ärligaste sätt i verlden fått det i 4 sina händer, och hans fångesman var ingen annaua än — gossen Berg. Denne ville i början låta påskina, att han hittat klockan på ett pöblikt ställe, der man vanligtvis ej lemnar ur efter sig, men erkände omsider, att han stulit detsamma och sedermera anförtrott det till försäljning åt Östlund, som vore alldeles okunnig om tillgreppet. — Slatligt utslag meddelades i går (den 1 Aug.). Att Berg nu dömdes för denna ytterligare af honom erkända stöld, föll af sig sjelf, men äfven Ostlund, så oskyldig han än ville synas, fälldes, såsom delaktig och medvetande af stölden, att stå tjufsrätt tillika med Berg, och var, emot all förmodan, fullkomligt nöjd med sakens utgång, hvilket på en gång synes bevisa, att domstolen ej misstagit sig vid bedömandet af saken, och att Östlund, äfven hö oo JaseAa