ga aukltoritelers pass samt Jackor och byxor förfärdigade af Akademiens egna höga händer. Beslatsr man sig nu till den politiken att bevilja medborgarerätt åt fremlingarna, så återstår den frågan: skall man stifta en allmänt gällande lag, enligt hvilken alla fremlingar få upptagas, under vissa former och vissa vilkor? eller skall man, såsom i Norrige för utlandingars naturalisation gäller, låta hela den lagstiftande makten pröiva hvarje serskild ansökan? Svenska Akademien har förkarat sig för den förra, radikalt: genomgripande åtgärden (sweeping measure, såsom Engelsmannen uttrycker ssig, förträffligare än Bågon anban kan). Hon ger främlingarna icke blott ett generelt tillstånd att inflytta och bo i landet, utan äfven att njuta alla rätuigheter såsom infödda, för sg och sina afkomlingar (flexioner och derivater). Intet annat vilkor föreskrifves, än att föräldrarne skola anlägga svensk drägt och afkomman uppfostras efter svensk lag och landssed. Så eftergifvande har man varit för hvarje utländing, under det man icke forrådt någon böjelse att emottaga t. ex. en skåning eller en dalkarl, som icke kunnat bevisa, att han i hundrade år åtminstone hört till cen bättre societeten. Och frågan är: har man gjort rätt? Visa bort främlingarna har man icke kunnat; det hade varit stridande mot humaniteter och dessutom ingrepp uti den rätt, som hvarje enskild har att utifrån förskrifva, hvad han till husbehof tarfvar. Men man hade icke derföre behöft att genast naturalisera hvarje inkommande persedel, åtminstone icke utan att undersöka om han vore behöflg; man hade icke bordt genom. allmänna stadganden ge hvarje nyfiken dåre rätt att, blott genom en enkel manöver med beklädnadspersedlarna, försvenska allt, hvad det kunde falla honom in att införa, äfven utan nöd och behof. Ville han nödvändigt omge sig med främlingar, så hade han åtminstone bordt bibehälla deras utländska drägt, då de blifvit mycket oskadli ;are och icke dårat den enfaldige eller utträngt infödingen, Denna öfverdrifna liberalitet kan slutligen leda till samma resultat, Kvartill Roms exempellösa fördragsamhet i religionssaker förde. Hvarje eröfradt folks gudar införlifvades i Romarnes. kalender och fingo tempel i Rom. Så förlorade dess religion snart sin natioralitet, sitt egoa skaplynne, och blef ett invalidhus för hvarje trashank, som spelat gud hos något obetydligt folk och blifvit afsatt och glömd der. Då andra nationella religioner (t. ex. Hinduernes, Druidernes, Göthernes) bjödo ett compact och envist motstånd mot den religion, som skulle uttränga dem, fanns deremot hos de olympiske gudarnes tiilbedjare ingen kraft att värja sig — hvilket vi visst icke anse olyckligt, men blott anföra såsom ett talande exempel på den i all ting märkbara svaghet hos sammanfösta aggregater, i jemnförelse med organiska helheter. Då Julianus och några andra försökte motarbeta romare-religionens fall, måste de naturhgtvis söka väcka en religiös enthusiasm hos dess bekännare. Men hvilka gudar hade de då att uppställa såsom föremål för det nyväckta mtet? För många funnos att välja på; somliga drogo hit, somliga dit; en ville uppfriska den gamle Jupiter och hans anhang, en annan ifrade för den egyptiska Isis o. s. v. Följden blef, att motståndskraften splittrades åt många håll, och de funnos, som ville bjelpa den gåsande heterogena blandningen med ännu en ingrediens: de föreslogo äfven att upptaga Christus bland Roms gudar och sålunda tillfredsställa hans bekännare. Men stunden. var kommen, då detta plåstreri icke mera gjorde veckan. Det är med en nations språk, som med dess religion: det uppväxer, eller rättare sammanvåxer med henne; det utbildas i bredd med hennes ide-krets och håller jemna steg med den; det är en osviklig barometer på hennes bildning och andeliga lif. Har folket förlorat sitt individuella skaplynne, sin nationalitet i dess ädlare bemärkelse, begynner det apa an. åra folk (hvilket icke vill säga att låna, hvad de hafve godt, utan allt, äfven lumpenheter); då får också språket sin känning deraf; tankarne och uttrycken derför få en främmande anstrykning, en allmänlighet, som visserligen är aäturlig och nödvändig i det vetenskapliga, som är gemensamt för alla folk, i de för menskligheten bestående eviga sanningar, men förstörande för individualiteten i nationens inre Kf. Smilla untoör bancke det starlkacte af de hand