ga aukltoritelers pass samt Jackor och byxor
förfärdigade af Akademiens egna höga händer.
Beslatsr man sig nu till den politiken att be-
vilja medborgarerätt åt fremlingarna, så återstår
den frågan: skall man stifta en allmänt gällande
lag, enligt hvilken alla fremlingar få upptagas,
under vissa former och vissa vilkor? eller skall
man, såsom i Norrige för utlandingars natura-
lisation gäller, låta hela den lagstiftande mak-
ten pröiva hvarje serskild ansökan? Svenska
Akademien har förkarat sig för den förra, ra-
dikalt: genomgripande åtgärden (sweeping mea-
sure, såsom Engelsmannen uttrycker ssig, för-
träffligare än Bågon anban kan). Hon ger
främlingarna icke blott ett generelt tillstånd att
inflytta och bo i landet, utan äfven att njuta
alla rätuigheter såsom infödda, för sg och sina
afkomlingar (flexioner och derivater). Intet an-
nat vilkor föreskrifves, än att föräldrarne skola
anlägga svensk drägt och afkomman uppfostras
efter svensk lag och landssed.
Så eftergifvande har man varit för hvarje ut-
länding, under det man icke forrådt någon
böjelse att emottaga t. ex. en skåning eller en
dalkarl, som icke kunnat bevisa, att han i hun-
drade år åtminstone hört till cen bättre so-
cieteten. Och frågan är: har man gjort rätt?
Visa bort främlingarna har man icke kunnat;
det hade varit stridande mot humaniteter och
dessutom ingrepp uti den rätt, som hvarje en-
skild har att utifrån förskrifva, hvad han till
husbehof tarfvar. Men man hade icke derföre
behöft att genast naturalisera hvarje inkomman-
de persedel, åtminstone icke utan att undersöka
om han vore behöflg; man hade icke bordt ge-
nom. allmänna stadganden ge hvarje nyfiken
dåre rätt att, blott genom en enkel manöver
med beklädnadspersedlarna, försvenska allt, hvad
det kunde falla honom in att införa, äfven utan
nöd och behof. Ville han nödvändigt omge sig
med främlingar, så hade han åtminstone bordt
bibehälla deras utländska drägt, då de blifvit
mycket oskadli ;are och icke dårat den enfaldige
eller utträngt infödingen, Denna öfverdrifna
liberalitet kan slutligen leda till samma resultat,
Kvartill Roms exempellösa fördragsamhet i reli-
gionssaker förde. Hvarje eröfradt folks gudar
införlifvades i Romarnes. kalender och fingo
tempel i Rom. Så förlorade dess religion snart
sin natioralitet, sitt egoa skaplynne, och blef
ett invalidhus för hvarje trashank, som spelat
gud hos något obetydligt folk och blifvit afsatt
och glömd der. Då andra nationella religioner
(t. ex. Hinduernes, Druidernes, Göthernes) bjö-
do ett compact och envist motstånd mot den
religion, som skulle uttränga dem, fanns deremot
hos de olympiske gudarnes tiilbedjare ingen
kraft att värja sig — hvilket vi visst icke anse
olyckligt, men blott anföra såsom ett talande
exempel på den i all ting märkbara svaghet hos
sammanfösta aggregater, i jemnförelse med or-
ganiska helheter. Då Julianus och några andra
försökte motarbeta romare-religionens fall, må-
ste de naturhgtvis söka väcka en religiös en-
thusiasm hos dess bekännare. Men hvilka gu-
dar hade de då att uppställa såsom föremål för
det nyväckta mtet? För många funnos att välja
på; somliga drogo hit, somliga dit; en ville
uppfriska den gamle Jupiter och hans anhang,
en annan ifrade för den egyptiska Isis o. s. v.
Följden blef, att motståndskraften splittrades åt
många håll, och de funnos, som ville bjelpa
den gåsande heterogena blandningen med ännu
en ingrediens: de föreslogo äfven att upptaga
Christus bland Roms gudar och sålunda till-
fredsställa hans bekännare. Men stunden. var
kommen, då detta plåstreri icke mera gjorde
veckan.
Det är med en nations språk, som med dess
religion: det uppväxer, eller rättare samman-
våxer med henne; det utbildas i bredd med
hennes ide-krets och håller jemna steg med
den; det är en osviklig barometer på hennes
bildning och andeliga lif. Har folket förlorat
sitt individuella skaplynne, sin nationalitet i
dess ädlare bemärkelse, begynner det apa an.
åra folk (hvilket icke vill säga att låna, hvad
de hafve godt, utan allt, äfven lumpenheter);
då får också språket sin känning deraf; tankar-
ne och uttrycken derför få en främmande an-
strykning, en allmänlighet, som visserligen är
aäturlig och nödvändig i det vetenskapliga, som
är gemensamt för alla folk, i de för mensklig-
heten bestående eviga sanningar, men förstöran-
de för individualiteten i nationens inre Kf.
Smilla untoör bancke det starlkacte af de hand