den furste, som grundlade unionen, och som
uppriktigt måste önska, att för århundraden be-
fästa detta sitt storverk, på konungastolen, prydd
med Norriges och Sveriges kronor, älskad af
båda natiomerna, och åter med kärlek omfattan-
de dem, högt aktad af hela Europa, i sällsynt
grad utrustad med de höga egenskaper, hvilka
göra regenten till en välsigaelse för de nationer,
som se honom i spetsen för deras styrelse. Så
gynnande omständigheter böra begagnas medan
de finnas. En gång försvunna återkomma de
aldrig mer i hela sin vidd.
Komitgen kan, i ötverensstämmelse med des-
sa betraktelser, icke draga i tvifvelsmål, att den
lämpliga tidpunkten nu är iane för Norges na-
tionalrepresentation, att närma sig H M. Ko-
nungen med en underdånig framställning om vig-
ten af, att tillvigabringa unions-enliga stadganden
för åtskilliga högst väsendtliga punkter, till hvil-
kas billiga afgörande hvarken Norges grundlag,
eller den serskildt upprättade uniovsakten erbju-
der tillräckliga medel. Bland sådana punkter
tillåter komiteen sig att utmärka och behandla
följande:
a) Norska örlogsflaggan.
Denna bör, till följe af grundlagens 111 f va-
ra en unions-flagg, det vill säga en flagga, som
anlingen gevom sin helhet eller till en del ut-
märker, att Norge och Sverge, i anseende till
krig och fred med andra makter, utgöra tillsam-
maus en politisk enhet. Det ligger i sakens
natur, att begge de förenade staterne böra vara
hbka förpligtade att föra denna unionsflagga som
örlogsflagga d. v. s. på begge rikenas krigs-
fartyg och fästningar. Hvarje annat användan-
de af unionsflaggan bör anses såsom unionsstri-
digt; ty det är endast som väpnad styrka de
båda, hvar för sig sjelfständiga och af hvaran-
dra oberoende staterne, uppträda som politisk
enhet i förhållande till främmande makter. Om
något af de förenade rikena 4illåter sig, att, u
tan det andras samtycke, bruka umonsflaggan,
hvarest flagga plägar användas i inre egna insti-
tutioner, som ej angå unionen eller örlogsväsen-
det, t. ex. vid lullverkets byggnader och fartyg,
då handlar detta rike unionsvidrigt; och tillåts
sig båda rikena sådant, utan formlig öfverens-
kommelse, då sker härigenom en oformlig för-
ändring i de ingångna unions-föreskrifterna, till
hvilka grundlagens 111 otvifvelaktigt bör räk-
nas.
Det bruk, som i Norge, och förmodligen
äfven i Sverge, (se Generalkonsuln i Barcelona
Wertzyaihii kungörelse, hvari åberopas en, för-
modligen Svensk förordning härom af den 22
April 1829) hittills gjorts af unionsflaggan på
andra ställen, än rikets krigsfartyg och fästnin-
gar, måste komitcen följaktligen anse som stri-
dande mot grundlagen och unionens principer,
allt utan ringaste hänseende till flaggans egen
beskaffenhet.
FP AT nn ee fm. 29 1 11, AT 4 se I
