DEN HUNDRAÅRIGA GUMMAN På DANMAR S-HOLMEN. Månge af hufvudstadens innevånare hafva säkert icke blott hört talas om, utan äfven besökt den så kallade hundraåriga gumman på Danmark?, en liten holme belagen utvid segeleden, ev knapp mil härifrån vid inloppet till Skurusund. — Denna gumma, hvars namn var Greta Jacobsdotter, har nu för omkring 14 dagar sedan samlats till sina fäder. Det, som gjorde henne märkvärdig, var icke blott! att hon uppnådde och öfverskred den sällsynta åldern af ett sekel, utan ännu mer, att hon vid denna ålder lefde alldeles såsom eremit på den lilla holmen, hvilken icke eger ett tunnlands vidd. Så mycket hon sjelf kunde minnas, var hon född år 1728, och skulle således vid sina död varit 108 år gammal; men huruvida något säkert bevis härom finnes, känna vi icke. Hon hade således lefvat under 8 regenter, förmyndarregeringen inberäknad. Hon var född i Westmanland, och fadren, som varit postkarl, hade varit en af deltagarne i Dalupproret på 1740 talet. Hon hade tidigt blifvit förlofvad med er torpare vid namn Barthelson, men i anseende till sin slägts motstånd mist pröfva sin trohet, som hon väl visste omtala, till dess hon var 36 år gammal, då de änt!igen fingo gifta sig. Med honom hade hon lefvat 32 år på ofvannämnde holme. Mannen var då redan 74 år, men fick likväl icke dö en naturlig död, utan omkom vid ett tillfälle då han skulle laga en båt, derigensm, att han föll på hufvudet i valtnet och drunknade. Efter den tiden hede gumman, eller flickan som hon kallade sig sjelf, lefvat fullkomligt ensam i den lilla, låga, men snygga kojan, utan annat sällskap än en get, en gris och en katt, samt sysselsatt med skötseln af ett litet potatesland och en kåltäppa. Endast då nöden gick hårdt på, och ingen på länge hade besökt henne, rodde hon öfver till fasta landet midt emot, der folket då alltid bjelpte henne med något, men detta kunde endast ske under sommaren, och medan vattnet var öppet; den dohiga tiden, i flera månader, var hon alldeles afstängd från andra, och kade då icke en gång ljus under de långa qvällarna. För fem år sedan mot våren, blef bristen på foder så svår, att hon måste slagta sin kära get, hvilken hon ej hade att ge något att äta, samt dränka sin favorit, katten, för att icke se honom svälta ibjäl; men katten, som hon hade knutit in i en näsduk, sparkade sönder den och kom upp på isen, samt sprang öfver till fasta landet, och syutes aldrig mer hos sin gamla matmoder. Ett litet sällskap i hufvudstaden, som fått höra talas om dessa, den gamlas missöden, roade sig en dag i påföljande Juni månad, att ro ut till Danmarksholmen, och öfverraska henne med en present af en annan get och ett par höns; och den, som skrifver dessa rader, var en af dem, söm hade det verkligen ovanliga nöjet, att åskåda den 100:årigas glädje härvid. Sedan hon väl fått geten in i dess hus, skulle bon underhålla sällskapet med berättelser om sin