DEN HUNDRAÅRIGA GUMMAN På
DANMAR S-HOLMEN.
Månge af hufvudstadens innevånare hafva sä-
kert icke blott hört talas om, utan äfven be-
sökt den så kallade hundraåriga gumman på
Danmark?, en liten holme belagen utvid se-
geleden, ev knapp mil härifrån vid inloppet
till Skurusund. — Denna gumma, hvars namn
var Greta Jacobsdotter, har nu för omkring
14 dagar sedan samlats till sina fäder. Det,
som gjorde henne märkvärdig, var icke blott!
att hon uppnådde och öfverskred den sällsynta
åldern af ett sekel, utan ännu mer, att hon
vid denna ålder lefde alldeles såsom eremit på
den lilla holmen, hvilken icke eger ett tunnlands
vidd. Så mycket hon sjelf kunde minnas, var
hon född år 1728, och skulle således vid sina
död varit 108 år gammal; men huruvida något
säkert bevis härom finnes, känna vi icke. Hon
hade således lefvat under 8 regenter, förmyn-
darregeringen inberäknad. Hon var född i
Westmanland, och fadren, som varit postkarl,
hade varit en af deltagarne i Dalupproret på
1740 talet. Hon hade tidigt blifvit förlofvad
med er torpare vid namn Barthelson, men i
anseende till sin slägts motstånd mist pröfva
sin trohet, som hon väl visste omtala, till dess
hon var 36 år gammal, då de änt!igen fingo
gifta sig. - Med honom hade hon lefvat 32 år
på ofvannämnde holme. Mannen var då redan
74 år, men fick likväl icke dö en naturlig död,
utan omkom vid ett tillfälle då han skulle laga
en båt, derigensm, att han föll på hufvudet i
valtnet och drunknade. Efter den tiden hede
gumman, eller flickan som hon kallade sig
sjelf, lefvat fullkomligt ensam i den lilla, låga,
men snygga kojan, utan annat sällskap än en
get, en gris och en katt, samt sysselsatt med
skötseln af ett litet potatesland och en kåltäppa.
Endast då nöden gick hårdt på, och ingen på
länge hade besökt henne, rodde hon öfver till
fasta landet midt emot, der folket då alltid
bjelpte henne med något, men detta kunde en-
dast ske under sommaren, och medan vattnet
var öppet; den dohiga tiden, i flera månader,
var hon alldeles afstängd från andra, och kade
då icke en gång ljus under de långa qvällarna.
För fem år sedan mot våren, blef bristen på
foder så svår, att hon måste slagta sin kära get,
hvilken hon ej hade att ge något att äta, samt
dränka sin favorit, katten, för att icke se honom
svälta ibjäl; men katten, som hon hade knutit
in i en näsduk, sparkade sönder den och kom
upp på isen, samt sprang öfver till fasta landet,
och syutes aldrig mer hos sin gamla matmoder.
Ett litet sällskap i hufvudstaden, som fått höra
talas om dessa, den gamlas missöden, roade
sig en dag i påföljande Juni månad, att ro ut
till Danmarksholmen, och öfverraska henne med
en present af en annan get och ett par höns;
och den, som skrifver dessa rader, var en af
dem, söm hade det verkligen ovanliga nöjet, att
åskåda den 100:årigas glädje härvid. Sedan
hon väl fått geten in i dess hus, skulle bon
underhålla sällskapet med berättelser om sin