Jordens sköte, och man wille på denna i viss
afseende ganska vigliga sats bygga ett system ai
fulikoml:g jemlikhet i vilkor, som aldrig funnits
och aldrig kan finnas, Naturen gör ingenstädes
några språng; hon bildar långsamt och smånin-
gom det sköna, och menniskosjalens egenskaper,
det största och sköniste f allt på jorden, for-
dra åfven sm tid för att utbildas.
Se der den andra hufvudsakliga invändningen,
som näst klagan öfver frånvaron af en adel, vi
hört yttras emot en reform 1 representationssät-
tet, som skulle nä:ma det till Norges. Englig!
Norska grundlagen skola nemligen omkring två
I tredjedelar af represenianterne väljas af lands-
I bygden och en tredjedel af städerna; och såsom
I följ t häraf bar man flera gånger sett den väl-
I meata farhågan på ofvannamnde grunder fiam-
ställd, att det oöfvervägarnde antal af bönder,
som härigenom måste uppkomma vid Storthin-
get, skulie utöfva en menl.g och fördröjande in-
verkan på ärendernas gång, föranleda beslut
grundade på mindre erfarenhet och insigter,
samt å ena sidan förqvälva stadsmannanä ingar-
nas rättigheter och ä dez andra göra den sor
sta delen af Storthinget beroende al några få
Jembetsmäns inflytelse på de öfriga, samt sålun-
da gifva byråkratien en betydlig ofvervigt, och
sätta nationens rättigheter på spel. Det behof-
ves likväl endast en blick på de förflutna Stor-
ningen, or att fiona det grundlösa i dessa far-
hågor, som också i många väl skrifna artiklar
uti de Norska bladen blifvit vederlagda. Om
pluraliteten sf Norges representanter icke varit i
besittning af den högre statsmanna-bildnizgen,
så hafva resultaterne likväl visat, att män med
denna bildning der icke felats; och i hvilken
folkförsamling kan man väl upplsta beslut och
åtgärder, som till en så bög grad förena en
lugn moderation med beslutsamhet, jemn håll-
ning i haudlingar, frihet ifrån alla passionerade
och konvulsiviska rörelser, som i den Norska?
Det kan väl med skäl isvändas, att man i det
Norska Stortbinget finner mindre vältalighet och
mindre föda för det ästestiska sinnet hos läsare
och åhörare af debatterne, än de Engelska och
Fransyska parlamenrterne ofta erbjuda; men för
att rätt kunna bedöma, huruvida deita är en
brist eller en fördel, bör man se på orsakerna
dertill; Pessa skola då befinnvas vara just den
enigbet och ofvereusstämmelse i åsigter, som van-
ligen råder icke blott emellan 5 orthingets leda-
möter sjelfve, utan ock 1 manga hufvudsakliga
fall emeilan deras och den Norsk Xx regerimgsper-
sanalens åsigter, hvilken öfver buf;ud icke tyc-
i kes finra någon ära i, alt sätta sig öfver de
tänkesätt, som utgöra Norska folkits i allmän-
het, eller betrakta Storthingets he!a tillvaro blott
såsom ett nödvändigt ondt. Dernäst är Norge I
nog lyckligt, att organismen af den lagstiftaude
makten, och dennas stalloing til den styrande, !
genom Norges grundlag redan befinna sig på en,
punkt, dit många andra pationer ännu kanhän-!
da i mansåldrar torde förgäfves få önska sig att
hiona. — Allt detta undanrödjer sådana skarpa
konflikter, hvaraf på andra stillen dessa talrika.
gnistor uppstå, åt hvilkas glans åskådarens öga.
väl kan förnöjas, men som sällan bevittna full-
komlig inre harmoni eller ett normalt tillstånd
i samhällskroppen. När man jemför de obe-!
hagliga brytningar, de fruktlösa bemödanden och
de många förspillda ords och arbeten, som an-
dra länders församlingar på den sednare tiden
erbjudit, med den jemna hållning, den frihet
för korruption och feghet å ena, och ifrån öf-
varilning, fjesk och öfverspänning å den andra
sidan, som Norska Storthinget nu under tjugu-
två ärs tid utan afbrott ådagalagt, så blir det
icke svårt alt bestämma, hvarest företrädet fin-
nes. Och att den Norska riksförsamlingen lik-
väl icke saknat förmåga att representera med
efiertryck när det erfordrats, eller män, som
kunnat tolka dess tänkesätt i ett språk som an-
stod detsamma, derom vittna ganska många af
deras adresser, bland hvilka den sednaste, för nå-
gra dagar sedan afgifna, allmänt beundras såsom
ett mästerstycke af förenad moderation, kraft
och värdighet.
Nu må mån fråga: hvad är det, som Nor-
ska folket förnämligast har att tacka för dessa
lyckliga egenskaper hos sitt Storthing,
just den vallag, hvilken bhfvit klandrad på den
grund, att den skulle insläppa för många bön-
der i Storthinget?
om icke
Om resultaterra af denna vallag nu i tjugu-
två år efter hvarandra visat sig fördelaktiga,
hvad skäl har man då till någon fruktan? Ar
icke erfarenheten i sådana mål den säkraste