UHondegilvare, som redan nu meatort och nastan
dagligen medför så många olägenheter, så myc-
ken tvedrägt och så många tvister, hvad skulle
den hafva gjort, om tiondetagaren varit lagstif-
tare och tiondegifvaren endast undersåte? — A-
deln, hvars naturliga benägenhet, såsom en privi-
leg erad korporaiion, redaa af sig sjelf är att
flyta ofvanpå, att beherska alla andra klasser,
och serdeles den, som både är dena svagaste
och närmast för hand, att bli skattskyldig och
länspligtig under den mäktige, nemligen allmo-
gen. Adeln, som 1 vår historia tillvälat sig så
många föret: äden på böadernas bekostnad, hvad!
skulle den ej gjort, i fall desse varit uteslutaa!
från rep-esentationen? När man erinrar sig, att
den naturliga medlaren emellan dessa hvarandra
så skarpt skärande intressen, bvara representa-
tioneu nu utgöres: det ofrälse medelståndet,
som är beslägtadt med dem alla, men icke kan
och bör hysa förkärlek för någo dera, alltid va-
rit utestäogdt från all delaktighet i statens an-
gelägenheter, att dess egenskap af ombud för
den beiryckte, hvar han funnits, ej haft vågon
laglig form att uttala sig, att deta stånd ännu,
icke kuade säga: finnas vid den tid, då Bonde-
ståndet inkallades i representationen, så kan man
antaga for gifvet, att det, om Bondeståndet ej
haft säte deci, icke heller skulle kunnat bilda:
sig, och att Sverige vid denna tid skalle varit
ett Ungern eller Polen, såvida det varit möjligt
att dertill omskapa eit protestantiskt land. Den
omätliga nyttan af Bondeståndets delaktighet ij
representationen är således obestridelig, 3
blott för dess eget bästa, utan afven för hela
landets frihet, hyfsoing och förkofran, och mau
kan med visshet påstå, att om vår representa-
tion, äfven med den odlingsgrad vi nu upp-
nått, skulle förlora em af sina fjerdedelar, är
Bondeståndet måhända den, som hon mest skul-
le sakna. Detta bör ej så förstås , som skulle
dess inverkan på ärendernes gång alltid varit
den mest mflytelserika eller den mest välgöran-
de, mea detta stånd har de minsta privilegierna
att förfikta, har, utom sin representationsrätt,
alldeles inga sådana, och är derföre att anse
såsom en dam emot privilegii-innehafvarnas in-
kräktningsförsök. Hvarje sådant, som nu miss-
lyckas, skulle då, huru kanhända motverkadt
till en tid, likväl kunna genomföras, när de stri-
dande partierna kunde sluta fred på de frånva-
randes bekostnad.
Men med en annan representations-form upp-
hörde detta förhållande. Om folkombuden val-
des, icke efier stånd, utan distriktvis och etter
de väljandes förtroende, inom de qvalilikaioner
som i öfrigt för valbarheten kunde anses erfor-
derliga, då de följaktligen komma ait bestå, väl
till en del af enskilda previlegimnehafvare, men
icke af privilegierade stånd, voro sådana in-
kräktningar mindre att betara, och något mot-
stånd emot dem behöfdes sålunda icke. Det
är temligen trotigt, att hvarken Adel, Pre-
ster eller Borgare sku le vidare yrka några mo-
nopolier, hvilkas tid längesedan hos 053 skulle
vara förbi, om de icke understöddes af dessa
klassers vigt såsom statsmakter; och om de det
gjorde, saknade de åtminstone all förmåga, att
genomdrifva sina fordringar. Från denna tid
behöfde endast representationens kraft använ-
das, att motverka maktens. möjliga försök emot
folkets frihet, näst missbruk eller slöseri, samt
att bereda och utföra alla de öfriga refo:mer i
stats-skicket det kunde tarfva, det framskridande
till ljus, odling och välstånd, som är samhällets
andamål.
Är Bondeståndet, endast såsom stånd nemh-
gen, skickligt att medverka till detta ändamål?
Vi svara härtill utan tvekan nej. Detta stånd
är ännu sjelfi det minst bildade, och kan såle-
des hvarken fullt inse bildningens behof, eller
bestämma dess grader, och skilja den sanna
från den falska. Pet år följaktligen kanske lät-
tast att missleda, påde om sina egna intressen,
och ännu mer om statens. Det förstår och be-
dömer med ganska god takt allt, som ligger
inom dess sfer, och dess röst är följakuigen af
mycken vigt vid sådana frågors afgörande; men
inom statsbestyret förekomma en mängd ämnen,
som stå långt öfver denna sfer, och hvilka
bonden i allmänhet ej kan följa och fatta.
Dertill fordras statsmannens blick och urskilj-
ning, och denna kan man, åtminstone på den
punkt, som den större massans bildning ännu
befinner sig, ej fordra af den med ina händer
arbetande landtmannen.
Man talar mycket om det sunda och enkla
er