UHondegilvare, som redan nu meatort och nastan dagligen medför så många olägenheter, så mycken tvedrägt och så många tvister, hvad skulle den hafva gjort, om tiondetagaren varit lagstiftare och tiondegifvaren endast undersåte? — Adeln, hvars naturliga benägenhet, såsom en privileg erad korporaiion, redaa af sig sjelf är att flyta ofvanpå, att beherska alla andra klasser, och serdeles den, som både är dena svagaste och närmast för hand, att bli skattskyldig och länspligtig under den mäktige, nemligen allmogen. Adeln, som 1 vår historia tillvälat sig så många föret: äden på böadernas bekostnad, hvad! skulle den ej gjort, i fall desse varit uteslutaa! från rep-esentationen? När man erinrar sig, att den naturliga medlaren emellan dessa hvarandra så skarpt skärande intressen, bvara representationeu nu utgöres: det ofrälse medelståndet, som är beslägtadt med dem alla, men icke kan och bör hysa förkärlek för någo dera, alltid varit utestäogdt från all delaktighet i statens angelägenheter, att dess egenskap af ombud för den beiryckte, hvar han funnits, ej haft vågon laglig form att uttala sig, att deta stånd ännu, icke kuade säga: finnas vid den tid, då Bondeståndet inkallades i representationen, så kan man antaga for gifvet, att det, om Bondeståndet ej haft säte deci, icke heller skulle kunnat bilda: sig, och att Sverige vid denna tid skalle varit ett Ungern eller Polen, såvida det varit möjligt att dertill omskapa eit protestantiskt land. Den omätliga nyttan af Bondeståndets delaktighet ij representationen är således obestridelig, 3 blott för dess eget bästa, utan afven för hela landets frihet, hyfsoing och förkofran, och mau kan med visshet påstå, att om vår representation, äfven med den odlingsgrad vi nu uppnått, skulle förlora em af sina fjerdedelar, är Bondeståndet måhända den, som hon mest skulle sakna. Detta bör ej så förstås , som skulle dess inverkan på ärendernes gång alltid varit den mest mflytelserika eller den mest välgörande, mea detta stånd har de minsta privilegierna att förfikta, har, utom sin representationsrätt, alldeles inga sådana, och är derföre att anse såsom en dam emot privilegii-innehafvarnas inkräktningsförsök. Hvarje sådant, som nu misslyckas, skulle då, huru kanhända motverkadt till en tid, likväl kunna genomföras, när de stridande partierna kunde sluta fred på de frånvarandes bekostnad. Men med en annan representations-form upphörde detta förhållande. Om folkombuden valdes, icke efier stånd, utan distriktvis och etter de väljandes förtroende, inom de qvalilikaioner som i öfrigt för valbarheten kunde anses erforderliga, då de följaktligen komma ait bestå, väl till en del af enskilda previlegimnehafvare, men icke af privilegierade stånd, voro sådana inkräktningar mindre att betara, och något motstånd emot dem behöfdes sålunda icke. Det är temligen trotigt, att hvarken Adel, Prester eller Borgare sku le vidare yrka några monopolier, hvilkas tid längesedan hos 053 skulle vara förbi, om de icke understöddes af dessa klassers vigt såsom statsmakter; och om de det gjorde, saknade de åtminstone all förmåga, att genomdrifva sina fordringar. Från denna tid behöfde endast representationens kraft användas, att motverka maktens. möjliga försök emot folkets frihet, näst missbruk eller slöseri, samt att bereda och utföra alla de öfriga refo:mer i stats-skicket det kunde tarfva, det framskridande till ljus, odling och välstånd, som är samhällets andamål. Är Bondeståndet, endast såsom stånd nemhgen, skickligt att medverka till detta ändamål? Vi svara härtill utan tvekan nej. Detta stånd är ännu sjelfi det minst bildade, och kan således hvarken fullt inse bildningens behof, eller bestämma dess grader, och skilja den sanna från den falska. Pet år följaktligen kanske lättast att missleda, påde om sina egna intressen, och ännu mer om statens. Det förstår och bedömer med ganska god takt allt, som ligger inom dess sfer, och dess röst är följakuigen af mycken vigt vid sådana frågors afgörande; men inom statsbestyret förekomma en mängd ämnen, som stå långt öfver denna sfer, och hvilka bonden i allmänhet ej kan följa och fatta. Dertill fordras statsmannens blick och urskiljning, och denna kan man, åtminstone på den punkt, som den större massans bildning ännu befinner sig, ej fordra af den med ina händer arbetande landtmannen. Man talar mycket om det sunda och enkla er