sägelser, och tillförlitligheten hos de vigtigaste vittnena, hvilka uppenbarligen voro bestuckna Det synes nu tydligt och klart att skilsmessar mellan Hr Norton och hans hustru (hvilker skilsmessa man hittills allmänt tillskritvit en obebaglig upptäckt i afseende på Lord Melbourne blott var följden af en vanlig familjetvist. Sannohkt trodde Nortons slägtingar, att då det er gång -Kömnmit så långt, så vore en fullkomlig skilsmessa det bästa, och en sådan kan, som bekart är, i England icke tillvägabringas på annat sätt, än att ena maken blivit öfverbevisad om otrohet. Om man nu trodde sig lättast kunna åstadkomma ett sådant bevis i afseex.de på Lo:d Melbourne, eller om alltsammans från? början var en politisk komplott, torde väl ej vara så lätt att få reda på; men att politiska passioner och hat bemäktigade sig denna olyckliga amiljeangelägenhet, för att derigenom gifve ministören ett hugg, måste hefva visat sig för hvarje läsare af våra Torytidningar under de sista7sex veckorna. Jag will dock icke påstå, att andra Tories än medlemmar af Nortonrs fasmilj,och i symnerhet klagandens broder Lord Gvrantley, kafvit sin hand med i processens bedrifvande ; ty om också Lord Wynfords namn inflör i vittnesförhören, så blef dock ingenting emot honom bevist. Nog af, man genomsökte stad öch land efter alla afskedade tjenstehjon, hörde sig före hos dem, hvad de skulle vilja berätta, förde flere af dem med hustru och barn till Lord Grantleys landtgård, lät dem der flere veckor göra ingenting och må väl, lät dem derefter :kollationera sina roler med hvarandra, och sedan man tömt giftet ur denna gröna pung (man -påminne sig Drottning Carolinas process) öfver landet, måste till och med de häftigaste Toryjurveler tillstå, att ingenting annat blilvi: bevist mot den ädle Lorden, än att han för 3 å 4 år sedan nästan hvarje dag plägade prata bort ett. par timmar mea en vacker snillrik fru (hvilket hennes man likväl wvisste af). Detta vilja de visserligen lägga honom till last, såsom en stor? förbrytelse, och påstå fariseiskt, ait en mjnister icke har. rättighet att på det sättet jollra bort tiden, för hvilken landet dyrt betalar honom. Men här kan Lord Melbourne dristigt träda fram och säga till alla föregående och ruvaratide statstjenare: Den, som vet sig fri från skulden att hafva användt ett par timmar hvarje dag till annat än ersbetsgöromål, han kaste första stenen på mig. Derjemie vilja dessa jornaler icke tillstå, att man gjort det till en partisak, och taga isynnerhet ganska illa, att general-advokaten, i sitt försvarstal inför juryn, kallade det en pohtisk sammangaddning; svaret härpå är dock redan gifvet. Harvid: måste jag dock anmärka, att general-advckaten icke å tjenstens vägnar, utan (hvad som mästan kan förstås af sig sjelft, då det handlade om en privat angelågenhet) såsom klagandens jundiska biträde förde hans försvarstalan och följaktligen äfven uttalade denna tanka såsom sin personliga åsigt. Såvida man emellertid genom chefens fällande tänkte störta ministeren, står den nu blott desto fastare.