va den råttelse, att Hr Komimerse- Rådet ingen gång
bemma sckt Hr Grefven, men möjligen, hvilket Hr
Kommerse-Rådet ej med visshet kunde draga sig vill
mivnes, efterf ågat fir Grefven i Förval!vingen af Sjö-
ärenderna, ehwu Ir Kommerse-Rådet egentlige hop-
pats, att vid något Hr Grefvens besök i Karantäns-
Kommissionen få vidtala bonom.
Hr Amirslen Grefve Crovstedt yttrade, i snledning
häraf, det han aldrig besckt Hr Kommerse-Rådet, i än-
damål att samtala om saken, uten blott att få brefvet,
hvilket yttrande Actor begärde till Prokollit.
De transumter af Konsul Bergemavns tvenre bref,
som Hr Kommerse- Rådet den 20 Maj åtog sig att an-
skaffa och aflemna, ingåfvos väl nu af Hr Kommerse-
Rådet, men som de voro på Tyska språket och icke
innehöllo vidare än hvad fir Kommerse Radet vid be-
rörde tillfälle omförmält, så ansåg Krigs-Bätten dessa
transumrer icke behöfva i Protokollet intagas.
Sedan Hr Amiralen af Klints berättelse blifvit upp-
läst, anförde Hr Häradshöfdingen Hede:-ström skriftli-
gen: Herr Amiralen och Kommendören C. af Klints
vittnesmål innebåller, att bemälte Hr Amiral icke kun-
de påminna sig, det den af Premier-Lojtnanten von
Schautz till honom afgifna förklaring öfver meningen
med det svar, Premier-Löjtnanten lemnade sina kemra-
ter vid sammantrådet den 7:de, innebar något vilkor-
ligt; utan hade Hr Amiralen uppfatiat detta förklaran-
de såsom ett medgifvande, att meringen med. nämde
svar till kamraterne var, det Premier Löjtoanten skulle
taga afsked. Premier-Löjtnanten sökte då föra Hr Ami-
ralen till minves, att han till Amiralen lemnat en skrift-
lig promemoria, uti hvilken var uppfattadt Premier-
Löjtnantens svar på den af Hr Amiralen gjorda fråga i
detta afseende; men som samma prönsemoria, enligt fir
Amiralens utsago, icke mer finnes i behåll, avhålles
ödmjukast, att den punkt deraf, hvilken innebär vpp-
lysving i denna del, och som blifvit från P:emier-
Löjtnantens koncept transumeradt, samt här nedan fol-
jer, måtte blifva för Hr Amiralen uppläst, på det han
derefter må varda i tillfälle yttra, om han ej igenkän-
ner samma ordalag hafva funnits uti ifrågaställda pro-
memoria, hvilken derjemte skall innehållit åtskilliga an-
dra under förtroevdets helgd begärda och sålunda med-
delade uppgif er, de der måhända varit orsaken till den
g annlagenhet å Hr Amiralens sida, att undanrödja
handlingen, sedan dess mnehåll blifvit inhämtadt.
Förberörde del af konceptet till Premier -Löjtnan-
tens promemoria, har foljande lydelse: — — blef
jag (von Schantiz) högst förvånad, jag medger det, och
besinnande mig ett ögonbhek, tänkte jag för mig sjelf,
att jag möjligen kunnat misstaga mig i mitt omdöme,
och att verkhgen den uttalade meniogen var Kamra-
ternas och Korpsens; med anledning häraf, svarade jag :
Är detta kamraternas mening om derna saken, så
vet jag, hvad jag har att rätta mig efter, och
ehuru jag icke delar denna åsigt af saken, blir
likväl Korpsens tanke derom regel för mitt hand-
lingssätt: men som saken är för mig af yttersta
vigt, behöfver jag tid, innan jag tar något be-
beslut. Med detta mitt yttrande var förevad den
inverliga föresats att, om Kopsen funnit mig h:fva
komprometterat uniformens värdighet vid detta ifråga-
varande tilltälle, så hade jag ansett mig skyldig; och
ehuru mitt eget medvetande frikände mig från något
så agraverande, skulle jag af aktning för kamraters be-
dömande likväl icke tvekat att medelst min afgång
från Korpsen tillfredsställa deras fordran. Den säker-
het jag, efier nämde sammanträde vunnit, att nästan
alla mina förmän och äldre kemrater inom graden,
:eke dela denna åsigt, som yttrades under samman-
komsten den 7:de, och som gaf avledning till mitt
svar, har naturligtvis äfven stärkt mitt eget första om-
döme, att saken icke var af denna agraverande beskaf-
fenbet, utan man helt och hållet (nskilda sffäår; och
jag kan icke förmoda, att man vill anse mig hafva
brutit ett löfte, om jag numera ej anser mig böra
gifva vika för några få yngre kamraters i min tanke
törhastade bedtmsnde; ty mitt yttrande kunde då först
blifva ett löfte, om den åsigt af saken, som föranled-
de dess uttalande hade varit kamraternas gemensamma
tanka. Det var också, med anledning häraf, som jag
gerast vid underrättelsen att kamraterne uttydt mitt
yt.rande, såsom bade det varit ett afgilvet ovilkorligt
jöfte, tog mig anledning uti skrifvelse till Friberre
Knorring, såsom älste Officeren i graden rappellera
hvad jag yttrat; Öe. — — ——— — — — —
Efter uppläsande häraf medgaf Hr Amiralen Klint,
det han visserligen kände igen mycket, men huruvida
det vore detsamma, som yttrats vid samtalen, och om
det skett vid något sådant före eller efter sammankom-
sten den 29:de Januari, kunde vittnet icke saga.
Af Hr Premier-Löjtnanten Hallen gjordes följande
skriftliga tillägg till dess vittnesberättelse:
Ehuru jag väl hade beslutat, att ej vidare bevista
någon sammankomst: så, ehuru jag ej freqventerade den,
