udens lo-skulingar 1 historien, rojer Sig redan
vid den första flyktiga genomläsning at arbetet.
Till och med der haa för den strängare gran-
skaren skulle synas ej hafva användt nog histo-
risk kritik, rejer sig snarare det samveitsgrannu
undvikandet af saker, dem han ej anse:t pas-
sende för sin plan, än någon vårdslös likgilig-
het. Hans ordningssione visar sig öfverallt i
händelsernas uppställving. Hans stil bär stäm-
peln af ledighet och lätthet, ehuru den måhän-
da på flera siälen röjer, att förf:s egentliga be-
stämmelse är kathedern. Men utan att han
ängsligt sökt det intressanta, har det sjelfvillgt
erbjudit sig åt honom; utan att han gesom flård-
fulshet och sökta grannlåter velst locka, har det
enkla framställningssattet vunnit ett naift behag,
äfvensom hvarken tyngd, oreda eller pedanteri
skola hindra någon läsarmna, med öppet na-
tursinpve att kanna med nöje genomgå hans be-
rättelser.
Då vi således, enligt vår referentpligt, egna
vårt skärskådande åt de enskilda desaljerna,
hoppas vi, att de få anmärkningar, vi kunna
komma att göra, ej skola anses för något mned-
sättande af arbetets värde, utan endast enskilda
åsigter öfver några der anmärkta utelemningar.
Förf. utgår från vårt jordklots första tillstånd
och den fornverld i ruiner, som ännu framträ-
der för oss i den mängd lemningar af snäckor
och skeletter efter fyr-fotadjur, bvilka ännu up-
gräfves ur jordens innersta, och häntyda till en
tid, då ännu ej någon menniskofot trampat
vårt klot, men då en tropisk sols värma upp-
glödgade Tysklands och Siberiens nu isbelupna
slätter — och der framalstrade elefanter och
Nuoshörningar i vida större d mensioner än de
nuvarande, utan att nämna de förgångna mam-
muthsdjuren, ödlorna och löfjorma, hvilsa for-
skaren betraktar med håpnadsfull förvåning.
Förf. plan tillät honom ej att vidare ingå i
denna urverld eller de som oftast stridiga för-
klarivgar geologerne deröver uppställt, ehuru
man skulle kunnat önska, att han åtminstone
med något mer än en rad vidrört de så bepti-
sade. gigantiska urväxterna. — Han öfvergår till
menniskans första daning och söker på giltiga
skäl dess ursprung i sydöstra Asien, afvensom
han i den problematiska frågan om mepniskor-
nas stamföräldrar förklarar sig för deras ursprung
från ett par. Men om författaren i det-
ta afseende troget binder sig vid de Mo
saiska urkunderna, tyckes han på andra si-
dan frukta för biblens tideräkning i anseende till
den tid, som den Indiska och Egypticka monu-
menternas förfärdigande fordrat. Visserligen
behöfver också den kronologiska forskningen ej
vara beroende af skrifter, i ett helt annat ända-
mål af Försynen åt oss öfverlemnade, och som
aildeles icke åtagit sig den förbindelse att vara
våra vägledare i dylika kuriositetsfrågor; men om
vi efter John Millers exempel rådfråga de 70
uttolkarne, som hade de bästa och säkraste He-
breiska manuskripter att tillgå, få vi i alla fall en
tideräkning af omkring 5000 år före Christus,
om ej deröfver, som tyckes varit tillräcklig för
värt nuvarande slägte i synnerhet om man an-
tager den Mosaiska syndafloden, såsom partiell,
kunna hafva skonat flera af fornveildens minnes-
vårdar. Vid sin teckning af de äldsta folksla-
gens, Indiernas och Egyptiernas kultur fäster
sig förf. också hufvudsakligen vid dessa minnes-
vårdar och lemnar en kort, men sakrik, efter
de nyaste resenotiserna affattad beskrifning öfver
de Indiska monumenterna på Elephantine, Sal-
sette vid Carli och Ellore, jemte Egyptiska
byg ;nadskonstens underverk vid Thebe, i Pyra-
miderna, Ipsambul, och dess ursprung från
Mero. Nägra flyktiga notiser öfver Egyptiska
sagorna är det enda, förf. lemnat om dessa
foikslags häfder, och dessa ej så alldeles riktiga.
Ty om man oekså vill antaga Sesostris (Ram-
esses enl. Champollion) för en historisk person,
är föga anledning, att hans krigståg, på det
högsta taget sträckt sig längre i vester än till
Colchis och i öster till Malabar. Herodots un-
derbara Hjeroglyph-historia kunde gerna furne-
rat förf. med ett par blsd, ej ovärdiga detta verk;
åtminstone hade Hyksos och Ethiopiernas infall
förtjent att nämnas. Sak samma gäller om Indier-
oa, som åtminstone hafva något i sin litteratur,
som närmar sig historien: ty de hafva sina epos
och sina dramatiska verk; passande utdsag af
bvad vi känna ur Ramajan eller Sakontala skul-
le ej varit obehagligt för f5f:s sköna lässrinnor
och lemnat dem en någorlunda åskådlig idge om
det underbara folk. som ännu på Ganovens Strän-