rn on nan nn
a 600 L. Ste:ling på kuppen, och att om han
kunde bringa Lord Melbourne på fall, så skulle her
kunna lefva sina återstående dagar i lugn och
öfverflöd. Man måste herömma honom foör
hans öppenhjertighet — han erkänner rent ut,
att han väntar betalning för de tjenster
han gör. Han anmärkte, naturhgt nog: Månne
ej hvar och en väntar att få betalning för hvad
han gör; och om jag kan åstadkomma hvad den
åsyftar, som använder mig, hvarföre: skulle ej
också jag få min betalming? Jag var mycket
nyfiken att få reda på hvad belöning han vän-
tade sig, men alla mina bemödanden vuro för-
gäfves. Det enda svar jag kunde få från honom,
var: Jag vet icke? — JIVon mi r2cordo till
allting! Jag frågade honom om han kom ihog
saker, som passerat för fullt två år tillbaka? På
denna fråga svarade han: Ganska väl. Jag
frågade honom, om han kom ihog hvad han
sagt för mindre än ett dyga sedan? Härtill blef
hans svar: Jag är 1cke rätt såker på att jag det
gör. Han sade att han ganska väl kom ihog
omständigheter, som egt rum då han var i Hr
Norions tjenst år 1834; men då jag frågade ho-
nom om han ej inom de sistförflutna 48 timmar
sagt, att han hoppades på sitt vistnesmål i dag
förtjena 5 å 600 L., dåsvarade han mig med
största köld i verlden: MVon mi recordo —
jag minnes ej att jag sagt så — det är väl möj-
ligt, att jag gjort det, men jag kan ej påminna
mig det. Kunnen i väl sätta ringaste tro till
hvad ett sådant vittne, som detta, intygar. Hr
Nortons agent fick reda på honom i en bod,
der ban satt och sålde gamla kläder och skor,
och hvarhän skickade han honom väl? — Till
Wonersh, Lord Grantleys (Nortons broder)
landtgods. Der sade han eder att han syssel-
satte sig med fiske. Jag frågade honom i an-
ledning deraf, huruvida ej hans vekliga syssel-
sättning varit att fiska vittnen, eller med andra
ord om det ej var sådana han önskade få på
kroken? Hans svarvar, såsom vanligt Non mi
recordo. Om denna mannens trovärdighet
är min tanka den, att om han berättade
äfven en sannolik historia , så skule jag ej
ändå tro den. Talaren genomgick nu
detaljerne af Flookes vittnesmål, och visade hu-
ru de motsade hvarandra, till en del voro all-
deles orimliga och osannolika m. m. Det skulle
blifva alltför långt att följa honom i denna un-
dersökning, hvilken äfven på lika sätt utsträcktes
till ett par andra vittnens utsagor. Läsaren har
af det föregående en tilräcklig måttstock
för bedömmande af vittnesmålens beskaffen-
het och trovärdighet: det ena är icke mera
graverande för Lord Melbourne än det an-
dra. Vi öfvergå således till slutet af Sir
John Campbells tal. Mina Herrar — yttrade
han. — Fru Norton kan möjligen någon gång,
i stolthet öfver. sin skönhet, sitt snille, hafva
gifvit anledning till tadel; hon har måhända
ej alltid uppfört sig med den stilla skonsam-
het och den försigtighet, som det är så önvsk-
värdt att hvarje qvinna måtte iakttaga, ehuru
utmärkt hon än må vara för skönhet eller ta-
lang. Men är detta nog, för att bestämma edert
utslag? Ar väl detta tillräckligt , för att anta-
ga, att hon trampade under fötterna sitt äkten-
skapslöfte och vanhedrade sin äkta säng? Ar
det väl möjligt, att J på sådane vittnesmål, som
de för eder framlagda, skullen kunna förklara
Fru Norton för evigt vamhedrad och förlorad?
Jag kan omöjligen, mina Hrr, annat, än känna
en sympathi för den Fru, hvars namn är in-
veckladt i denna rättegång, ehuru det är för
svaranden ensam jag har rättighet att adressera
mig till eder. Men det är omöjligt att glöm-
ma, att på edert utslag beror, huravida denna
Fru, så skön, så dygdig, enligt min tanka, af
så mycken talang enligt hvad vi alla erkänna,
skall forifara att befinna sig på den höga stånd-
punkt, hon hitälls innehaft, eller från denna
dag, i sin ålders blomma (hon kan ännu ej
vara mer, än sex och tjngo år) blifva förklarad
för en vanära för sitt kön. Dessa, mina Arr,
äro konsiderationer, af förfärlig vigt, men de
äro konsiderationer som måste öfvervägas i
edra sinnen, innan J fällen utslaget : skyldig
mot Fru Norton och Lord Melbourne. Hvad
jag tror, mina Herrar, är, att Hr Norton aldrig
misstänkte sin hustrus trohet — att han aldrig
hade skäl att misstänka den — att aldrig någon-
ting egde rum, som han ej fullkomligt kände
och gillade, och att han sjelf allrabäst var i
stånd att bedöma hvad förtroende hans hustru
förtjenade. Det är en grundsats vid eklesiastik-
To oo Pr 4 1