ka. Jag kömmer nu till det andra vittnet,
som blifvit framhafdt för att bevisa ett brot:-
ligt umgänge mellan min klient och feu Nor-
ton — ett viltne af ett helt olika slag med det
förra — jag menar Trinette Elliott. Här mina
Herrar, hafven J för eder ett bortkördt tjenste-
hjon, af dåligt rykte.
Siv fVidliam Follett: Nej! Nej!
General-advokaten: Hvad! vill min lär-
de vän påstå, att en ogift flicka, som för af-
sked från sin tjenst för det hon är hafvande,
bör anses vara af godt rykte? Detta är ett nytt;
begrepp om moralitet. — tifter min lärde väns
förmenaande, måste hädanefter en ogift gqvinna,
som är hafvande, och som afskedas ur sina
tjenst för denna orsak, anses för en dygdig och
högst beklagansvärd varelse. Men det förun-
drar mig icke, att min lärde vän söker förläk-
ta det svaga kärilets moralitet och dygd —
Trinette Elliott är hans bästa vittne och der-
före är han stol; öfver henne. Hon är sjeliva
trumfåss i det hazardspel, min larde vän spe-
lar, och derföre må ingen dödlig understå sig
att betvifla hennes dygd och moralitet. Hon.
skall för mig gerna få vara allt hvad min lär-
de vän behagar. Jag vill icke mera kalla hen-
ne för en qvinna af dåligt rykte, eller för ett
bortkördt tjenstehjon, emedan min lärde vän ej
tycker om det. Jag vill helt enkelt säga, att
genom någon olycklig vlifällighet blef hon haf-
vande, och anmodades derföre att vara god lem-
na sin tjenst. Vi vilja antaga att hon icke
rådd2: för hvad som händt henne. Nej! För
att göra min lärde vän till viljes, vilja vi säga,
alt det var en tillfallighet, som gjorde att
hon kom i den der olyckliga belägenheten. Jag
vet icke hvad det kan hafva varit för en till-
fällighet; men äfven med fara att blifva beskylld
för falska slutsatser, kan jag icke hjelpa, att
jag har en misstanka, att det varit i följd af
något olofligt umgänge med den eller den kar-
len, som den dygdiga och högsinta Trinette
Elliott fann sig hafvande. (Högljudt skratt).
Men det är bara en enskild gissning af mig —
vare det långt ifrån mig, att vilja utgifva det
för annat, än min förmodan. Det är väl sannt,
att hon var ogift då detta hände henne; men
naturligtvis drar jag ej derifrån någon för hen-
ne ofördelakiig slutsats. I hvarje annat fall, än
då fråga är om denna dame, så ridderligt för-
svarad af min lärde vän, skulle jag hafva an-
märkt, att jag alltid hittills trott att det var ett
brott mot kyskheten hos en ogift qvinna, att
föda barn. Trinette berättar oss, att när fru
Norton ringde sin klocka, brukade hon att ta-
ga barnen ner till Lord Melbourae, och lem-
na dem der, tilldess det åter ringde, då hon
förde dem upp igen i barnkammaren. Hon sä-
ger, stt en gång ringde fru Norton efter henne,
och när hon kom in i förraaket, såg hon Lord
Melbourne sitta bredvid frun och hålla hennes
hand. Är det väl möjligt för juryn att tro,
att fru Norton skulle varit nog dåaraktig at
ringa efier sin piga, för att låta benne se hu
ru förtroligt hon lefde med Lord Melbourne?
Att förmoda någonting sådant, är nästan lika
löjligt, som den historia samma vittne berät-
tar om kyssen. Om vi skulle tro hennes ut-
sagor, så måste vi derjemte tro, att fru Nor-
ton icke gjorde sig minsta möda i verlden, att
dölja sin vanära — att hon drog sin ringkloc-
ka, då någonting indelikat var i fråga, och att
då Lord Melbourne helsade på henne, hon just
var angelägen om att någon af hennes tjenste-
folk skulle vara närvarande, för att se huru
förtroligt hon umgicks med honom. Nu är
detta så orimligt — så stridande mot all käns-
la af anständighet — så rakt motsatt det för-
hållande, som förståndiga menniskor iakttaga i
en dylik ställning, som den här blifvit suppo-
nerad, att det i min tarka är alldeles omöjlig
att tro det. Ja, jag vill gå ännu längre: jag
anser det lika omöjligt att tro den historia vitt
net sålunda berättat, som om hon uppgifvit
att hon sett Lord Melbourne oeh fru Nortor
i otillbörlig ställning på någon af London:
gator. (Slutet följer.)
I