ka. Jag kömmer nu till det andra vittnet, som blifvit framhafdt för att bevisa ett brot:ligt umgänge mellan min klient och feu Norton — ett viltne af ett helt olika slag med det förra — jag menar Trinette Elliott. Här mina Herrar, hafven J för eder ett bortkördt tjenstehjon, af dåligt rykte. Siv fVidliam Follett: Nej! Nej! General-advokaten: Hvad! vill min lärde vän påstå, att en ogift flicka, som för afsked från sin tjenst för det hon är hafvande, bör anses vara af godt rykte? Detta är ett nytt; begrepp om moralitet. — tifter min lärde väns förmenaande, måste hädanefter en ogift gqvinna, som är hafvande, och som afskedas ur sina tjenst för denna orsak, anses för en dygdig och högst beklagansvärd varelse. Men det förundrar mig icke, att min lärde vän söker förläkta det svaga kärilets moralitet och dygd — Trinette Elliott är hans bästa vittne och derföre är han stol; öfver henne. Hon är sjeliva trumfåss i det hazardspel, min larde vän spelar, och derföre må ingen dödlig understå sig att betvifla hennes dygd och moralitet. Hon. skall för mig gerna få vara allt hvad min lärde vän behagar. Jag vill icke mera kalla henne för en qvinna af dåligt rykte, eller för ett bortkördt tjenstehjon, emedan min lärde vän ej tycker om det. Jag vill helt enkelt säga, att genom någon olycklig vlifällighet blef hon hafvande, och anmodades derföre att vara god lemna sin tjenst. Vi vilja antaga att hon icke rådd2: för hvad som händt henne. Nej! För att göra min lärde vän till viljes, vilja vi säga, alt det var en tillfallighet, som gjorde att hon kom i den der olyckliga belägenheten. Jag vet icke hvad det kan hafva varit för en tillfällighet; men äfven med fara att blifva beskylld för falska slutsatser, kan jag icke hjelpa, att jag har en misstanka, att det varit i följd af något olofligt umgänge med den eller den karlen, som den dygdiga och högsinta Trinette Elliott fann sig hafvande. (Högljudt skratt). Men det är bara en enskild gissning af mig — vare det långt ifrån mig, att vilja utgifva det för annat, än min förmodan. Det är väl sannt, att hon var ogift då detta hände henne; men naturligtvis drar jag ej derifrån någon för henne ofördelakiig slutsats. I hvarje annat fall, än då fråga är om denna dame, så ridderligt försvarad af min lärde vän, skulle jag hafva anmärkt, att jag alltid hittills trott att det var ett brott mot kyskheten hos en ogift qvinna, att föda barn. Trinette berättar oss, att när fru Norton ringde sin klocka, brukade hon att taga barnen ner till Lord Melbourae, och lemna dem der, tilldess det åter ringde, då hon förde dem upp igen i barnkammaren. Hon säger, stt en gång ringde fru Norton efter henne, och när hon kom in i förraaket, såg hon Lord Melbourne sitta bredvid frun och hålla hennes hand. Är det väl möjligt för juryn att tro, att fru Norton skulle varit nog dåaraktig at ringa efier sin piga, för att låta benne se hu ru förtroligt hon lefde med Lord Melbourne? Att förmoda någonting sådant, är nästan lika löjligt, som den historia samma vittne berättar om kyssen. Om vi skulle tro hennes utsagor, så måste vi derjemte tro, att fru Norton icke gjorde sig minsta möda i verlden, att dölja sin vanära — att hon drog sin ringklocka, då någonting indelikat var i fråga, och att då Lord Melbourne helsade på henne, hon just var angelägen om att någon af hennes tjenstefolk skulle vara närvarande, för att se huru förtroligt hon umgicks med honom. Nu är detta så orimligt — så stridande mot all känsla af anständighet — så rakt motsatt det förhållande, som förståndiga menniskor iakttaga i en dylik ställning, som den här blifvit supponerad, att det i min tarka är alldeles omöjlig att tro det. Ja, jag vill gå ännu längre: jag anser det lika omöjligt att tro den historia vitt net sålunda berättat, som om hon uppgifvit att hon sett Lord Melbourne oeh fru Nortor i otillbörlig ställning på någon af London: gator. (Slutet följer.) I