, VV med guldgultrande 00 oo om oo Borgeas balkonger, liksom Helena från Trojas murar, tagit herrligheten i ögonsigte, för hvar-. andra pipekat de lysande anförarne, dessa rid-. dare och hjeltar i trekantiga hattar och epåletter, och sins emellan hviskat: ? Ah, se der ba-. ron X:s kompagni!. . . föriraffigt! . en superb manöver! . . se der är Jacques! der är Robert! . . . husch! så han rider! . tvärs öfver diket! hu . . aj! den våghalsen! . såg inte grefve B. hitopp? den der röda vaiformen kläder honom charmant! Lyckliga krigsmän! hvad kunnea J mer begära? man hviftar er sitt bifall med rosendoftande näsdukar! . . . och de skönas kavaljerer med nyckjar och broderier hafva med de ljufligaste småleenden bugat sig för sina nådigas pikanta omdömen, och på hofmäns ära bedyrat, att man får se en så vacker parad i sjelfva det hela företer en tablå näppeligen Paris eller Berlin, att af den mest förtrollande effekt, någonting riktigt feiskt, om man så vill, någonting je ne sais quor, med ett ord någonting tvut åa fait... Visserligen har man också här och der bland den brokiga massan af åskådare på Drottningberget och nere på fältet upptäckt en och anpan mera liknöjdt fysionomi, och hört nåon munmla om hundra tusen riksdaler; det är dessa obelåtna opoetiska varelser, som nu för tiden äro gudnås så vanliga, och som vilja mäta allt efter alnmått, eller våga allt efier guld-vigt; ty allt ridderligt, allt nobelt och stort, det får nu ingenting betyda, dessa illusioner, som gjort våra förfäder så lyckliga! Och visserligen har man hår och der hört en landsbygdens tärna i bomullsduk och snäf kjortel, eller en liten Stockholmsjungfru i silkesshawlett och sju almars klädningsbredd, stöta på sitt sällskap och sucka en medlidsam suck: Se, der nickar han! ser du, der är han! . . . den stackars gossen, han har stått på vakt så lång natten var, och nu har han ändå i dam och värma fått strappschera här hela efter-middagen! . . den arma gossen! . . . Fåvitska barn, J kunnen icke fatta soldatens sköna och afundsvärda kall, att lefva, svetias och dö för Konung och fosterland! Men i sanning, dröjen blott qvar ännu en timma eller två, J medlidsamma och goda flickor, och J skolen erkänna, att edra arma gossar ändå verkligen icke sakna sina rätt muntra stunder! . Midsommarsolen sjunker redan ned bakom Roslagsskogarna. Tropparna äro åter inryckta i sina läger. Ett ögonblicks allmän hvila tyckes ha utbredt sig öfver hela skådeplatsen, nyss genljudande från alla håll af Auberisk fältmusik, vålmande af dammoln, blixtrande at blåa klingor . och bajonetter. Soldaterna formera sig i spridda grupper mellan tälten, klappa flickorna under hakan, bjuda hvarandra tobak, eller utsträcka i all maklighet sina tröttade ben på den gräsnjugga marken. Halfva Stockholm i lysande ekipager eller på apostlahästar rör sig långsamt utåt linien af de olika regementernas tält. Det är en herrlig qväll och man bör icke så snart ge sig härifrån, ty nu vil der blive noget udaf. Och det blir allt skummare och skummare. Från Borgen tindra? de festliga kristallkronornas Och den bleka sommarmånan stiger fram fversky öfver Rosendals romantiska lunande skimmer i den stilla Brunsviken, och målar med en svagt blånande dager dessa täta massor af hvita tält, med deras ståtliga majstänger och af granris behändigt bygda muskötställningar utenför raden. Tyst! . . . hör du icke hornmusik derborta genom skogen? . . Det är ett jägarkompani, som redan börjat polskan. Upp, Smålänningar, Upplänningar, Östgöthar, hvad ni alla ären för godt solk! rören på benen! hör ni inte dansen är börjad! ! Det är en dans af ärligt slag, go vänner! Väntar du dig något af dessa tåspetsiga piruetter, dessa förkroppsligade krumilurer, hvarmed ea ballettmästare förstår att charmera, eller dessa ceremoniösa promenader, denna fashionabla och passande medelmåtta af rörlighet och munterhet, som utgöra våra Stora baler, så gack härifrån ju förr dess heldre. Men vill du se en glädje, som på en gång gör sig lös från alla band, kastar mössan i himmelshöjd, hoppar sig hjertat opp i halsgropen, en hufvudyr, öfverdrfren, men ärlig glädje, blif då qvar och ljus. ur en sil der, kastar sitt dallr TA 0. mc och tvekar för. flickor? iag i