, VV med guldgultrande 00 oo om oo
Borgeas balkonger, liksom Helena från Trojas
murar, tagit herrligheten i ögonsigte, för hvar-.
andra pipekat de lysande anförarne, dessa rid-.
dare och hjeltar i trekantiga hattar och epålet-
ter, och sins emellan hviskat: ? Ah, se der ba-.
ron X:s kompagni!. . . föriraffigt! . en su-
perb manöver! . - . se der är Jacques!
der är Robert! . . . husch! så han rider! .
tvärs öfver diket! hu . . - aj! den våghalsen!
. såg inte grefve B. hitopp? - - - den der
röda vaiformen kläder honom charmant! Lyck-
liga krigsmän! hvad kunnea J mer begära? man
hviftar er sitt bifall med rosendoftande näsdu-
kar! . . . och de skönas kavaljerer med nyck-
jar och broderier hafva med de ljufligaste små-
leenden bugat sig för sina nådigas pikanta om-
dömen, och på hofmäns ära bedyrat, att man
får se en så vacker parad i sjelfva
det hela företer en tablå
näppeligen
Paris eller Berlin, att
af den mest förtrollande effekt, någonting riktigt
feiskt, om man så vill, någonting je ne sais
quor, med ett ord någonting tvut åa fait...
Visserligen har man också här och der bland
den brokiga massan af åskådare på Drottning-
berget och nere på fältet upptäckt en och an-
pan mera liknöjdt fysionomi, och hört nå-
on munmla om hundra tusen riksdaler; det är
dessa obelåtna opoetiska varelser, som nu för
tiden äro gudnås så vanliga, och som vilja mä-
ta allt efter alnmått, eller våga allt efier guld--
vigt; ty allt ridderligt, allt nobelt och stort,
det får nu ingenting betyda, dessa illusioner,
som gjort våra förfäder så lyckliga!
Och visserligen har man hår och der hört
en landsbygdens tärna i bomullsduk och snäf
kjortel, eller en liten Stockholmsjungfru i
silkesshawlett och sju almars klädningsbredd,
stöta på sitt sällskap och sucka en medlidsam
suck: Se, der nickar han! ser du, der är han!
. . . den stackars gossen, han har stått på vakt
så lång natten var, och nu har han ändå i dam
och värma fått strappschera här hela efter--
middagen! . . - den arma gossen! . . . Fåvit-
ska barn, J kunnen icke fatta soldatens sköna
och afundsvärda kall, att lefva, svetias och dö
för Konung och fosterland!
Men i sanning, dröjen blott qvar ännu en
timma eller två, J medlidsamma och goda flic-
kor, och J skolen erkänna, att edra arma
gossar ändå verkligen icke sakna sina rätt mun-
tra stunder! . -
Midsommarsolen sjunker redan ned bakom
Roslagsskogarna. - Tropparna äro åter inryckta i
sina läger. Ett ögonblicks allmän hvila tyckes
ha utbredt sig öfver hela skådeplatsen, nyss gen-
ljudande från alla håll af Auberisk fältmusik,
vålmande af dammoln, blixtrande at blåa klin-
gor . och bajonetter. Soldaterna formera sig i
spridda grupper mellan tälten, klappa flickorna
under hakan, bjuda hvarandra tobak, eller ut-
sträcka i all maklighet sina tröttade ben på den
gräsnjugga marken. Halfva Stockholm i lysan-
de ekipager eller på apostlahästar rör sig lång-
samt utåt linien af de olika regementernas tält.
Det är en herrlig qväll och man bör icke så
snart ge sig härifrån, ty nu vil der blive no-
get udaf.
Och det blir allt skummare och skummare.
Från Borgen tindra? de festliga kristallkronornas
Och den bleka sommarmånan stiger fram
fversky öfver Rosendals romantiska lun-
ande skimmer i den stilla
Brunsviken, och målar med en svagt blånande
dager dessa täta massor af hvita tält, med deras
ståtliga majstänger och af granris behändigt
bygda muskötställningar utenför raden.
Tyst! . . . hör du icke hornmusik derborta
genom skogen? . . - Det är ett jägarkompani,
som redan börjat polskan. Upp, Smålänningar,
Upplänningar, Östgöthar, hvad ni alla ären för
godt solk! rören på benen! hör ni inte dansen
är börjad! !
Det är en dans af ärligt slag, go vänner!
Väntar du dig något af dessa tåspetsiga pi-
ruetter, dessa förkroppsligade krumilurer, hvar-
med ea ballettmästare förstår att charmera, eller
dessa ceremoniösa promenader, denna fashionabla
och passande medelmåtta af rörlighet och mun-
terhet, som utgöra våra Stora baler, så gack här-
ifrån ju förr dess heldre. Men vill du se en
glädje, som på en gång gör sig lös från alla
band, kastar mössan i himmelshöjd, hoppar sig
hjertat opp i halsgropen, en hufvudyr, öfver-
drfren, men ärlig glädje, blif då qvar och
ljus.
ur en sil
der, kastar sitt dallr
TA 0. mc och tvekar för. flickor? iag i