Fram en bön, så lång, så lång.
Nådig Herrn på halfva vägen
Gick emot mig i mitt dåd,
Och jag stod der helt förlägen
Af så mycken, mycken nåd.
Om förtjenster han blott talte,
Som jag aldrig nånsin haft.
Smickrad — smickret jag betalte
Hjertans nöjd, af andans kraft.
Båda för hvarann vi ljögo:
Han med löften, jag med Iof.
Giftet mina ron sögo ?
Och min bättre menska sof.
Ni på mig kan eder trygga? —
Och han vred sitt ordensband —
På mitt lofte kan ni bygga? —
Riddarn tog mig uti hand.
Som det var den första gången
Jag fått löften i min dag
Trodde jag dem nu, och mången
Har väl varit lika svag.
Men jag gick så glad i sinnet:
Hvad den nådig Herrn var god!
Han mig säkert har i minnet,
Eja2, var vid hurtigt mod! —
Gick på källarn, stolt och yfver,
Der jag ej på länge var:
Han må gå, min sista styfver;
Ty jag har ju — — Löftet qvar.
Bäst jag drack, så kom en annan,
Lustigt stormande, derin,
Och med glädje uppå pannan
Bad han kyparen om vin.
Ni på mig kan eder trygga —
Mumlade han nu och drack —
På mitt löfte kan ni Sygga —
Himlen vare lof och tack!
Men jag lyssnade till ljuden;
Ty jag kände dem igen,
På ett glas blef jag nu bjuden
Af min icke kända vän.
Och vi började att glamma,
Men förundrad snart jag fann:
Vi fått löfte om detsamma
Utaf samma Riddersman.
sm RR EEE AT Sr Eye