bland reglorna i sin språklära, men samman-
blandar det med en gammal och ganska riktig
språkform, som tillåter att säga t. ex. fadren
oåtspord — dig ovetande? — alla oförtal-
ta etc. der subjektet står oskiljaktigt bredvid
sitt particip, och der satsen ingalunda upplöser
sig i finit form, utan i en infinitif med en pre-
position, t. ex. utan att spörja fadren
utan att förtala någon. Att flera bland dessa
talesätt t. ex. dig ovetande icke kunna upp-
lösas, kommer af det enkla skäl, att verberne
icke finnas, t. ex. oveta, och bevisar just, att
dermed hänger helt annorlunda tillsamman än
med den absoluta participialform, hvars införan-
de vi klandrat. Framtager man ett verkligt
particip i stället, t. ex. icke vetande, så ser
man straxt, huru orätt man gör att vilja föra
dessa former under regeln om absoluta partici-
pet. Kan man säga: dig icke vetande? hvil-
ket man dock borde kunna, om Akademiens
regel skulle gälla. Det synes rätt oförlåtligt att
icke hafva gjort denna distinktion
Men det är för närvarande icke vår afsigt
att fortsätta detta syndaregister, som kunde bhf-
va ganska långt. Vi få nog återkomma dertill
vid granskningen afde serskilda delarna af Språk-
läran. Hvad vi med det anförda exemplet åsyf-
tat, är att visa, huru en del af de missbruk,
af de för det genuina språket främmande tillbland-
ningar tillkommit, och hvad detta vunnit, dels
genom Akademiens egna åtgärder, dels och huf-
vudsakligen genom dess afvaktan af brukets
närmande till öfverensstämmelse. Vi skrifva
icke på Akademiens räkning alla de härjningar,
som öfvergått språket; en del hade redan skett
före henne. Men säkert är, att mycket ännu
stått till att rädda, då hon tillträdde sitt väkta-
rekall. Huru detta kall bhtvit förvaltadt, upp-
lyser erfarenheten tillräckligt. Det enda, Aka-
demien gjort för språket före den nu utkom-
na Språkläran, är en stafningslära, som, oaktadt
sin stora obetydlighet, har och i synnerhet haft
3tor auktontet, hvilket bevisar, hvilken makt
Akademien kunnat utöfva, om hon velat; en
annan fråga är, huru nyttigt det varit, om hen
utöfvat den. Men hvilka bemödanden har hon
i öfrigt ådagalagt? hvilka åtgärder har hon vidta-
git, för att hes regering och lagstifning befräm-
ja modersmålets studerande vid skolor och uni-
versiteter? hvilka arbeten i Svensk litteratur har
hon bekostat eller ens befordrat? Hvad har hon
då gjort? Sammanträdt vissa dagar i veckan
och låtit undfägna sig med silfverjettoner; ut-
delat medaljer åt några sökande, i fall de velat
komma, och slutligen efter femtio års och tre må-
naders arbete fått fram en Grammatika.
Hurudant detta arbete är, vilja vi nu söka i
detalj visa. Läsaren må ursäkta, att gransknin-
gen får en längd, som boken för sin egen skull
visst icke påkallade, men som synes oss ound-
gänglig öfver den så otåligt väntade produkten
af en så hög auktoritets så långa mödor. Vårt
redan yttrade allmänna omdöme om halfsckels-
boken, att man säkerligen icke väntat sig en läro-
bok för barn, saed för dem lämpliga utdrag ur logi-
kan, retorikan etc., men deremot en något djupare
hemtad undersökning om språket, torde vi icke
behöfva ytterligare styrka; läsaren är säkert en-
se med oss i denna åsigt. En annan awumärk-
ning, som man icke kan undgå att göra, är att
arbetet allt för ögonskenligen är författadt på o-
lika tider och af olika personer. Vissa delar
falla genast i ögonen, uppfattade efter en vida
lösligare åsigt och utförda med mindre sakkän-
nedom och skarpsinnighet, än andra, der rätt-
visan fordrar att erkänna ett betydligt förråd af
båda. (Forts. följer).