är lika lofligt och nyttigt, som lån af del
ting och begrepp, hvilka af dem uitryckas;
men förstörande af de för språket egna former,
för att låna andra former, hvilka icke stå till-l
samman med det helas skaplynne, är icke lof-l
ligt, helst om de nya äro mindre uttrycksfulla I
och mera långsläpiga. Hvar och en, som eger
någon djupare insigt i språk i allmänhet, vet,
huru hvarje språk har sina egna, uttrycksfulla
nyanceringar i flexioner, i sammansättningar, i
ordens ställning; och det är ett rån att förstöra
dem, om de nemligen icke ersättas af något
bättre. — Ett ibland de interessantaste studier,
man kan företaga, är uppspårandet af dessa e-
genheter — ett studium a? så högt interesse, att
språkkunskapen i och för sig sjelf och utan af-
seende på, hvad man dermed kan vinna till
förvärfvande af andra kunskaper, redan är ett
värdigt ändamål för ifriga bemödanden.
Om språk gäller lika väl, som om allt annat,
att den är en narr, som vill behålla a!lt gam-
malt och inbillar sig, att detta är möjligt, men
att den icke är en mindre narr, som vill för-
ändra allt, utan att med klarhet inse, - om det
gamla är förkastligt, eller om det, som han sät-
ter i stället, är bättre. ÖOrsakea, hvarför för-
ändringarne i vårt språk hittills icke utfallit till
dess fromma, har varit den, att de fleste afl
de herrar och män, som ställt sig i spetsen för
mouvementet härutinnan, varit mycket bevan-
drade i andra grammatikor, men föga i den
Svenska, och att å andra sidan de, som verkli-
gen haft lust och förmåga att ösa ur det gam-
la språket, oftast förstenats och blifvit ensidiga
derati samt uppöst allt, ända till gyttjan på
bottnen. Ingen har framträdt med nog mångsi-
dig, eller, om vi så få säga, liberal anda och
förmåga, för att sammanbinda de båda princi-
perna: grunda det nya på det gamla, utan att
örsoka släpa det tillbaka dit, eller följa den
nya tiden utan att förakta det gamla. Den lär-
de, kraftfulle och i allo vördnadsvärde Sved-
berg bade blott behöft några värdiga efterfölja-
re, som på sin höjd afprutat något af hans
stränghet, och vi hade, redan mera än ett half:
sekel före akademiens tillvaro, haft ett rent, ä-
delt och bestämdt språk. Men den role, som
Latinet först och sedan Tyskan spelat före
Svedberg, blef efter honom förunnad Franskan,
som blef Gustaf IIl:s uppfostrarinna och etter
honom tillföll Svenska Akademien i arf. Un-
der alla dessa utländska språkdynastier missvår-
dades Svenskan och ryktes än åt ena sidan, än
åt den andra, likasom Lingua Franca på Bar-
bareskkusten blir mera Spansk, så ofta den öfver-
vägande Europeiska populationen på en plats
är Spansk, och mera Itahensk under de tider,
då Italienarne öfverväga. Detta gällde icke blott
ord, utan äfven flexioner, sammansättningar,
syntaktiska kombinatiener. I stället för att sty-
ra detta ofog, har Akademien icke blott klem-
mat och dagtingat dermed, utan till och med
framburit egna offer på dess altare. Vi vilja
anföra blott ett exampel bland hundrade: Det
var Akademien och hennes ämnesvenner, som
införde den i Franskan visserligen insmugna,
men för alla andra än de antika språken ona-
turliga, fristående partipicialsatsen. Grekiskan
och Latinet, med sina fullkomliga deklinations-
och konjugationsformer, kunde utan fruktan för
missförstånd förvandla en mellanmening med fi-
nit verb till participialform och säga t. ex. re-
ge mortuo convenerunt regni proceres, eme-
dan förrådet på casus tillät dem att variera fra-
sen efter regimen och, då en annan casus bor-
de inträda, säga t. ex. regis mortui distribu-
erunt opes — regi mortuo divinos decreve-
runt honores — regem mortuum sepelie-
runt, men i alla händelserna måste wi säga: då
Konungen var död. Franskan, som wvi sagt,
och efter den ett par andra språk af latinskt
ursprung hade antagit den absoluta participial-
satsen; men den var onaturlig och fanns icke i
Svenskan ännu, Jikasom den aldrig genom an-
nat än missbruk fått rum i något språk af rent
Göthiskt ursprung. Detta kunde icke de Fran-
ska efteraparne tåla, utan skyndade sig att äfven
här mot språkets natur intvinga den heterogena
plantan. Sålunda nöjde man sig icke att säga:
kommen till Stockholm, såg hun allt, hvil-
ket är rätt, eller ens: kommen till Stockholm,
besökte hans vänner honom etc., hvilket icke
är fullkomligt orätt, ehuru hårdraget; utan man
ville icke lemna oförsökt at äfven säga: kom-
men till Stockholm, begynte hoppet dagas,
eller dylikt, som är alldeles orätt. Akademien,
trogen Sin princip att aldrig uttala, hvad som
TA KR