rättegång, afstannade hela saken med några ohetydliga böter, och en förordning, att hvar och en som härefter afsade sig sitt adelskap, skulle blifva landsflyktig. Men ehuru adeln smotstrafvighet forifor ända till riksdagens slut, ingingo dock de tre ofrälsestånden på det hela i regeringens önskningar, och Ständerna biföllo slutligen, att en förmögenhetsafgift skulle erläggas af 4 och en half millioner Riksdaler i silfver, hvarmed Riksgäldssedlarna skulle inlösas. Sedan man öfverenskommit derom, och då Konungen låtit adeln införa sitt gamla förbehåll från 1789 och 1791 årens riksdagar, att bevillningen endast skulle fortfara till nästa riksdag, påskyndade Gustaf Adolf med all ifver riksmoötets slut. Bevillningen utgick sedermera; men på ett sätt, som högeligen misshagade folket; ty ej nog dermed, att hvars och ens fasta egendom upptecknades, till stor förargelse för alla dem, som ej ville hafva sin förmögenhet känd, förbjöds äfven nyttjandet af silfver, med undantag af gafflar, knifvar och skedar samt persedlar, som ej vägde öfver 10 lod. Om vår nuvarande grundlag säger författaren: Dess stiftare synes haft till ändamål att i nödens stund skaffa Konungen all makt som behöfdes för rikets snara räddning; men för öfrigt binda honom vid lagarna och försäkra fol1 ket om sin frihet i skatters beviljande, lagars stiftande och sin rätt att fritt yttra sig i tal och skrift. Konungens makt blef verkligen större! genom denna regeringform, än genom den som Gustaf III införde 1772, i synnerhet vid tjen-l sters bortgifvande; och de regelbundet hvart! femte år återkommande riksdagarna, samt del urtima, dem hen eger att sammankalla då han! finner det nödigt, utgöra, jemte tryckf.rheten, sådan den först stiftades och innan den s. k. indragmngsmakten tillkom , den hufvudsakliga motvigten mot ett oinskränkt välde. Ehuru förf. ej kan beskyllas för någon oppositionsanda, utan tvertom röjer mycken beundran för H. M. Konungen, åt hvars utmärkta egenskaper, och i synnerhet fältherretalanger, han egnar förtjenta loford, är han likväl icke blind för hvad han, äfven i våra dagar, tror i rikets styrelse hafva tilldragit sig värdt att ogillas, men hvaröfver han dock alltid yttrar sig med häfdatecknarens lugna moderation, och snarare med sjelfva factas citerande, än med egna omdömen deröfver. Sålunda säger han om 1812 års riksdag: Gustaf Ådolfs regering kan tjena till en allvarsam lärdom för jordens Konungar, att ej förmycket lita på sin egen klokhet och ej försmå erfarna och visa mäns råd. Han kom så godt som barn på thronen och hade ärft en så oinskränkt makt af sin fader, att det skulle fordrats stora natursgåfvor och en sorgfäliig uppfostran, för att ej missbruka den. Men Gustaf Adolf var en menniska af ett ganska trögt förstånd och ett envist samt oböjligt lynne. Han hade blifvit uppfodd i den tron, liksom Carl XII, att Konungars rättigheter voro oinskränkta och att allt borde båja sig efter deras vilja Men Gust. Ad. blef blott Carl XIIs apa; ty denne Konung anfölls orättvist af fiender, då deremot Gustaf Adolf sökte krig. Carl XII gick sjelf i spetsen för sina härar, men Gustaf Adolf skydde faran, och under alla de olyckor som genom Carl XlIs krig träffade Sverige, förvärfvade han sig åtminstone krigsära; då deremot Gustaf Adolf saite både sitt lands heder och välfärd på spel. Det är sannt, att man ej kan neka Gustaf Adolf hafva haft ett redligt och rättvist sinnelag, och att flera goda hushållsanstallter hade blifvit vidtagne under de första åren af hans regering. Också då gaf han flere prof af sina besynnnnerligheter, och Bonaparte räknade med skäl redan för ett prof af galenskap, det sätt, hvarpå han slog upp med Ryska Prinsessan, hvartill man äfven kan lägga infallet att börja krig med Ryssland för en bro skull, samt mycket annat. Men Gustaf Adolfs nycker blefvo. först rigtigt förderfliga för Swerige, då han började det onödiga krige med Frankrike, hvilket han fortsatte lika så o klokt som han företagit det. Följden blef blot personlig skymfför honom sjelf, samt Pommern: förlust af riket. Då det olyckliga kriget strax derpå ubröt med Ryssland, ovilket så lätt kunnat undvikas, och Finlands: krigare och foll gjorde ailt för att försvara sin fosterbygd, miss lyckades de endast genom deras Konungs oklok: a oo ep RE RE RE