rättegång, afstannade hela saken med några ohe-
tydliga böter, och en förordning, att hvar och
en som härefter afsade sig sitt adelskap, skulle
blifva landsflyktig. Men ehuru adeln smotstraf-
vighet forifor ända till riksdagens slut, ingingo
dock de tre ofrälsestånden på det hela i rege-
ringens önskningar, och Ständerna biföllo slut-
ligen, att en förmögenhetsafgift skulle erläggas
af 4 och en half millioner Riksdaler i silfver,
hvarmed Riksgäldssedlarna skulle inlösas. Sedan
man öfverenskommit derom, och då Konungen
låtit adeln införa sitt gamla förbehåll från
1789 och 1791 årens riksdagar, att bevillningen
endast skulle fortfara till nästa riksdag, påskyn-
dade Gustaf Adolf med all ifver riksmoötets slut.
Bevillningen utgick sedermera; men på ett sätt,
som högeligen misshagade folket; ty ej nog der-
med, att hvars och ens fasta egendom uppteck-
nades, till stor förargelse för alla dem, som ej
ville hafva sin förmögenhet känd, förbjöds äf-
ven nyttjandet af silfver, med undantag af gaff-
lar, knifvar och skedar samt persedlar, som ej
vägde öfver 10 lod.
Om vår nuvarande grundlag säger författaren:
Dess stiftare synes haft till ändamål att i nö-
dens stund skaffa Konungen all makt som be-
höfdes för rikets snara räddning; men för öf-
rigt binda honom vid lagarna och försäkra fol- 1
ket om sin frihet i skatters beviljande, lagars
stiftande och sin rätt att fritt yttra sig i tal och
skrift. Konungens makt blef verkligen större!
genom denna regeringform, än genom den som
Gustaf III införde 1772, i synnerhet vid tjen-l
sters bortgifvande; och de regelbundet hvart!
femte år återkommande riksdagarna, samt del
urtima, dem hen eger att sammankalla då han!
finner det nödigt, utgöra, jemte tryckf.rheten, så-
dan den först stiftades och innan den s. k. in-
dragmngsmakten tillkom , den hufvudsakliga
motvigten mot ett oinskränkt välde.
Ehuru förf. ej kan beskyllas för någon oppo-
sitionsanda, utan tvertom röjer mycken beun-
dran för H. M. Konungen, åt hvars utmärkta
egenskaper, och i synnerhet fältherretalanger,
han egnar förtjenta loford, är han likväl icke
blind för hvad han, äfven i våra dagar, tror i
rikets styrelse hafva tilldragit sig värdt att o-
gillas, men hvaröfver han dock alltid yttrar sig
med häfdatecknarens lugna moderation, och
snarare med sjelfva factas citerande, än med
egna omdömen deröfver. Sålunda säger han
om 1812 års riksdag:
Gustaf Ådolfs regering kan tjena till en all-
varsam lärdom för jordens Konungar, att ej
förmycket lita på sin egen klokhet och ej för-
små erfarna och visa mäns råd. Han kom så
godt som barn på thronen och hade ärft en så
oinskränkt makt af sin fader, att det skulle for-
drats stora natursgåfvor och en sorgfäliig uppfo-
stran, för att ej missbruka den. - Men Gustaf
Adolf var en menniska af ett ganska trögt för-
stånd och ett envist samt oböjligt lynne. Han
hade blifvit uppfodd i den tron, liksom Carl
XII, att Konungars rättigheter voro oinskränkta
och att allt borde båja sig efter deras vilja
Men Gust. Ad. blef blott Carl XIIs apa; ty den-
ne Konung anfölls orättvist af fiender, då der-
emot Gustaf Adolf sökte krig. - Carl XII gick
sjelf i spetsen för sina härar, men Gustaf A-
dolf skydde faran, och under alla de olyckor
som genom Carl XlIs krig träffade Sverige,
förvärfvade han sig åtminstone krigsära; då
deremot Gustaf Adolf saite både sitt lands he-
der och välfärd på spel. Det är sannt, att man
ej kan neka Gustaf Adolf hafva haft ett red-
ligt och rättvist sinnelag, och att flera goda
hushållsanstallter hade blifvit vidtagne under
de första åren af hans regering. Också
då gaf han flere prof af sina besynnnnerlig-
heter, och Bonaparte räknade med skäl redan för
ett prof af galenskap, det sätt, hvarpå han slog
upp med Ryska Prinsessan, hvartill man äfven
kan lägga infallet att börja krig med Ryssland
för en bro skull, samt mycket annat. Men Gu-
staf Adolfs nycker blefvo. först rigtigt förderfliga
för Swerige, då han började det onödiga krige
med Frankrike, hvilket han fortsatte lika så o
klokt som han företagit det. Följden blef blot
personlig skymfför honom sjelf, samt Pommern:
förlust af riket. Då det olyckliga kriget strax
derpå ubröt med Ryssland, ovilket så lätt kun-
nat undvikas, och Finlands: krigare och foll
gjorde ailt för att försvara sin fosterbygd, miss
lyckades de endast genom deras Konungs oklok:
a oo ep RE RE RE