rationen gjort och lemnat oliqviderade. Man påminne sig blott det bankrottlika tillstånd, hvari restaurationen lemnat alla pensidöskassoty så att staten nu måste sörja för pensionärernes underhåll. Bland de förbättringår, som bifvit införda i serskilda vägar sedan revolutignen, lade talarea i synnerhet vigt derpå, att 10 millioner mera nw användas på allmänna undervisningen, än under restaurationen, och det på ett sätt, som lände stifiaren af de nuvarande undervisningsmrättoingarne, hans fordne embetsbroder Hr Guizot, till största heder. Atven eklesiastikväsendet kostade nu nära 33 million mera, hvilken summa Juliregeringen användt till inrättande af! 1600 nya församlingar, och öfverhufvud till förbättrande af det lägre presterskapets vilkor. Talaren visade, att en lika twllökning i nyttiga utgifter egt rum i alla öfriga förvaltningsgrenar, t. ex. vid byggnaden af broar, vägar och kanaler, och väckte siarkt bifall inom huset, då han frågade, om man hade skäl att vara nöjd med det sätt, bvarpå restaurationen användt de 1235 millionerne? — Om jag i korthet — fortfor talaren --sammanfattar mina uppgifter, så visar sig ait total-summan af budgeten är ungefår densamma som forut, men att alla de serskilta förvaltringsgrenarne fått ökade anslag till omkring 80 milloner inalles; att räntorne på statsskulden utgå med omkring 10 millioner mindre, än under restaurationen, hvaremot amortissements-fonden vissserligen också har 6 millioner mindre i anslag än då. Om vi alltså äfven lemna ur sigte alia förbättringar i politiskt hänseende, så visar sig redan i materiellt ett så oäsdhagt bättre tillstånd, att ensamt det vore nog, för att framställa Julirevelutionen såsom en af de lyckligaste händelser. Jag är icke bland deras amtal, som önska att revolutonen hade varit ogjord, och lika litet bländ deras, hvilka, såsom Hr Lafitte gjorde i går, vilja bedja himmel och jord om förlåtelse för den andel, de haft i denna revolution. — Det har jag aldrig sagt! — afbröt Hr Lafitte. Jag har yttrat mig vilkorligt. Om — sade jag, en besparing af lumpna 9 millioner skulle vara allt det goda, Julirevolutionen tillvägabragt, så 0. s Vv — Desto bättre! — återtog Hr Thiers. — Jag hade förstått Hr Lafitte så, att det visat sig för honom såsom en visshet, att Juli-revolutionen åstadkommit så litet gagn, att han beklagade att hafva medverkat till densamma. Nu finner jag att Hr Lafitte rörande denna punkt dock blott hyser tvifvelsmål. Jag är alltså mindre aflägsnad från honom, än jag befarade. Gerna ville jag harmoniera med alla ledamöter i denna kammare, och allrahelst med Hr Lafitte; det gläder mig alltså, att det blott är ett tvifvel, icke en visshet, som ligger melan våra åsigter af Juli-revolutienens nytta. Talaren öfvergick derpå till en jemförelse mellan Lafitteska förvaltnings perioden och den nuvarande. Han kunde icke begripa, huru det var möjligt för Hr Lafitte, att kalla året 1831, i jemförelse med året 1836, för ett herrligt år; talaren sjelf hade då haft den äran att tjena under Hr Lafitie, och han skulle aldrig förgåta det. Han skulle alltid minnas Hr Lafittes redliga ansträngningar, att qväfva de rasande, blodtörstiga upploppen. Väl hade Hr Lafitte vägrat att öfverlemna åt massans hämnd fyra hufvuden, som man begärt af honom; men det är redan för mycket, att någonting sådant varit fordradt. Talaren hade stått vid Hr Lafittes sida, och sett honom nedtryckt af bekymmer öfver den oerhörda finansbördan, öfver möjligheten af ett krig. Och detta år 1831 ville man nu kalla ett Aherrligt! Ville Hr Lafitte vara uppriktig mot sig sjelf, så kunde han icke dölja för sig, att året 1836, då man icke mera begär några hufvuden, då man är tryggad både i afseende på det inre och yttre lugnet, då det icke mera är fråga om nya lån, då man icke ens vet huru man skall begagna alla de af! sig sjelf tillströmmande hjelpkällorna, att nämnde år väl snarare förtjenar ett sådant epithet. Om den ädle Talaren — så slöt ministern — noga tänker ef:er, så skallhan utan tvifvel inse, att han tecknat den närvarande tiden med ganska skarpa, men deremot sin egen förvaltningsperiod med ganska lena drag; en svår period, jag medger det gerna, den han genomgått med de fastaste och redligasie tänkesatt, men då de fastaste och redligaste tänkesätt likväl alltid stannade jåogt efter den jättekraft, som lågi händelserne.