pperyckhgen, men det ar Ju begripligt för hvar iman, då man vet, huru Aftoubladet tagit dessa Herrar under sitt serskilda hägn. Låtom oss nu se till huru denna sak förhåller sig i sjelfva verket. Den 12 sistl. Maj egde verkligen en debatt i Engelska Underhuset rum angående de solidariska barkersa, i foljd af en motion af M.r I Clay ; och denae parlamentsledamot yrkade på nedsättandet af en kommittd, att undersöka verkan af den lag som tillåter etablerandet af Joint stock banks. Men bemälte Clay, hvilken synes hafva vunnit Argi synnerliga bifall, derföre att han är namne med den store Statsmannen Clay, om hvilken Argus så ofta och lärorikt underhållit sina läsare, yrkade alldeles icke direkt de solidariska bankernas upphäfvande, utan f:amställde endast en märvgd missbruk, som han ansåg hafva uppstått af tre hufvudfel i lagstiftningen, nemligen inbetalning af för litet kapisal, och en bristande offentlighet af bankinrättaingarva, i förening med den oinskränkta ansvarigheten, som således blott utgjorde ett af de fel hsn sedermera tillade dessa banker. : Beträffande Skattkammarkanslern Spring Rice åter, som Argus säger hafva medgifvit de olägenheter och vådor Clay sett i de solidariska bankerna, så förhåller det sig så, att han tvertom bestridde Clays åsigt, och sockte öfvertyga huset om nödvändigheten, att icke rusa ifrån den ena ytterligheten till den andra.? För detta ändamål erinrade han, huru år 1826 och efteråt, en allmän klagan hade förts öfver aktiebanker, och huru det då hade hört till husets favoritidcer, att i de soulidariska bankerna se en panac eller umversalkur emot allt det onda landet hade lidit af enskilda bankers fallissementer, då motionären nu deremot vore lika ifrig att afmåla de solidariska bankerna såsom en olycka för landet Han, (Hr Spring Rice) deremot, betraktade principen af solidariska banker, såsom en af den moderna tidens största upptäckter. Han ville emellertid icke bestrida nedsättandet af en kommit, men detta skedde icke af fruktan för några vådor af de solidariska bankerna, utan emedan han insåg nyttan deraf, att parlamentet finge förvissa sig om, hvad verkan detta nya system hade medfört för landet. Han gjorde tillika det amendement, att kommiteens nedsättande skulle öfverlemnas åt regeringen, och detta amendement bifölls. Läsaren hemtar således af denna jemförelse mellan verkliga förbållandet, och Argi sätt att framställa saken, ett nytt prof på denna oöfvervin-. neliga böjelse att skarfva och dikta hvad som helsi, som kan vara tjenligt för hans ändamål, som tyvärr numera biifvit till en annan natur hos den oförbätterlige kanstöparen. Låtom oss nu i största korthet efterse, huru det står till med den öfriga delen af den Argusiska artikeln, angående Grefve Frölichs och Friherre Nordins strider emot en verklig reform i kreditoch bankväsendet, och motarbe tande, såsom ban säger, af en förnuftigare realisation till lägre kurs ån 128 skillingar). — Hvem var det väl som i sista studen sparkade emot realisationen, och förespådde de värsta vådor deraf, sam sckte väcka och underhålla en mängd inbillade farhåger deremot 1 landsorten? Hela Sverge minnes, att det var Nya Argus. På hvilken gcund eller hvilka skäl stödde han sig då hufvudsakligen? På bankens förmenta oförmåga att med sin metalliska fond kunna emotstå blifvande påkänningar tillutvexling efter 128 skillingar, det vill säga att den utvexlingsgrunden i det ögonblicket vore för hög. Hvem var det som hufvudsakligen opponerade sig mot den reform i kreditväsendet, som föreslogs och antogs genom lagen om inrikes vexlar? Nya Argus. Föreslog Argus sjelf några andra reformer i bankoch kreditväsendet? Nej. Och samme skrodör, hvilken då vidt och bredt med sma tomma deklamationer sofistirerade emot reformerna, har vu den ytterligare oförskämdheten, att skrika deröfver, att inga reformer gjordes. — O skamlöshet! hvad blefve väl af vissa otvergifna stackare, om icke Du vore deras sista bundsförvant! ) Hvar och en finner, att allt hvad vi här framställt, icke eger något omedelbart sammanhang med hvad hvarken Greive Frölich eller Frih. Nordim yttrade under riksdagen i de financiella frågorna, emedan desse Herrar hvarken voro de som ensamt eller utförligast yttrade sig derofver. Men det hör nu en o . . , . : gång tll tnatngonÅrg! mandr Att isncanlin! ON