som redan blifvit vidtagna genom den sistl. å
utfärdade författning, angående spöslitningar
verkställande inom inrättningen, ransakninga
på stället m. m. alldeles icke minskat ogernin
garnas aatal, och det är storligen att befara
det krigslagars och dödsstraffs införande, lång
ifrån att leda till det åsyftade ändamålet, endas
skulle bidraga till ett allmänt och måhända
det hela ännu vådligare förvildande af sinnes-
stämningen på stallet. Det fortfar derföre at
utgöra en bestämd öfvertygelse, som skall dela:
af hvar och en, hvilken närmare betraktat dei
menskliga naturens egenheter och som dessuton
på det mest bestämda sätt bekräftas af erfaren-
heten om det, som visat sig hafva utgjort de
hufvudsakhga motiverna till nästan alla vid kor:
rektions-inrättningen begångna brott, att mar
må göra hvilka förändringar som helst inon
sjelfva inrättningen, så kan man dermed vä
i någon mån mildra det onda, men skall for
gälves försöka att fullkomligt hafva det, så län
ge icke dena barbariska och omenskliga forfatt
niogen arskallas, att personer, som icke begåt
något brott, kunna för blott försvarslöshet pi
obestämd tid instängas på ett ställe, som ge
nom oförmågan eller den bristande tillgånge
att inrätta byggnaderna med enskilda celler fö
alla, samt förekomma umgänge och samial mel
lan de mera och de mindre brottslige, måst
blifva en moralisk giftpöl för samhället, son
snart skall sprida sina förpestande ångor krin;
landet och visa förfärliga resultater i en ökar
brottmåls numerär och uppfyllda fängelser. YV
känna ganska väl, hvilka svårigheter skola fram
ställas emot en föräftdring i detta aisvend2, i anse-
ende till bryderiet, hvar man skall göra af de för
svarslöse; och vi erkänna denna svårighet, som ha
sin upprinnelse uti den fullkomliga bekymmers
löshet, hvarmed hela fattigvårdsväsendet hittills
blifvit lemnadt att gå som det kan, så att ick
något mellanrum funnits för den fattige samhälls.
medlemmen emellan årstjenst hos andra elle
fängelse och korrektionshus. Ostridigt är det
ta proalem också ett af de svåraste i alla län.
der, emedan det är der, som lagstiftaren befin-
ner sig på gränsen emellan naturrätten och sam.
hällsbanden, och måhända är orsaken hvarföj
man hos oss mindre än på andra ställen tänk
derpå, att det hittills gått an att endåst yrke
på ytterligare stränghet. - Nu, sedan vi pröfva
verkan af att instånga försvarslösa personer på
behaglig tid inom korrektionsinrättningarna, kun-
de det återstå att försöka, huruvida det icke
vore mindre vådligt, att låta hvar och en, som
icke begått något brott, få behålla friheten, for
att åtminstone för någon tid få se, huruvida så-
dant skulle verka till ökande eller till minskan-
de af brotten. - Till deras tröst, som för detta
förslag skola taga illa vid sig, och som alldrig
få nog stränga åtgärder emot den fattige, reser-
vera vi oss uttryckligen emot den tolkningen,
att vilja definitift påstå det sådant owillkorligern
vore det hästa botemedlet. Men försöket för
en kort tid kunde omöjligen vara vådligt, och
nu för tiden göras i andra vägar så många för-
sök, att detta väl för sin vigt kunde förtjena
vidtagas.