som redan blifvit vidtagna genom den sistl. å utfärdade författning, angående spöslitningar verkställande inom inrättningen, ransakninga på stället m. m. alldeles icke minskat ogernin garnas aatal, och det är storligen att befara det krigslagars och dödsstraffs införande, lång ifrån att leda till det åsyftade ändamålet, endas skulle bidraga till ett allmänt och måhända det hela ännu vådligare förvildande af sinnesstämningen på stallet. Det fortfar derföre at utgöra en bestämd öfvertygelse, som skall dela: af hvar och en, hvilken närmare betraktat dei menskliga naturens egenheter och som dessuton på det mest bestämda sätt bekräftas af erfarenheten om det, som visat sig hafva utgjort de hufvudsakhga motiverna till nästan alla vid kor: rektions-inrättningen begångna brott, att mar må göra hvilka förändringar som helst inon sjelfva inrättningen, så kan man dermed vä i någon mån mildra det onda, men skall for gälves försöka att fullkomligt hafva det, så län ge icke dena barbariska och omenskliga forfatt niogen arskallas, att personer, som icke begåt något brott, kunna för blott försvarslöshet pi obestämd tid instängas på ett ställe, som ge nom oförmågan eller den bristande tillgånge att inrätta byggnaderna med enskilda celler fö alla, samt förekomma umgänge och samial mel lan de mera och de mindre brottslige, måst blifva en moralisk giftpöl för samhället, son snart skall sprida sina förpestande ångor krin; landet och visa förfärliga resultater i en ökar brottmåls numerär och uppfyllda fängelser. YV känna ganska väl, hvilka svårigheter skola fram ställas emot en föräftdring i detta aisvend2, i anseende till bryderiet, hvar man skall göra af de för svarslöse; och vi erkänna denna svårighet, som ha sin upprinnelse uti den fullkomliga bekymmers löshet, hvarmed hela fattigvårdsväsendet hittills blifvit lemnadt att gå som det kan, så att ick något mellanrum funnits för den fattige samhälls. medlemmen emellan årstjenst hos andra elle fängelse och korrektionshus. Ostridigt är det ta proalem också ett af de svåraste i alla län. der, emedan det är der, som lagstiftaren befinner sig på gränsen emellan naturrätten och sam. hällsbanden, och måhända är orsaken hvarföj man hos oss mindre än på andra ställen tänk derpå, att det hittills gått an att endåst yrke på ytterligare stränghet. Nu, sedan vi pröfva verkan af att instånga försvarslösa personer på behaglig tid inom korrektionsinrättningarna, kunde det återstå att försöka, huruvida det icke vore mindre vådligt, att låta hvar och en, som icke begått något brott, få behålla friheten, for att åtminstone för någon tid få se, huruvida sådant skulle verka till ökande eller till minskande af brotten. Till deras tröst, som för detta förslag skola taga illa vid sig, och som alldrig få nog stränga åtgärder emot den fattige, reservera vi oss uttryckligen emot den tolkningen, att vilja definitift påstå det sådant owillkorligern vore det hästa botemedlet. Men försöket för en kort tid kunde omöjligen vara vådligt, och nu för tiden göras i andra vägar så många försök, att detta väl för sin vigt kunde förtjena vidtagas.