nr 9 1 nn blek, nästan hvit och af fast substans. Hatten i våt väderlek endast fuktig, ej klibbig, slät; foten tåt, olikformig, vid basen oftast tappformig,öfveralit af nästan omärkliga punkter siräf. Skifvorna tjocka, nedlöpande, på sidorna skrynkliga. Af Mjölkskiflingarne finnas en mängd arter, hvaraf den förnämsta är: äkta Riskor. I trskt tillstånd är hela svampen brandgul eller stöter något åt tegelfärg; på den glatta, något klibbiga hatten märkt med niörkare ringar. Foten fast, vanligen ihålig , bör noga skiljas från andra arter, hvilkas mjölksaft egentligen ä: hvit, men gulnsr vid luftens beröring. Den har ingen angenäm lukt; färsk en något skarp, brännande smak, men få arter äro så enstämmigt räknade bland läckerheter, som denna, hvilket förbållande ock det Linnesnanska namnet (Agaricus delciosus) antyder. Den är ock bland de få arter, som i Sverige hittills blifvit begagnade. Den växer nästan öfverallt i Sverige och Nordliga Europa, endast i få bergsmarker i Södra Europa, i barrskogarne och framkommer ofta tidigt efter regnväder i Juni, och finnes ännu framuti Novembher. Af Sprödlingar finnas många arter, men som förekomma med högst olika fårger på hatten, hvaraf flera äro giftiga, men åtskilliga ganska ätliga. I anseende till svårigheten att urskilja dessa båda slag ifrån hvarandra, vågar Förf. likväl icke tillstyrka deras begagnande. : Den ätliga Chantarellen finnes allmänt i Sverige, och är en af de förnämsta ätliga svampar, samt äfven redan till någon del begagnad som sådan. Den uppskjuter i stor mängd efter de första sommarregnen, och finnes sedan hela hösten igenom. Den igenkännes från skiflingar genom sina tjocka, smala, åtskilda, greniga på den nedåt afsmalnande foten nedlöpande, åderlika skifvor, sin höggula färg (liknande äggula), samt köttiga, glatta hatt. En serdeles uppmärksamhet förtjenar hvad förf. säger om Hinn-skiflingar. De igenkännas af en tunn, seg, merendels platt hatt, en seg, broskartad eller hornartad fot, tjocka, vanligen glest sittande skifvor eller ådror, som med åldren blifva segare och nästan läderartade. De ruttna aldrig, försvinna icke så hastigt, som de föregående, utan hopskrynklas endast i torr luft, men qvickna åter till i fuktig, hvilket icke intraffar med de föregående. Alla -växa på nedfallne löf, gräsrötter o. d. De äro små och användes derföre icke som födoämnen; men som flera utmärka sig genom en kryddartad lukt och smak, äro de synnerligen värderade som kryddor uti soppor, ragouter och flera anrättningar. De skola framför andra kryddor ega det företräde, att icke vara hettande, stimulerande eller i längden förslappande. Märkvärdigt är, att dessa egenskaper tillhöra nästan uteslutande detta slägte. Så t. ex. höra alla skiflingar, ehuru till yttre utseendet olika, med stark löklukt hit; flere utmärka sig med smak af peppar, hvilka likväl icke äro försökte, t. ex. Marasmii peronatus, urens. Andra utveckla torkade en mild lukt och smak af neglikor, fenkål (M. foeniculaceus), anis o. s. v. Man kunde lätt : vara frestad till att antaga, att-dessa hos oss inhemska kryddväxter voro mera afpassade för vårt lands behof, än de brännande tropik-ländernas. Att de fleste äro så små, är väl orsaken att så få af dem användas. Sveriges jord torde således kanhända i dessa missaktade växter, ega ännu en af de många skatter, som ligga oss under ögon och händer, men som vi just derföre icke värdera, och brytt oss om att känna. Pipoch Taggsvamparna skiljas från skiflingarne, genom saknad af skifvor på hattens undre sida, hvilken deremot är beklädd med rör, porer eller taggar. Hit hör Kosvampen. Piporna på hattens undra sida äro förenade af ett sammanhängande lager, som är af helt annan substans än hattens kött, från hvilket de ock lätt afsöndras. Hatten är altid hel, med en fot i midten; dess kött är mjukt och saftigt. Alla detta slägtets arter höra till de mest kötttulla, växa på jorden, merendels i. stor mängd tillsamman, hvarföre deras insamling af alla är lättast. Af detta slägtets arter äro största delen, efter Lenz noggranna försök, ätliga och oskadlige, endast de, hvilkas porer i öppningen äro rödaktige, äro bestämdt giftige; misstänkte och förkastlige de arter, som hafva en brännande skarp smak, hvitt eller blekrödt fröstoft. Dessa förtjena, som ilr F. säger, den största uppmärksamhet, såsom födoämne bland alla vårt lands inhemska vegetabil.ska produkter, så väl för.deras närande egenskap, som för deras mängd. Bland de utmärktaste arterna deribland är den tjockfotade Kosvampen, hvars hatt är tjock, mjuk, finluden, smutsigt Slekgul och aldrig klibbig, och är den största och vackraste bland inhemska arter, samt den läckra Kosvampen, som är den mest välsmakande och födande. Den förra bör likväl noga skiljas från giftiga kosvampen, hvars fot är mönjerod, nätådrig eller rödprickig. Hatten är i början finluden, brungrön (olivfärgad) blir sedan klibbig och gulbrun. Köttet blånar vid luftens beröriug; piporne äro i