nr 9 1 nn
blek, nästan hvit och af fast substans. Hatten i våt
väderlek endast fuktig, ej klibbig, slät; foten tåt, olik-
formig, vid basen oftast tappformig,öfveralit af nästan
omärkliga punkter siräf. Skifvorna tjocka, nedlöpande,
på sidorna skrynkliga.
Af Mjölkskiflingarne finnas en mängd arter, hvaraf
den förnämsta är: äkta Riskor. I trskt tillstånd är
hela svampen brandgul eller stöter något åt tegelfärg;
på den glatta, något klibbiga hatten märkt med niör-
kare ringar. Foten fast, vanligen ihålig , bör noga
skiljas från andra arter, hvilkas mjölksaft egentligen ä:
hvit, men gulnsr vid luftens beröring. Den har ingen
angenäm lukt; färsk en något skarp, brännande smak,
men få arter äro så enstämmigt räknade bland läcker-
heter, som denna, hvilket förbållande ock det Linnesn-
anska namnet (Agaricus delciosus) antyder. Den är
ock bland de få arter, som i Sverige hittills blifvit be-
gagnade. Den växer nästan öfverallt i Sverige och
Nordliga Europa, endast i få bergsmarker i Södra Eu-
ropa, i barrskogarne och framkommer ofta tidigt efter
regnväder i Juni, och finnes ännu framuti Novembher.
Af Sprödlingar finnas många arter, men som före-
komma med högst olika fårger på hatten, hvaraf flera
äro giftiga, men åtskilliga ganska ätliga. I anseende
till svårigheten att urskilja dessa båda slag ifrån hvar-
andra, vågar Förf. likväl icke tillstyrka deras begag-
nande. :
Den ätliga Chantarellen finnes allmänt i Sverige,
och är en af de förnämsta ätliga svampar, samt äfven
redan till någon del begagnad som sådan. Den upp-
skjuter i stor mängd efter de första sommarregnen, och
finnes sedan hela hösten igenom. Den igenkännes från
skiflingar genom sina tjocka, smala, åtskilda, greniga
på den nedåt afsmalnande foten nedlöpande, åderlika
skifvor, sin höggula färg (liknande äggula), samt kötti-
ga, glatta hatt.
En serdeles uppmärksamhet förtjenar hvad förf. sä-
ger om Hinn-skiflingar. De igenkännas af en tunn,
seg, merendels platt hatt, en seg, broskartad eller horn-
artad fot, tjocka, vanligen glest sittande skifvor eller
ådror, som med åldren blifva segare och nästan läder-
artade. De ruttna aldrig, försvinna icke så hastigt, som
de föregående, utan hopskrynklas endast i torr luft, men
qvickna åter till i fuktig, hvilket icke intraffar med de
föregående. Alla -växa på nedfallne löf, gräsrötter o. d.
De äro små och användes derföre icke som födoämnen;
men som flera utmärka sig genom en kryddartad lukt
och smak, äro de synnerligen värderade som kryddor
uti soppor, ragouter och flera anrättningar. De skola
framför andra kryddor ega det företräde, att icke vara
hettande, stimulerande eller i längden förslappande.
Märkvärdigt är, att dessa egenskaper tillhöra nästan ute-
slutande detta slägte. - Så t. ex. höra alla skiflingar, e-
huru till yttre utseendet olika, med stark löklukt hit;
flere utmärka sig med smak af peppar, hvilka likväl
icke äro försökte, t. ex. Marasmii peronatus, urens.
Andra utveckla torkade en mild lukt och smak af neg-
likor, fenkål (M. foeniculaceus), anis o. s. v. Man
kunde lätt : vara frestad till att antaga, att-dessa hos oss
inhemska kryddväxter voro mera afpassade för vårt
lands behof, än de brännande tropik-ländernas. Att
de fleste äro så små, är väl orsaken att så få af dem
användas. Sveriges jord torde således kanhända i des-
sa missaktade växter, ega ännu en af de många skatter,
som ligga oss under ögon och händer, men som vi
just derföre icke värdera, och brytt oss om att känna.
Pip- och Taggsvamparna skiljas från skiflingarne,
genom saknad af skifvor på hattens undre sida, hvil-
ken deremot är beklädd med rör, porer eller taggar.
Hit hör Kosvampen. Piporna på hattens undra si-
da äro förenade af ett sammanhängande lager, som är
af helt annan substans än hattens kött, från hvilket de
ock lätt afsöndras. Hatten är altid hel, med en fot i
midten; dess kött är mjukt och saftigt. Alla detta
slägtets arter höra till de mest kötttulla, växa på
jorden, merendels i. stor mängd tillsamman, hvarfö-
re deras insamling af alla är lättast. Af detta släg-
tets arter äro största delen, efter Lenz noggranna för-
sök, ätliga och oskadlige, endast de, hvilkas porer
i öppningen äro rödaktige, äro bestämdt giftige;
misstänkte och förkastlige de arter, som hafva en brän-
nande skarp smak, hvitt eller blekrödt fröstoft. Des-
sa förtjena, som ilr F. säger, den största uppmärk-
samhet, såsom födoämne bland alla vårt lands inhemska
vegetabil.ska produkter, så väl för.deras närande egenskap,
som för deras mängd. Bland de utmärktaste arterna
deribland är den tjockfotade Kosvampen, hvars hatt
är tjock, mjuk, finluden, smutsigt Slekgul och aldrig
klibbig, och är den största och vackraste bland inhem-
ska arter, samt den läckra Kosvampen, som är den
mest välsmakande och födande. Den förra bör likväl
noga skiljas från giftiga kosvampen, hvars fot är mön-
jerod, nätådrig eller rödprickig. Hatten är i början fin-
luden, brungrön (olivfärgad) blir sedan klibbig och gul-
brun. Köttet blånar vid luftens beröriug; piporne äro i