Detta är ämnet för en ioljd ai atta akademiska dissertationer, af He Professor Fries utgifna, att försvaras af åtta serskilda studerande vid Upsala Umversitet. Detta ämne är så intressant — i prakti:kti-ekonomiskt hänseende ännu mer än i vetenskapligt — att vi tro oss göra den läsande allmänheten en tjenst genom meddelandet af några bland resultaterna af den förtjente vetenskapsmannens forskningar häröfver. Ef:er er inledning om svamparnas begagnande, dels som ett nödtorftigt födoämne, dels som en serskild läckerhet hos olika nationer och på olika tider, kommer han till dessa växters födande och helsosamma egenskap. Det är här, likasom i de flesta öfriga detaljer af denva undersökning, på utländska författares intyg och erfarenhet, Hr F. för det roesta måst stödja sig. Han omtslar sålunda hvad en Professor Schwegrichen i Leipzig yttrar härom: På en resa, som jag företog genom en del af Tyskland och Osterrike, anmärkte jag först i trakten af Niirnberg, hvarest jag tillbragte en del af sommaren, att böndernes daghga föda bestod endast af ett svart, med anis och kummin kryddadt bröd, som förtärdes jemte råa svampar. Då jag just den tiden sysselsatt mig med undersökning af de kryptogamiska vexterne, så beslot jag att på mig sjelf göra försök öfver verkningarna af detta födoamne. Jag följde dessa raska landtmäns exempel, och vande mig inom några veckor att intet annat förtära, än råa svampar med bröd och dricka friskt vatten. Långt ifrån att deraf erfara minsta skadliga inflytande på min helsa, kände jag 1 motsatt förhållande mina krafter stärkas till mina vandringar. — Jag har funnit, att svamparne, då de måittligt förtäras, äro ganska födande, men att de genom kokning förlora sim naturliga smak och en del af sina goda egenskaper. Hr Dokt. Lenz gick ännu längre i sina försök på sig sjelf, han förtårde under flere månaders tid endast svampar jemte friskt vatten, samt intygar, att han aldrig känt sig mera frisk och liflig både till kropp och sinne, än just umsder denna tid, utan att någonsin derefter känna några obehagliga följder. Vunne Svenska folket denna erfarenhet, skulle aldrig, under den genom hungersnöd nu svåraste årsti. den, brist på rikliga födoämnen blifva känbar. Sjelfve mera än vanligt sensible för hårdsmälte födoamnen, hafva vi aldrig erfarit någon olägenhet af svampars förtärande. Hr F. anför vidare Ryssarne, hvilke som bekant är, förtära en mängd svampar, men utan att, enligt hvad Georgi intygar, deraf erfara andra olägenheter än forderfvade magar. Dessa tror Hr F. likväl vara icke mindre sällsynta hos andra folk, än hos Ryssarne, men förmodar, att denna olägenhet, så vida den skulle kunna anses härröra från svampars förtarande, lätteligen förklaras deraf, att Ryssarna utan åtskilnad äta alia slags svampar, äfven erkändt giftiga arter,. och att de om hösten vårdslöst insalta dem, hvarigenom de undergå en förruttnelse, som skulle göra hvilket födoämne som helst skadhgt. Å Det kan således anses som afgjordt, att svampar utgöra en helsosam, till en del Kögst smaklig föda, och att de, i alla länder, men serdeles i ett fattigt land som vårt, och hvilket ej sällan hemsckes af otillräckliga skördar, utgöra ett högst väsentligt surrogat för spanmålen, hvarföre det är af stor vigt, att ej försumma deras insamlande och begagnande. Nu finnas likväl bland svamparne flera giftiga arter, och det är derföre nödigt, att förstå urskilja dessa från de helsosamma. Något bestämdt igenkänningstecken till giftets närvaro finnes hvarken i utseendets karakter, i lukten eller smaken. Det finnes endast i den individuella kännedomen, hvarfore fir F. uppräknar de bos oss växande dugliga arterne. De finnas nästan på alla årstider, men allmännast i Augusti och September. . De ätliga svamparna äro: Skiflingar, Pipoch lagg-svampar, Fingersvampar, samt Murkelartade. Till Skiflingen hörer flugsvampen, hvilken för det mesta är gifag, men hvaraf en ätlig art finnes i södra Sverige, den högskaftade, igenkännelig genom sin höga brunspräckliga fot, sin ring på foten, hvilken är fri att den kan föras upp och ned, utan att sönderslitas, genom sin mjuka, i midten upphöjda hatt, hvars fjäl-. liga beklädnad är brun, genom sina genom ett broskartadt lager från foten, skiljde skifvor. Den är allmän i Augusti — Oktober på öppna fält. Den användes som champignener. Af dessa sistnämnda finnas åtskilliga arter, som äro temmeligen allmänt kända, och kunna utan åtskilnad begagnas såsom fullkomligt oskadliga. Musseronerna finnas till en del i Sverige, men nästan endast i Skåne. — MRiddareskiflingarne äro deremot allmänna i nästan alla barrskogar höstetidenr. De igenkännas af deras på ytan i fuktig väderlek klibbiga och något gryniga, fjälliga eller strimmiga (men icke håriga) hatt, tjock fot, och emot foten urnjupne tätt sittande skifvor. Köttet hos hatten är ganska fast; de hafva en mild smak; lukten år antingen ingen eller likt nymalet mjöl.? — Plattskiflingarne finnas äfven In I all am JP AA a Ane Nå a AE Ad aa BM —— --—-— ALF lmnsrso——1vsstgzpzsptv os goovvvemo st rpooaooo ooa—-———n-—on a anaaasvnnm sr a7appp7p opssso—— X— — ——-—F vrmtivvm—-.7oeS)ooeceev7ssesefooo-—— -L EL ——--X 2 0073 — -————————— OO — ———— RTR ———LL—