Detta är ämnet för en ioljd ai atta akademiska dis-
sertationer, af He Professor Fries utgifna, att försvaras
af åtta serskilda studerande vid Upsala Umversitet.
Detta ämne är så intressant — i prakti:kti-ekonomiskt
hänseende ännu mer än i vetenskapligt — att vi tro
oss göra den läsande allmänheten en tjenst genom medde-
landet af några bland resultaterna af den förtjente ve-
tenskapsmannens forskningar häröfver.
Ef:er er inledning om svamparnas begagnande, dels
som ett nödtorftigt födoämne, dels som en serskild
läckerhet hos olika nationer och på olika tider, kom-
mer han till dessa växters födande och helsosamma e-
genskap. Det är här, likasom i de flesta öfriga detaljer
af denva undersökning, på utländska författares intyg
och erfarenhet, Hr F. för det roesta måst stödja sig.
Han omtslar sålunda hvad en Professor Schwegrichen
i Leipzig yttrar härom: På en resa, som jag företog
genom en del af Tyskland och Osterrike, anmärkte jag
först i trakten af Niirnberg, hvarest jag tillbragte en
del af sommaren, att böndernes daghga föda bestod en-
dast af ett svart, med anis och kummin kryddadt bröd,
som förtärdes jemte råa svampar. Då jag just den ti-
den sysselsatt mig med undersökning af de kryptogamiska
vexterne, så beslot jag att på mig sjelf göra försök öf-
ver verkningarna af detta födoamne. Jag följde dessa
raska landtmäns exempel, och vande mig inom några
veckor att intet annat förtära, än råa svampar med bröd
och dricka friskt vatten. Långt ifrån att deraf erfara
minsta skadliga inflytande på min helsa, kände jag 1
motsatt förhållande mina krafter stärkas till mina van-
dringar. — Jag har funnit, att svamparne, då de måitt-
ligt förtäras, äro ganska födande, men att de genom
kokning förlora sim naturliga smak och en del af sina
goda egenskaper. Hr Dokt. Lenz gick ännu längre i
sina försök på sig sjelf, han förtårde under flere må-
naders tid endast svampar jemte friskt vatten, samt
intygar, att han aldrig känt sig mera frisk och liflig
både till kropp och sinne, än just umsder denna tid,
utan att någonsin derefter känna några obehagliga följ-
der. Vunne Svenska folket denna erfarenhet, skulle
aldrig, under den genom hungersnöd nu svåraste årsti-
. den, brist på rikliga födoämnen blifva känbar. Sjelfve
mera än vanligt sensible för hårdsmälte födoamnen, haf-
va vi aldrig erfarit någon olägenhet af svampars förtä-
rande. Hr F. anför vidare Ryssarne, hvilke som be-
kant är, förtära en mängd svampar, men utan att, en-
ligt hvad Georgi intygar, deraf erfara andra olägenheter
än forderfvade magar. Dessa tror Hr F. likväl vara
icke mindre sällsynta hos andra folk, än hos Ryssarne,
men förmodar, att denna olägenhet, så vida den skulle
kunna anses härröra från svampars förtarande, lätteligen
förklaras deraf, att Ryssarna utan åtskilnad äta alia slags
svampar, äfven erkändt giftiga arter,. och att de om hö-
sten vårdslöst insalta dem, hvarigenom de undergå en
förruttnelse, som skulle göra hvilket födoämne som
helst skadhgt. Å
Det kan således anses som afgjordt, att svampar ut-
göra en helsosam, till en del Kögst smaklig föda, och
att de, i alla länder, men serdeles i ett fattigt land som
vårt, och hvilket ej sällan hemsckes af otillräckliga skör-
dar, utgöra ett högst väsentligt surrogat för spanmålen,
hvarföre det är af stor vigt, att ej försumma deras in-
samlande och begagnande. Nu finnas likväl bland
svamparne flera giftiga arter, och det är derföre nödigt,
att förstå urskilja dessa från de helsosamma. Något
bestämdt igenkänningstecken till giftets närvaro finnes
hvarken i utseendets karakter, i lukten eller smaken.
Det finnes endast i den individuella kännedomen, hvar-
fore fir F. uppräknar de bos oss växande dugliga ar-
terne. De finnas nästan på alla årstider, men allmän-
nast i Augusti och September. .
De ätliga svamparna äro: Skiflingar, Pip- och
lagg-svampar, Fingersvampar, samt Murkelartade.
Till Skiflingen hörer flugsvampen, hvilken för det
mesta är gifag, men hvaraf en ätlig art finnes i södra
Sverige, den högskaftade, igenkännelig genom sin höga
brunspräckliga fot, sin ring på foten, hvilken är fri
att den kan föras upp och ned, utan att sönderslitas,
genom sin mjuka, i midten upphöjda hatt, hvars fjäl-.
liga beklädnad är brun, genom sina genom ett broskartadt
lager från foten, skiljde skifvor. Den är allmän i Au-
gusti — Oktober på öppna fält. Den användes som
champignener. Af dessa sistnämnda finnas åtskilliga
arter, som äro temmeligen allmänt kända, och kunna
utan åtskilnad begagnas såsom fullkomligt oskadliga.
Musseronerna finnas till en del i Sverige, men nä-
stan endast i Skåne. — MRiddareskiflingarne äro der-
emot allmänna i nästan alla barrskogar höstetidenr.
De igenkännas af deras på ytan i fuktig väderlek
klibbiga och något gryniga, fjälliga eller strimmiga (men
icke håriga) hatt, tjock fot, och emot foten urnjupne
tätt sittande skifvor. Köttet hos hatten är ganska fast;
de hafva en mild smak; lukten år antingen ingen eller
likt nymalet mjöl.? — Plattskiflingarne finnas äfven
In I
all am JP AA a Ane Nå a AE Ad aa
BM —— - --—-— ALF lmnsrso——1vsstgzpzsptv os goovvvemo st rpooaooo ooa—-———n-—- on a anaaasvnnm sr a7appp7p opssso—— X— — ——-—F vrmtivvm—-.7oeS)ooeceev7ssesefooo-—— -- L - EL ——--X- - - 2 0073 — -————————— OO — ———— RTR ———LL—