rens, hvilka garanterat lånet, åter sammanträdt i London. man ingen rätt — att nationalisera sig, eller, med ansera sig på en mindre kostsam fot, inkalla populära I ga något mer, tilläto honom ej diplomatiska kensideraflera, och sedan en enda, nästan fullständig, tullförening torftigbet att de, uran Konungens ef Bäyern personliga I bidrag, ej skulle förmått bestrida de nödvändigaste utgifter. Då nu samtidigt härmed en farlig uppresning utbrustit i Akarnanien, så har de tre makternes konteFrankrike och England visade sig dervid beredvilliga att erlägga, väl icke hela tredje seriens belopp, (20 vaillioner fr.), men dock en fjerdedel deraf, med 5 millioner, på det man måtte finna medel för räntorna å de förra serierna och för de mest trängande behofvens af hjelpande. Men Rysslands meo!tstånd — hvilket aldra bäst bevisade, att denna makt icke visste sig ega någon rådande inflytelse på Grekland -— hade bragt det derhän, att blott en million 200,000 fr. blifvit beviljade, på det åtminstone räntorna å de äldre serierna måtte kunaa betalas. Derjemte hade man på det högsta tillstyrkt Grekiska regeringen — ty till något annat hade dra ord, att hemskicka de Bäyerska trupperna, orgamimän i statsrådet, åter upphjelpa den försummade marinen och göra slut på sjörötveriet. Också hade redati de flesta Bäyerska trupper aftågat och, som uppresningen blifvit dämpad, åkerhbruket, handeln och industrien började uppblomstra och statsinkomsterna tillväxte — år 1833 utgjorde de endast 7 millioner, men förlidet år stego de wll 12. Så kuade man hoppas, att Grekland ginge en bättre framtid till mötes. — Att sätioner. j Således har ni alls icke intresserat er för utfärdandet af en representatif konsiitution? frågade en röst. Hr Thiers svarade ingenting härpå, utan vände sig i stället till de Maugivska interpellationerna rörande Preussiska frågan. Han vill alldeles icke bestrida, det en sund politik längesedan bjudit och ännu bjöd Frankrike forhindra, att de smärre Tyska staterna råkade i beroende af de större. Men ett sådant politiskt beroende medförde alldeles icke den Preussiska tullfreningen. Den utgjorde intet politiskt, utan ett rent af kommercielt band och vore såsom sådant, en längesedan förutsedd oundviklig tilldragelse. De 38 serskilda Tyska stateraas fordna 33 tull-linier hade varit alltför besvärliga för handeln, att de icke småningom hsde bordt sammansmälta med hvarandra. Deraf hade först uppstått. Frankrike skulle förgäfves hafva bemödat sig att genom koncessioner i anseende till handeln med Frankrike, afhålla de särskildta Tyska staterna fråm att biträda densamma. Endast med Baden skulle det kanhända lyckats, om icke Kamrarne förut vägrat, att gilla de foreslagna lättnaderna för Badiska produkters införsel i Frankrike. Men åfven detta skulle icke i längden hafva hjelpt, emedan den erfarenhet, man gjort med Frankfurt och Nassau, lärde, att de serskilda Tyska staternas intresse owvilkorligt drog dem till den Preussiska tullföreningen, äfven om äldre handels-traktater med andra länder syntes ligga i vägen derför. Vore det sant, hvad Hr Maugin, påstod, att denna tullforening skulle öfver höfvan stegra Preussens politiska inflyselse, så skulle väl Österrike sökt afböja den. Men sådant hade icke skett, emedan Österrike väl visste, att det komrnerciella bandet icke hade någon inflytelse på de Tyska staternas polhtiska — förbållanden, bvilkas medelpunkt förbunds-församlingen var. Också hade man icke märkt, att Pressens röst inom förbundsforsamlingen blifvit högljuddare och mera öfvervägande efter tullföreningen, än förut. För öfrigt lif. vades de serskilda ståterna -och deras regeringar af en varm sjelfkänsla af sitt poltiska oberoende, och detta utgjorde det bästa värn emot Preussens möjliga försök till någon maktutvidgning. En sådan sjelfkånsla uvtplånades endast i tider af allmänna oroligheter eller faror; då ordaade hon sig beredvilligt under de båda prepondererande makterna, Österrike och Preussen, men uppstod åter genast eften farams öfvergång. Så var det nu. Alia Tyska siater stodo till Frankrike i sjelfständiga relationer, : men hvilka emedlertid voro lika så vänskapliga, som Frankrikes förhåilamde till Preussen sjelft. Dertill komme dessutom, att tullföreningen måste göra alla sina medlemmar, och särskildt Preussen, ganska fredälskande, . emedan ett krig lätteligen kunde genombryta tull-linien på en eller annan punkt, och derigerom förvirra och bringa i stockning de förbundna staternas financiella förhållanden. Tulliföreningen vore således en garanti för fredens bibehållande. Mer kunde talaren icke säga angående detta ämne. Ännu försigtigare måste han gå till väga, rörande Spanien, emedan de Spanska förhåilanderna nu vore aldraminst i ordning. Först ville han möta förebråelse, att man hade bordt bättre bevaka de båda Pretendenterne Miguel och Carlos, genom den anmärkningen, att nan egde ingen rätt att inspärra dem, eller ens fästa deras vistelse vid något bestamdt land. Om oo 0 an NN oc IT LLA IIkfR 129 I. LV Jaa ee —Å.ÅXZML,...2( LE rn