Slott, skulle, om han lefde, vara utestängd från den rättighet, som nu hvarje murmastare eger. Men alla de öfriga föreskrifterna skulle utan tvifvel vara till föga mehn, om blott den enda förändringen gjordes 1 nu existerånde författning, att hvem som ville, kunds för sina egna byggnader och reperationer t-ga arbetsfolk, hvar han behagade. Då . staden har ett Embetsoch Byggningskoilegium, som skall tillse, att inga byggnader uppforas emot stadgade ordningar, och liksledes en brandsyn hvarje år skall kontrollera, det ingen vårdslöshet med eldstäder fir ega rum, så synes det föröfrigt onekligen nog stängt och för vår tid nära obegripligt, att icke hvar och en i öfrigt för sitt eget arbete skall få använda hvilkens biträde han vill, och Jäta göra sitt arbete så godt eller så dåligt, nan behagar. Det syne: oss derföre, för sakens och Hr Öfverstått. ällarens egen skull, varit önskligt, om han hade inskränkt sig till fores!ående af en förändring af detia enda stadgande, som, vi medgifva det, likväl visserhgen är ett af de hufvudsakligaste, men som också är det, emot hvilket minst hade kunnat invändas. Men vi blifva redan, emot vår föresats, för vidlyfiige och återgå således till utlåtandet. Efter sjelfva ingressen, som redogör för anledningen till utlåtandet, beter det: Behofvet af åtgärder till byggnadskonstens upphjelpande och byggnadslöretags befordrande i hufvudstaden lärer en och hvar böra medgifva, som i betraktande tager de sednare årens många exempel på misstag och fel vid byggnaders utförande, bristen på smak och stil i de fleste nyare bygguader, hushyrornes stegring, den mindre bemedlade foikklassens behof af sundare och rymligare boningar, samt de utomordentliga kostnader, hvarmed byggnadsföretag härstädes äro förenade. Ej eller torde det med skäl kunna bestridas, att en önskvärd förändriog i dessa förhållanden icke är att pårakna, så länge bygguadsyrket; utöfning fortfar att, till den grad som nu, vara: underkastadt skråförfattningarnes tvång, enär personer af högre konstbildning ogesna vilja i handtverksembeten ingå, samt rättigheten att byggaadskonsten idka är ioskränkt till ett så rnga antal personer, att någon egentlig täflsn till konstens utveckling emeilan dem icke påkallas, och de äro i tillfälle ett nästan efter godtycke uppstegra betalningen för deras biträde vid byggnuadsföretag. Ti:låtelse ull en friare utöfning af byggnadskonsten skulle deremot, enligt min tanka, framkalla flere idkare af denna koust jemte större tillgång på arbeiare, genom deraf uppkommande täflaa befordra konstens framsteg och bereda nedsättning i nuvarande höga arbetslöner och andra byggnadskostnader, samt dyrsedelst föranleda till byggnaders uppförande mera allmänt och efter bärtt:e smak och stuk än hittills; och då min embeispligt är att efter öfvertygelse söka befrämja i stadeu3 innevånares allmänna fördel i berorde afseende, framför ett och annat Handtverksembetes easkilda intresse, tvekar jag icke att 1 underdsnighet tillstyrka en sådan större frihet till byggnadsyrke s utöfvande här i staden. Då Lkvål dylika förändringar i de af ålder befonna skrå-imrättvingarna böra med försigtighet och endast smånigom införas, på det näriogsidkarne ej måite blifva för mycket lidande, och man jemväl må hafva tillfälle att af erfarenhet närmare bedöma, huruvida det nya systemet, man viljiimföra, uppfyller ändamålet; då dessutom ifrågavarande handtverksembetens totala upphäfvande skulle, på sätt Poliue Embetsoch ByggningsKollegium samt Borgerskapets Äldste i deras yuranden utvecklat, åstadkomma rubbning i borgerskapets klassifkatron och menligt inverka på atskiltga andra municipala förhållanden; då det äfven är fur allmän och enskild säkerhet nödvändigt, att blott sådane personer vill byggnadskonstens idkande i hufvudstaden berättigas, som visat sig ega skicklizhet dertill; och då billigheten fordrar, att inom samma väringsgren den ene idkarin icke betungas mera än den andre, utan 1 förhållande till större rörelse; så anser jag rättigheten till byggnsdsyrkets bedrifvande bär i staden icke bora utsträckas längre, än att hvar och en väl frejdad person, som hos PolitieEmbetsoch Byggmugskollegium härtili sig aumäler och ej allenast företer, antingen af honom sjelf förlattade ritningar och planer til Il ansenligare byggnader, jemte iatyg från Kongl. Akademien för de fria konsterr na eller af Stadsarkiickten, att dessa rimingar och planer äro enligt byggnadkonstens reglor uppgjorde, eller ock nyssnämnde Kongl. Akademiens eller Stadsarkitektens bevis, att sökanden eger så mycken teoretisk insigt 1 denna konst, som erfordras tör att kunna efier andras ritningar pålitligt uppföra sådana byggnader i större och mindre skala, som i hufvudstaden almännast förekomma, utan jemväl i begge fallen, med sakkunnige och trovärdiga perso ners iatvg styrker sig halva godkänd praktisk erfarenhet och skickhghet i yrket, samt derjemt e, om så pröfvas nödigt, framlägger tiiningar på de byggnader ban