Ön tran nn An rn nn nn nan nt AR
fäste han i synnerhet ögonen på mig. Och om znå-
gon kunde hafva skäl ait vara stött öfver den nya Fran-
syska dynastien, så vore det visserligen hon. Det sätt
hvarpå Konungen emottog Prinsarne, var det mest vän-
liga man kan tänka sig; och när Hertigen af Orle-
ans öfverlemnade honom ett bref från sin tar, sade
Konungen, att han ansåg det för den angenämaste pre-
sent han nånsin fått från Paris. Båda Prinsarnes svite
blef derpå presenterad för Konungen, som yttrade mnå-
gonting förbindligt åt hvar och en al dem, i synnerhet
åt Hertigen af Elehivgen, marskalk Neys son, som han
lyckönskade att vara sen af sin tids mest ryktbare kri-
gare. Åt general Colbert, som blef blesserad af Fies-
chis helvetesmachin, sade har, att försynen kunde icke
nog prisas för det hon afvändt det hugg, som var måt-
tadt åt Konungen. I fall den äldre Bourbonska linien
fästat några förhoppningar vid Preussen, så måste den
verkligen vara öfver all beskrifning blind, om den numera
fortfar att lemma rum åt sådane föreställningar. — Vår
minister for Utrikes ärenderne, Hr Ancillon, har fått
stora korset af Hederslegionen. Hela diplomatiska korp-
sen gjorde Prinsarne sin uppvaktning, Ryske ambassa-
dören Hr Ribeaupierre icke undantagen. Prinsarna visa
sig öfverallt i högsta grad frikostiga; i vår ryktbare
bildhuggare Rauchs atelier hafva de beställt marmorsta-
tyer för ganska betydliga summor, och i det kongl.
museum. gifvit ganska artiga presenter åt de der anställ-
da personer. Konungen ämnar gifva dem en stor föte
i sitt nya palats (uppbygdt af Fredrik den store efter
Schlesiska kriget, för att visa verlden, att det icke ut-
tömt hans skattkammare) bredvid Potsdam, en dag eiler
ett par innan de begifva sig på vägen till Wien,
der ett lika bhjertligt emottagande väntar dem.
Men var öfvertyad att Erkehertiginnan Therese, den ri- -:
kaste arftagerska och den skönaste dame i hela Tysk-
land, icke kommer att giftas bort åt den vackre Hertigen
af Orleans, Talleyrand må hafva lagt sina nät så slugt
och konstigt sow helst. Ingenting är lustigare än de
forsigtighetsmått å ömse sidor, som vidtogos då Fran-
syska prinsarne nalkades Tyskland. A ena sidan befa-
rade man förnyandet af ett Fieschi-anslag; å den andra,
att folket i Rhenprovinserne skulle företaga sig någon-
ting, som kunde tydas till en smak för Fransyska sty-
relseformen. För att förklara detta, är det nödvändigt
att känna, att Hr Montalivet, straxt efter katastrofen
med helvetesmachinen, varnade .regeringarne på fasta
landet, att vara på sin vakt, emedan en mängd Fran-
syska republikaner lemnat Frankrike, och tagit kosan
åt alla håll, måhända med planer att mot andra regen-
ter rikta dylika helvetesmachiner. Här brydde vi oss
föga om varningen; och här kommer i sannning icke
heller någonting sådant i fråga: men hvad de kunde
hafva gjort i St. Petersburg vet jag ej. När nu de un-
ga prinsarne väntades hit, trodde våra autoriteter, alt
hvad några kringstrykande propagandister icke vågat
mot Preussare, kunde de möjligen sätta i verket mot
Ludvig Filips söner; och den yttersta uppmärksamhet
anbefaltes derföre åt vederbörande, isynnerhet vid grän-
serne. Hvad farhågorne för vår egen räkning angår,
så härleddo de sig från det misstroende, som ännu hy-
ses mot sinnesstämningen hos invånarne i Rhenprovia-
serne. Detta misstroende är ömsesidigt ; regeringen miss-
tänker dem att i hemlighet längta efter Egyptens köttgry-
tor, d.v.s! efter Fransyska konstitutionen ; och de miss-
tänka regeringen, att den vill taga ifrån dem de rättigheter
och privilegier, hvarom de blifvit försäkrade genom trak-
taterne (juryer,fredsdomare) och att den vill införa de gamla
provinsernes lag (Landrecht) i stället för Codex Napole-
on. Nu var det ganska naturligt, att regeringen skulle
frukta att denna förkärlek och dessa misstankar skulle
visa sig på ett eller annat sätt, när de Fransyska priu-
sarne kommo. till de Rhenska städerne. Men farhågor-
ne å ömse sidor visade sig vara ogrundade. Prinsarne
fortsatte sin väg obesvärade af kulor och helvetesma-
chiner, och folket vid Rhenstranden uppförde sig be-
skedligt, och visade blott den förvetenhet på nya an-
sigten, som man 1 lika hög grad märkte i sjelfva huf-
vudstaden. — Den gamla Drottningen af Holland, som
för närvarande är här (och man kan i sanning
knappast hindra sig ifrån den förmodan, att hon
med afsigt blifvit hitbjuden, på det feterne vid
hofvet mera måtte hafva utseende af att vara
gifoa för hennes skull, än enkom för de Fran-
syska prinsarne) håller så god min hen kan i elakt
spel. Hos den kongliga familjen kan hon icke undgå
att sammanträffa med Leopolds svågrar; men öfverallt
annorstädes, såsom vid Ancillons och Bressons föter,
undviker hon att vara närvarande, under förevänning att
hon endast är här på en familjvisit. Bresson har fått
150,000 (icke blott 100,000) francs för utgifterne till
den fåte, han ämnar gifva prinsarne.
Men, för att slutligen tala om någonting annat än de
evinnerliga Fransyska prinsarne, så skulle jag gerna vilja
veta hvad ondt vår Professor Raumer gjort er Lord Ma-
hon? — Alla Tories bjuda honom i sina hus, med un-
TT rr FCT Lo Ls OO T. 1 Å AA IEC