5 0 rm NR märkningar, nemligen, 1:0o att förfaltarinnan ej alluid riktigt brukar provom: hans och hennes, sin, sina och deras, ull bevis hvaraf man blow heböfver genomläsa hvad Allehanda auför: sälla åro de som fuilt leiva ut deras li, som få helt utbilda deras kraft o. s. v. här bör det utan fi a, heia siit If, sin kraft; ty det har direkt afseende på subjektet. 2:o att hon pag. Ö87 säger: Ni äro skapade för hvarandra; ni skola göra hyarann (betyder trohgen hvarandra och ej hvarannan, som så ofta oriktigt begaguas äfven af de uunirktast författare) oandligen lyckliga. Eljest har jag ej märkt ågon felaktighet i språket; och deuna år välså godt som ingen, men oekså högst lätt afbjelpt. Allehandas anmärkning om nog mycket slöse:l med reflexioxser och blomster måste man erkänna såsom rigig, heldst de samma, ehu:u i olika dreagt, allt för oa återkomma; och väl vore, om rikt begåfvade författare besinnade skaldeas ord: Saligsheter, som förlängas, hålla endast Gudar ut; menaskohjertat skulle sprängas, toge ej dess tjusaing slut. Alven i Allehandas tenke om det olusuiga i Gief vingaa Nordstjernas lustiga upptåg måste man iasämma, ty det går för långt att vara roligt; och en brist är det äfven att lemnod den ludna mannens goda föresatser outvecklade och Claras tyllvälgerningar oupplys a, eburu jag ej kan förena mig med Allehanda, att anse dem oförklarliga. Vi få väl reda derpå i tredje delen af Nya Teckningar; ty författarinnan tycks vara mycket fallen för fortsäutningar, och deri är inmtet ondt, blott de ej äfven i annat hänseende bli alltför Lafontainska. Slatet af JVina låter dock ej fruktz det; ty der afviker författarinnan helt och hålet från hans miidhet och forirrar sig nästan till Fieschis vildhet, i det hon, i öfversvämningen, onödigtvis uppoffrar så många, endast för alt ernå sitt syfte mot en enda. Huru lätt hade ej varit att åstadkomma detszmma genom vida erklare, naturligare och mera wstetiska medel, utan att löpa storm på läsarens känsla, genom en fasa, ej olik den man måste erfara, då man sjelf hotas att druokna? Jag har nu sökt göra den älskvärda författarinnan opartisk rättvisa, och om det lyckats mig att upptäcka den mening, bon velat uttala i Mina, att derigenom återföra någon till den sköna tren på hennes rena syften, samt att göra henne sjelf uppmärksam på de brister, som böra vara henne så lätta att undvika, och visserligen icke fördunkla de stora skönheter, hvaraf man äfven i denna bok så ofta igånkänner förfaitariunan till Äxel, Familjen H. och Presidentens döttrar, så vore min lilla möda rikt belönad. — To