5 0 rm NR
märkningar, nemligen, 1:0o att förfaltarinnan ej alluid rik-
tigt brukar provom: hans och hennes, sin, sina och
deras, ull bevis hvaraf man blow heböfver genomläsa
hvad Allehanda auför: sälla åro de som fuilt leiva ut
deras li, som få helt utbilda deras kraft o. s. v.
här bör det utan fi a, heia siit If, sin kraft; ty det
har direkt afseende på subjektet. 2:o att hon pag. Ö87
säger: Ni äro skapade för hvarandra; ni skola göra
hyarann (betyder trohgen hvarandra och ej hvarannan,
som så ofta oriktigt begaguas äfven af de uunirktast
författare) oandligen lyckliga. Eljest har jag ej märkt
ågon felaktighet i språket; och deuna år välså godt som
ingen, men oekså högst lätt afbjelpt. Allehandas an-
märkning om nog mycket slöse:l med reflexioxser och
blomster måste man erkänna såsom rigig, heldst de
samma, ehu:u i olika dreagt, allt för oa återkomma;
och väl vore, om rikt begåfvade författare besinnade
skaldeas ord:
Saligsheter, som förlängas,
hålla endast Gudar ut;
menaskohjertat skulle sprängas,
toge ej dess tjusaing slut.
Alven i Allehandas tenke om det olusuiga i Gief
vingaa Nordstjernas lustiga upptåg måste man iasämma,
ty det går för långt att vara roligt; och en brist är det
äfven att lemnod den ludna mannens goda föresatser o-
utvecklade och Claras tyllvälgerningar oupplys a, ebu-
ru jag ej kan förena mig med Allehanda, att anse
dem oförklarliga. Vi få väl reda derpå i tredje delen
af Nya Teckningar; ty författarinnan tycks vara myc-
ket fallen för fortsäutningar, och deri är inmtet ondt,
blott de ej äfven i annat hänseende bli alltför Lafon-
tainska. Slatet af JVina låter dock ej fruktz det; ty
der afviker författarinnan helt och hålet från hans
miidhet och forirrar sig nästan till Fieschis vildhet, i
det hon, i öfversvämningen, onödigtvis uppoffrar så
många, endast för alt ernå sitt syfte mot en enda.
Huru lätt hade ej varit att åstadkomma detszmma ge-
nom vida erklare, naturligare och mera wstetiska me-
del, utan att löpa storm på läsarens känsla, genom en
fasa, ej olik den man måste erfara, då man sjelf hotas
att druokna?
Jag har nu sökt göra den älskvärda författarinnan
opartisk rättvisa, och om det lyckats mig att upptäcka
den mening, bon velat uttala i Mina, att derigenom å-
terföra någon till den sköna tren på hennes rena syf-
ten, samt att göra henne sjelf uppmärksam på de bri-
ster, som böra vara henne så lätta att undvika, och
visserligen icke fördunkla de stora skönheter, hvaraf
man äfven i denna bok så ofta igånkänner förfaitariu-
nan till Äxel, Familjen H. och Presidentens döt-
trar, så vore min lilla möda rikt belönad.
- — To