!
JDalllld BAlilCKRUUUD tull et, Il vilatill UVittlaltial tj aAlltild3al tu,
utan hela menniskoslågtet, äfven vid de största försa-
kelser, såsom Eduard Itlervey och Clara, kunna vara
lyckliga. Ty är ej Edla det blinda nitet, Nina den
förintade ödmjukheten, Ludvig dea sträfva sannfär-
digheten, Grefvinnan Natalie det sk .ytande ädelmo-
det, o. s. v.2 Och om man sammanfattar allt deita,
så blir boken Nina, i stället för en chaotisk blandaing
af dygder och laster, rätt och orätt, en med alla sina
utväxter, dock skön förklaring på Fasilagssöndagens
herrliga epistel öfver kärleken, bemtad uti Pauli första
epistel I till Korinterne 13 Kap. från 1:sta tll och imed
13:de verserna, och som börjar: Käre bröder: Om
jag talade ined mnniskors och englars tungor, och,
hade icke kärleken, så vore jag en fjudande malm
eller en klingande bjellra. Hade författarinnan tagit
detta språk ull motto, så hade troligen sjelfva den strän-
ga Allehanda-rec. fattat hennes meaning, funnit så väl
snille som uppfinning, originalitet, individualitet,
och plan deruti, samt hvarken handlingen eller
karaktererne triviala, emedan de då befunnits full-
komligt afpassade efier sitt syfte; men på annat sätt
betraktad måste naturligtvis slii detta synas fattas bo-
ken. Enligt min åsigt hemtar man nu derutur ej alle-
nast en skarp varning mot all ensidighet, till och med
i dygd, utan äfven en skön, en välgörande låra mot
a.la vedervärdigheter, hvarpå lifvet är så rikt. En wvt-
terligare stadfästeise af deana mening hermtar jag derut-
af, ati författarinnan mer än en gång låter framlysa
klander och ursäkter för Grefve Ludvigs, Edlas och
Ninas radividueila handlingssätt, t. e. då hoa låter
Baron H. säga om honom, att hans rättvisa endast
har svärd, och hon blott genom dlas egen känsla
för Grefve Ludvig kau ursäkta hennes blindbet för
hans fel, och deraf följande envishet att vilja tvinga
Nina att ge honom sin hand, samt dennas moraliska
svaghet genom hennes fysiska m. m. Må då hver och
en, som endast betraktat det yttre liivet hos Nina,
ännu en gång egna henne en blick, oeh rikta denna
på det inre, så hoppas jag att mången obehaglig kän-
sla, som man förut hyste dervid, skal: försvimna, mån-
gen brist öfverses för det helas vackra syfte och mån-
gen tacksamhetskänsla uppstå för författarinnan, som så
mildt väckt vår uppmärksamhet på de själens lyten,
hvilka oftast bära sken af fullkomligheter.
Sedan således den vigtigaste punkten af berättelsen är
afgjord tll författarinmans fördel, låtom oss närmare
betrakta de felaktigheter, Allehanda rec. tycker sig fin-
na i omklädnaden, hvilken dock, i alla fall, är af un-
derordnad -betydelse. Hvad han anmärker angående
Norrlands oriktiga beskrifning, deri har han visserligen, .
till en stor del, rätt; men natur-beskrifningar äro lik-.
väl alhid af mindre vigt i en bok-af WVinas tendens.
Sådane misstag, som alt tala om norrsken vid. mid-
sommars soien, äro dock nästan oförlåtliga. En snö-
gräns torde deremot sjelfva den vidtberesta Allehanda
rec. ej kunna förneka på fjällsn kring Sulitelma, der
den, i stöd af godkänd auctoritet, uppgifves af författ.
Orimligheten af Edvard Herveys anställning såsom
kapelipredikant i en afligsen trakt af Norrland, torde
förminskas, då man betänker, att han länge, innan
han blef det, bodt, såsom privat Engelsmsn i trakten,
och först sedan han tillräckligt kuonat hinna lära sig känna
språket och menniskorna, anmälde sig till en tjenst,
hvartill hin visade sig ega erforderliga kunskaper. I
dyiikt fail kunde det väl annu hända, att man antoge
en utlänning, som blowt gjort sig känd för godt, till
en, i vårt prestfatiiga land, så litet ettersökt post. E-
pisoden med den ludna mannen låter dock hvarken
förklara eller försvara sig, och öfverhufvud är arbetet
belastadt med åtskilliga händelser, son hvarken höra
till handlingen eller bidraga till iddgens utveckling, och
hvilket, man måste medge det, till deras skada, ej
sakpa syskoniycke med Törnrosens bok. — Att man ej
hvar dag träffar sådana karakterer , som Nina,
Edla, Clara, Ludvig, Eduard och fröken Greta,
deri har rec. otvifvelaktig gt rätt; men att de dock, i
mer eller mindre grad finnas, lär lika litet kunna be-
stridas, och som de då också måste hafva sitt hvardagslif,
så kan jag ej se, att författarinnan brutit mot sanno-
likheten, då hon poeskrifvit det. Eduards händelser äro
likväl högst otroliga. — Allt hvad rec. sedan säger om
äktenskap utan kärlek o. s. v. torde, såsom härledan-
de sig från en, i min tanka, oriktig åsigt af det hela,
bortfalla, och den alskvärda författarmnan stå fullkom-
ligt renad från de beskyllningar, han wil göra henne
för oskärandet af dessa heliga förhållanden, ty att vilja
visa huru en stön själ, på religionens vingar, t. o. m.
kan höja sig öfver det tvång, som jordlifvets missför-
hålland2 kan lägga på menniskans heligaste rättigheter,
deri måtte väl ej ligga något orätt? Lika litet kan jag
finna, att författ. nedsatt äktenskapet genom föreningen
mellan baron H. cch fröken Greta, då hon, utom det,
att denna alldeles inte framställes så gammal, som Alle-
handa vill göra henane, ger dem begge själar af en evig