! JDalllld BAlilCKRUUUD tull et, Il vilatill UVittlaltial tj aAlltild3al tu, utan hela menniskoslågtet, äfven vid de största försakelser, såsom Eduard Itlervey och Clara, kunna vara lyckliga. Ty är ej Edla det blinda nitet, Nina den förintade ödmjukheten, Ludvig dea sträfva sannfärdigheten, Grefvinnan Natalie det sk .ytande ädelmodet, o. s. v.2 Och om man sammanfattar allt deita, så blir boken Nina, i stället för en chaotisk blandaing af dygder och laster, rätt och orätt, en med alla sina utväxter, dock skön förklaring på Fasilagssöndagens herrliga epistel öfver kärleken, bemtad uti Pauli första epistel I till Korinterne 13 Kap. från 1:sta tll och imed 13:de verserna, och som börjar: Käre bröder: Om jag talade ined mnniskors och englars tungor, och, hade icke kärleken, så vore jag en fjudande malm eller en klingande bjellra. Hade författarinnan tagit detta språk ull motto, så hade troligen sjelfva den stränga Allehanda-rec. fattat hennes meaning, funnit så väl snille som uppfinning, originalitet, individualitet, och plan deruti, samt hvarken handlingen eller karaktererne triviala, emedan de då befunnits fullkomligt afpassade efier sitt syfte; men på annat sätt betraktad måste naturligtvis slii detta synas fattas boken. Enligt min åsigt hemtar man nu derutur ej allenast en skarp varning mot all ensidighet, till och med i dygd, utan äfven en skön, en välgörande låra mot a.la vedervärdigheter, hvarpå lifvet är så rikt. En wvtterligare stadfästeise af deana mening hermtar jag derutaf, ati författarinnan mer än en gång låter framlysa klander och ursäkter för Grefve Ludvigs, Edlas och Ninas radividueila handlingssätt, t. e. då hoa låter Baron H. säga om honom, att hans rättvisa endast har svärd, och hon blott genom dlas egen känsla för Grefve Ludvig kau ursäkta hennes blindbet för hans fel, och deraf följande envishet att vilja tvinga Nina att ge honom sin hand, samt dennas moraliska svaghet genom hennes fysiska m. m. Må då hver och en, som endast betraktat det yttre liivet hos Nina, ännu en gång egna henne en blick, oeh rikta denna på det inre, så hoppas jag att mången obehaglig känsla, som man förut hyste dervid, skal: försvimna, mången brist öfverses för det helas vackra syfte och mången tacksamhetskänsla uppstå för författarinnan, som så mildt väckt vår uppmärksamhet på de själens lyten, hvilka oftast bära sken af fullkomligheter. Sedan således den vigtigaste punkten af berättelsen är afgjord tll författarinmans fördel, låtom oss närmare betrakta de felaktigheter, Allehanda rec. tycker sig finna i omklädnaden, hvilken dock, i alla fall, är af underordnad -betydelse. Hvad han anmärker angående Norrlands oriktiga beskrifning, deri har han visserligen, . till en stor del, rätt; men natur-beskrifningar äro lik-. väl alhid af mindre vigt i en bok-af WVinas tendens. Sådane misstag, som alt tala om norrsken vid. midsommars soien, äro dock nästan oförlåtliga. En snögräns torde deremot sjelfva den vidtberesta Allehanda rec. ej kunna förneka på fjällsn kring Sulitelma, der den, i stöd af godkänd auctoritet, uppgifves af författ. Orimligheten af Edvard Herveys anställning såsom kapelipredikant i en afligsen trakt af Norrland, torde förminskas, då man betänker, att han länge, innan han blef det, bodt, såsom privat Engelsmsn i trakten, och först sedan han tillräckligt kuonat hinna lära sig känna språket och menniskorna, anmälde sig till en tjenst, hvartill hin visade sig ega erforderliga kunskaper. I dyiikt fail kunde det väl annu hända, att man antoge en utlänning, som blowt gjort sig känd för godt, till en, i vårt prestfatiiga land, så litet ettersökt post. Episoden med den ludna mannen låter dock hvarken förklara eller försvara sig, och öfverhufvud är arbetet belastadt med åtskilliga händelser, son hvarken höra till handlingen eller bidraga till iddgens utveckling, och hvilket, man måste medge det, till deras skada, ej sakpa syskoniycke med Törnrosens bok. — Att man ej hvar dag träffar sådana karakterer , som Nina, Edla, Clara, Ludvig, Eduard och fröken Greta, deri har rec. otvifvelaktig gt rätt; men att de dock, i mer eller mindre grad finnas, lär lika litet kunna bestridas, och som de då också måste hafva sitt hvardagslif, så kan jag ej se, att författarinnan brutit mot sannolikheten, då hon poeskrifvit det. Eduards händelser äro likväl högst otroliga. — Allt hvad rec. sedan säger om äktenskap utan kärlek o. s. v. torde, såsom härledande sig från en, i min tanka, oriktig åsigt af det hela, bortfalla, och den alskvärda författarmnan stå fullkomligt renad från de beskyllningar, han wil göra henne för oskärandet af dessa heliga förhållanden, ty att vilja visa huru en stön själ, på religionens vingar, t. o. m. kan höja sig öfver det tvång, som jordlifvets missförhålland2 kan lägga på menniskans heligaste rättigheter, deri måtte väl ej ligga något orätt? Lika litet kan jag finna, att författ. nedsatt äktenskapet genom föreningen mellan baron H. cch fröken Greta, då hon, utom det, att denna alldeles inte framställes så gammal, som Allehanda vill göra henane, ger dem begge själar af en evig