Nya åsigter öfver Nina, eller andra delen af Nya teckningar ur hvardagslifvet. Först nu har jag läst den i ett af hufvudstadens tidningsblad så häftigt klandrade Nindä; och jag kan icke neka, att, ehuru jag erfarit, det man ej serdeles bör rätta sig efter recensioner, detta klander, till en del derifrån afskräckt mig, som på den korta tid, hvilken är mig öfrig till läsning, ej gerna läser något af mindre värde; men deremot har ianken på författarinnans föregående arbeten frestat mig att undersöka, om hon verkligen kunnat sammanskrifva sådane orimligheter, med en så falsk riktning, som Recensenten i Allehanda anför. Såsom allt godt, segrade också slutligen denna goda tanke, och förmådde mig, att kanske till och med med större uppmärksamhet, än man vanligen eguar romaner, skärskåda den stackars hatkycklingen. Jag ångrar ej heller den tid det kostat mig; ty ehuru jag, beklagligtvis i mycket måste ge Allehanda rätt, har läsningen af Nina dock ej i ringaste mån förminskat den aktning eller det hopp, dess författarinnas tidigare skrifter ingifvit mig, nemligen, att hon städse skulle komma att intaga ett utmärkt rum i denna gren af vår litteratur. Troligen härleder sig denna, mot Allehandas och, så vidt jag förnummit, mot de flestas stridande åsigt af Vinna, derifrån, att jag sett den ifrån en helt annan syppunkt, än dessa, nemligen från den författarinnan sjelf angiflver i förordet: från -hjertats. Klaven till hela berättelsen tycks ligga i den historia om dygderna, hon låter fröken Greta berätta, och der hon visar, att hvarje ensidig dygd slutligen förvandlas till fel, då deremot dygderne, förenade i den egenskap, som är lagens fullbordan i kärleken, lyckliggöra i hvarje förhållande. Långt ifrån således, att uppställa Edla, Nina och grefve Ludvig . såsom ideal, tycks författarinnans bemödande gå ut på att visa, det just deras ensidighet