Nya åsigter öfver Nina, eller andra delen af
Nya teckningar ur hvardagslifvet.
Först nu har jag läst den i ett af hufvudstadens tid-
ningsblad så häftigt klandrade Nindä; och jag kan icke
neka, att, ehuru jag erfarit, det man ej serdeles bör
rätta sig efter recensioner, detta klander, till en del der-
ifrån afskräckt mig, som på den korta tid, hvilken är
mig öfrig till läsning, ej gerna läser något af mindre
värde; men deremot har ianken på författarinnans före-
gående arbeten frestat mig att undersöka, om hon verk-
ligen kunnat sammanskrifva sådane orimligheter, med en
så falsk riktning, som Recensenten i Allehanda anför.
Såsom allt godt, segrade också slutligen denna goda
tanke, och förmådde mig, att kanske till och med
med större uppmärksamhet, än man vanligen eguar ro-
maner, skärskåda den stackars hatkycklingen. Jag ån-
grar ej heller den tid det kostat mig; ty ehuru jag,
beklagligtvis i mycket måste ge Allehanda rätt, har läs-
ningen af Nina dock ej i ringaste mån förminskat den
aktning eller det hopp, dess författarinnas tidigare skrif-
ter ingifvit mig, nemligen, att hon städse skulle kom-
ma att intaga ett utmärkt rum i denna gren af vår
litteratur. Troligen härleder sig denna, mot Allehandas
och, så vidt jag förnummit, mot de flestas stridande
åsigt af Vinna, derifrån, att jag sett den ifrån en helt
annan syppunkt, än dessa, nemligen från den författa-
rinnan sjelf angiflver i förordet: från -hjertats. Klaven
till hela berättelsen tycks ligga i den historia om dyg-
derna, hon låter fröken Greta berätta, och der hon vi-
sar, att hvarje ensidig dygd slutligen förvandlas till fel,
då deremot dygderne, förenade i den egenskap, som är
lagens fullbordan i kärleken, lyckliggöra i hvarje förhål-
lande. Långt ifrån således, att uppställa Edla, Nina
och grefve Ludvig . såsom ideal, tycks författarinnans
bemödande gå ut på att visa, det just deras ensidighet