dre afsett en billig utkomst för befale, än att dit inlocka dena oerfarne ynglingen, som, okunnig om anledningarna till den förvånande afgåvgen af officerare, endast beräknat ait hastigt hinna tll lön och till kaptensgraden, samt derjemte få göra vakt på Kongiga slottet, ega en friplats på spektaklet, o. s. V. Ins. har redan visat ait en officer vid Lifbevärmgsregementet kostar staten vida mindre, än en simpel gardist vid fotgardesregementerne, och ännu mindre än eo dylik vid Lafgardet tll häst. Gardisten är Hikväl klädd, född, herbergerad och vårdad under förefallande sjukdomar; och om han vid begångna fel måste halva hassclkäppen i perspektif, hafva i stället lifbevärings officerare, utan begångna fel, — tiggarestafven. Ait detta icke är något nödrop, hvarill åtminstone Ius. för sin del nu mera icke har vågon auledning, utan ett verkligt förhållande, bevisas nogsamt af de sammanskott, officerarne flere gånger fått göra tll olyckliga bortgångna kamrater. Vid 1830 års Riksdag ämnade en officer vid regementet motionera en lonetliöknaing. Friherre Nauckhoff, urdersätted hörom, begagvade sit iuflytarde för att hindra denna motion, och lät för sådant ändamål cfficerane förstå, att H. M. Konungen redaa vore betänkt alt, uian lönetilökning på stat, på ctt eller annat sätt hndra och upphjelpa offieerarnes vilkor. Ett par år före sistförflutae Riksdag erhöllo gardesregemenierna, emot Rikets Ständers beslut, 34,000 Radar Bko af Statsnedlen tll fördelning sins eraellan. Ständerva, som tydligt nog låtit förstå, att dessa regereenten redan kostade staten nog mycket, medgåtvo likväl vid 1834 års Riksdag de-sa medels upptagande på ordinarie stat. Vid intetidera af dessa tillfällen erhöll det vanlottade lifbeväringsregementet icke en skiling, och vid Riksdagen icke ens hvad deras chef begärde af insparade utgifter för de fordna lifdrabanrmterna. Det visar sig således nogsamt, hvar orsaken till det ena så väl som det andra kan igenfinnas; nerl. uti den olika omvårdnad från höga vederbörandes sida, som de olika regementeraa åtnjutit. Till den nuvarande chefens beröm, bör Ins. ieke förbigå, att han vid sistlidne riksdag gjorde ett försök att få officerskorpsens löner uppbhjelpta, ehuru det misslyckades. Då äfven för framtiden föga hopp i detta afseende lärer finnas, och ingen torde bestrida, att de vilkor, som nu ega rum för Lifbeväringen, äro outhärdeliga, månne det då skulle vara för mycket att hoppas, att, när dessa omständigheter komma till Kenglig M:j:ts kuuskap, någon sådan förändring måtte blifva vidtagen, hvarigenom antingen den närvarande organisation af regementet upphörde, och oflicerarne kommo på indragninesstat, eller blefvo placerade på andra regementen, eller ock att regementet sattes på samma fot som t. e. Wermlands fältjägare, så att de endast behöfde finnas vid mötena och vaktgoringen på Kongl. slottet indrogs. Genom den sednare åtgärden kunde regemeuteis bufvudsakliga bestämmelse att exercera lifbeväringen ganska väl bibehållas, men officerarne fingo då tilifälle att uppehålla sig på landet mellan mötestiderna, hvarigenom deras löner blefvo mindre otillräckliga. Det tillkommer icke Ins. att göra något förslag till fyllande af den lucka, som skulle inträffa för vaktgöringen å Kongliga sloitet, gexom en sådan förändring; men han föreställer sig att det icke vore omöjligt. Redaktionen hav icke varit i tillfalle att erhålla tillgång tll sådana haedliogar, hvarigenom den sjelf kunmat Hndoarcsila alla da höns aanda aan fa XM fun Ana