HSlUlc Ur Usladi AUD, tom Var trons HJEilC, 10 MYerges
hjelteålder? Nej, man skall oöfvergå till Ynglingarve
och Ivarska och Sigardska ätterna, hvilkas dimmiga ger
stalter träda fram på sagans skådeplats, och låta binda
den fria tanken af ett cländigt frasmakeri, som behagar
hvar och en, som sjelf har orediga begrepp! Avmär-
karen borde, ehuru stor Logicus han än är, icke fästa
sig för strängt vid vissa uttryck och former i sina skol-
böcker; han borde åtminstone kunna medgifva, att den
perioden, som uii ett lards historia har de största och
ädlaste hjeliarne, må af andra kallas dess bjelteålder;
fastän det ej kan vare honom tllåtet för sin stränga lo-
giks skull och sina djupa aesthetico-historiska kusska -
per. Saken förvärras ej derigenom för honom; ty i
stället att i vår uppsats säga, att Sverges största skal-
der uppkommo först tusen år efter dess slutade hjelte-
ålder, så blir det blott h .ndrade, och dermed kan han
svänga sig vid ett annat tillfälle, och påsta alt
den poetiska kraften på denna korta tid ej hun-
nit alldeles dö ut i Nordea. Vidare fortgår vår
anmärkare och påstår, alt jag sökt bevisa ogagnelig-
heten af idgella sträfvanden, derföre att jag framställt
den klassiska konsten i sitt förhållande till kristendomen
och romantiken, och att jag derföre glömt nela min
hufvudide, som är att bevisa sannolikheten af Amerikas
andeliga uppblomstring i en närmare eller fjermare fram-
tid. Sannerligen jag trodde honom vara så klen i sin
logik, men nu måste jag tro, att hela hans uppblåsta
auktorskap är eit verkligt: pariuriunt montes, hvilkas
ridiculus mus här nyligen framhoppat i dagen! Intet
tecken till förmåga att följa med i ett längre raisonne-
ment och äfven intet inre sammanhang i egna tanker;
han som är en så eförliknelig logicus! — Under det
jag uppställer premisserna till en slutledning, hvars
contenlum är, att kristendomen är lifvets högsta och san-
na poesi, för att deraf bevisa, att Amerikanarpe äfven
icke äro uteslutna derifrån, så kommer han med sina
vanliga gycklarelåter och påstår, att jag är ond på po-
esien, och hakar sig fast vid en fråga, -hvartll den
klsssiska konsten tjenade, då den icke kunde rädda sam-
hället från undergång. Här ha vi åter dessa tanklösa
dilettanter, som förestalla sig, att något i verlden kan
gifvas utan motsvarande begrepp. Om detta, såsom en
andelig kraft, uppenbarad i det yttre, sjelf utgör det he-
la såsom idde, så måste man väl kunna fråga efter dess
innehåll, emedan det ändå skall fattas af förnuft.
Men om det går an med kilosofiea och äfven med re-
ligionen, ty hennes oförgängliga verk är just försoningen
af alla motsatser i menniskans irre verld, så måste det
väl äfven vara tillåtet om konsten, som jag blott påstått
vard en fortgående ideell uppenbarelse af religionens
cch vetenskapens väsende såsom lefvande och fortver-
kande i historien. Nu måste det väl derföre varai sin
ordning att från begreppets och ideens ståndpunkt söka
uppfatta betydelsen af en redan fullindad utvecklingsperiod,
och om man då skulle finna, att oaktadt den yttre sinnliga
gratien och den oöfverträffliga framställningen af det som
man anade såsom det högsta i denna konstens lyckliga
ungdomsålder, dess skapelser icke förmått att fast-
hålla och rätt framställa det oändliga så som naturens er E
het och vexlande mångfald, så skulle jag tro, att det
icke vore otillbörligt aut utropa vid åsynen af det af-
guderi, som konstens så kallade tillbedjare drifva der-
med: hvartill tjenade allt detta? Han bode veta att
man kan fordra af en critikus, att han bör känna af-
handlingsformens enklaste lagar. Om man uti en län-
gre dedukiion utlemnar något, som af Sig sjelf förstås
o .e
af det föregående eller efterföljande, så är detta icke
något fel mot en riktig argumentation. Det mesta i
tal och skrift är sådana enthymemata, som sjelfva den
strängaste logik erkänner och tillåter. Men se vår 1o-
gicus är helt och hållet ÖNOYITTOS och derföre faller
det sig icke så moga! Hvad jag sagt i min upp-
sats om kristendomen, behöofver icke här uppre-
pas, det vill jag blott tillägga, att det är rent omöjligt
och otänkbart, att kristendemens ande kan försvinna
från, jorden; just derföre att den i sig innefattar alla
momenterna af mensklighetens utvecklingshistoria
utgör den absoluta verldsreligion
lighet måste fo.tlefva och fortverka i menniskohjertat.
Häruti ligger hemligheten af dess regenerations- och upp-
ratthållelseförmåga. Momenterna efierfölja hvarandra en-
ligt en inre nödvändighetslag, och hvarje sådant förflu- i
tet moment har till sitt reella lif upphört på jorden,
och kan icke mera verka upr
aithållande och bevarande.
Sådana finnas oteliga i kristendomens serskilda manife-
staiionsformer, men
alltid har den uppstått herrligare
och skönare i hvarje ny länk i kedjan. Fadrens nåd
och barmhertighet och hans kärlek till verlden skola
vi allid prisa, och den eviga försoningens himmelska
lära skola vi städse med tullbedjande tack och lof om-
fatta i vår förtröstan och vårt hopp, som skola följa oss
öfver till ett bättre lif gemom gralfvess mörker och sjelt
va verldarnas förvandling!
anmärkare icke allenast
och
en, som i tidernas oänd-
Men häruti visar sig vår I
ytlig i kännedomen af den I