NRJ
Några ord i anledning af anmärkningarna i
Dagligt Allehanda öfrer artikeln om Nord-
Amerikanska fristaterna och deras kultur.
(Slut. från Lördsgsbl.)
Vidare såge: han,att ett folks poetiska ålder icke är den,
då se mest fulländade skalder uppträda, såsom jag skulle
antyda, då jag sammanställer hvad jag kallar hjelteålder med
den tid, då de största skalder funnits. Efter det be-
grepp, som jag iuppsaisen fästar vid hjelteålder, vore det
väl icke så oriktigt måhända; men det har jeg icke gjort,
då jag sagt att Sverges största skalder uppstått lingt
efter dess slutade hjelteålder. Detta är således en liten
mensonge honorable, -som dock betyder helt litet. Åf-
ven när han säger, att en nation, som icke börjat med
poesien, slutar bestämdt aldrig med den; så kan detta
också medgifvas och lätteligen ombildas till min egen å-
sigt, om man blott tillägger, som jag uttryckligen gjort
i sjelfva uppsatsen, att Poesien ej egentligen består irim-
smderier och metriska former, utan i den anda, som
känner sitt lif i Gud, och som är genomträngd af det
gudomligas ide, blott att det sker med olika grad af
klarhet, och att de nationer, som befiana sig på en
lägre bildningspurkt, endast dunkelt ana de hemlighets-
fulla makter, som verka i deras inre. Men att ett folks
högsta poetiska produkter blott skulle vara en följd af
de poetiska studiernas högsta utvecklipg, se det är en
platihet både i tanka och uttryck hos vår vårde anmär-
kare! På det sättet fortgiek från Homerus ända till So-
phocles Greklands abstraktpoetiska tidehvarf, och hos En-
gelsmännen fråu Harpers och Minstrels dagar till när-
varande period. Rättare skulle det synas, om anmär-
karen påstod, att sedan folklifvet från denna i dess inre
förnimbara vexlande melodi, som utgör grunden för och
äfven öfvergår till uttrycket af dess verksamh-t, små-
ningom genom begreppet utbildas, så fortlefver det poe-
tiska såsom kävsla för religion eller för det goda,
sanna ech sköna; men att denna heliga lifsgrund, när
den upphöjes till identitet eller känslans förklaring i
föreställning och tanke, hos snillet framträder i de herr-
liga skapelser, som tillhöra konsten. Att i ea senare
konstperiod, produktiviteten ledes oeh riktas af studier
förändrar väl icke saken. Det vill bloit säga, att dessa
såsom ett negatift element tillkomma, men hos konst-
nären måste naturen sjelf vara det positiva, som genom
inga studier kan ersättas. Stode nu hans iare icke i en
sådan beröring med den tid hvari han lefver, att hans
själs strängaspel icke ackorderade med eller återljudade
dess skönaste assonancer, så skulle också alla studier
vara otillräckliga och icke förmå att väcka och lifva den
producerande kraften. Sjelfva dissonancerna i lifvet kun-
na ofta verka såsom en impuls och gifva anden mera
spänstighet att höja sig i contemplationens renare sferer.
Att nu vilja kalla en snilleprodukt i ett efterföljande ti-
dehvarf for konststudium, är det samma som att förne-
ka all snillekraft och originalitet åt senare tider. Då
borde äfven också alltid en efterföljande tids snillefoster
öfverträffa hvarje föregående tidehvarfs, emedan hvurje
efterföljande period alltid kan lägga ett plus af konst-
studium till den föregåendes; men ait så icke förkåller
sig, visa tillräckligen en Sophocles, Dante och Shake-
speare Cc. Det sanna af saken är det, att när grunden
förefianes, så ljuder den som en himmelsk resonance
till alla de renare tomrer, som genomsväfva mnaturcns
och menniskolifvets oändliga rymder. —-- Nu kom-
mer han till min såkallade hjelteå!der för Sver-
ge, och en obetydlighet vore det väl, om han
i något hade rätt; ty att min uppssts har många
svaga sidor, det erkänner jag gerna; men beklagligtvis
har icke anmärkaren kunnat altrapera dem. Han
fraraträder med sin klassiska definition på hjelteålder,
som skulle vara den epokea, när ett siridbart, ung-
domligt folk med ännu föga utbildade socigla förhållan-
den kämpar enadt, eller individuellt för en ren idd, ic-
ke för person eller intressen. Detta är en vanlig fros
ur hvarje aesthetico-historiskt compendium, och anmär-
karen visar sig styf med audras lärdom; men om vi se
tll en: början buru det var med derna strid i forntiden,
så torde det bli någorlunda ovis sst, om den der s. ko
iden var något annat, än ett lågre intresse i de flesta
fall. Börjom med Grekernas tåg efier det gyldene
skinnet, och låtom oss sedan fortgå till Trojanska kriget.
Guld, hämnd, plundring och roflystnad voro ideerna,
som lå go till grund för dessa företag, fastän de sedan i
me — ———- — — —onn- -—Ä-— — ——-.-—.-— Z— ——— -Z - - 3 - !?n2n - mhr,.pnmerwnwm—ooammt!t.-nnnsv2—— — HÅ ivvas-—2-2 mnn—— - - ——— — 4 —— Å )?—?- 2 -?
sin mytiska halfdager blifvit framstö ällda och besjungnva
af skaiderna. Deremot vill anmärkaren icke räkna till :
Grekland bjelteålder dess oddödliga sirider mot Perserna,
då kampen gällde religion och fosterland, mskar och
barn, för dess medbor Bare 29 OC h hvilke et tidehys arf upp- I
Armada Ki altan AA ot TT SL .