man banrg uti en, 1 deita blad tior den 15 sistiedne
Januari, iaförd artikel tillkännagifver, at flera fall af
så kallad Trafvar-sjuka anzscipit fir, som blifvit köpta
vid Skillinge schäferi i Skåne, och hau anser sig till följe
deraf högeligen böra afstyrka begagnandet af springgumsar
som härstamma derifrån: — att såväl detta tillkänna-
gifvande, som den meddelad varningen, icke kunde lem-
nas obesvarad sf egaren till nämnde schåäferi, ir Nie-
man, — insågs lättebgen, heldst tillmälet var af den
vatur, alt det högst betydligt uedsatte sehäferiets värde.
— Ett svar från Hr Nieman iaflöt ock ef:er någon tid
uti deana ti dning, — deruti han förklarar Hecr Hoff
mans uppgift? var a en lögnaktig vppgift och vrängd
framställning — och försäkrar bestämdt, stt en så
Her har fannits uti
beskaffad sju. dom hvarken finnes ec)
Skillinge schäferi. -
Då nu Direktör Hoffnan ansåg sin skyldighet vara att
offentliggöra sitt erfareuhetsrön, men då detsammns vil
förlitlighet sedermera i så ampia ordatag blifvit be
— så hade man ock haft skäl förmoda att Hr Direktö-
ren, Atminsiove för sin egen hel skull, hade haft oll
möda osperd, antin gen alt penom säkra hevis styrka
sann ingsesligh eten a sm uppgif, elier ock — om hav
det icke förmått — då icke heller dragit i betinkande att
lemna Hr N. al möjlig upprättebe för det samningslösa
och förhastade tllmälet. — Tvertom har Hr Direktörea
genom sin underla enhet att bevisa sit påstiende, adra-
git sig ett rättvist klander, både för det Ilr Direkts ren
Iupit åstad i ogjordt väder och för det Er Pirek-
tören lemnat sitt lidna nederlag åt en berbknad tystnad,
— och härigenom skall en hvar, som icke så
å noga käa-
ner de begge stridande Herrarne, råka i ovisshet om
hvilkendera, som verkligen är den felakiige. — Dock
synes det moraliska ansvaret ännu hbvila på Er Direk-
tören, som icke leder i bevis hvad han en gång offent-
ligen angifsit, -— och icke måte Hr Direktören iro
att hans flesta uppgilter äro så tillförlitiige, att de kom-
ma under kategorien a Kungsord? —-— — ? —
Emedlertid bemställe vi nu till IHir Direktörens eget
begrundande, om Hr Direkt. hoppas att hans intygande
hädanefter skola tillvinna sig den twovärdighet, som hvar
och en tjensteman bör hafva, — och serskildt uudra
vi om Hr Direktören numera verkeligen anser sig vara
sin innehafvande tjenst, med thy åtföljande dryga lön,
follkomligen vuxen, — då en vanlig schöferiegare gilvit
Hr Direkörens insigter i fårskötseln en så mäkta stor
dekonfityr? —
Men om na Hr Direktören vid närmare eftersinnande
funnit sig icke vara stadd i tillfälle, att faktiskt bevisa
sitt ofvan anförda erfarenhetsrön, och således besluit
tillåta allmänheten tanka och tro hvad hon vill om Hr
Direktörens erfarenhet ech trovärdighet; — så hade det
dock varit serde!es intressant, om Hr Direktören åtminstone
lemnst materialier till förklaring af följande märkvär-
diga ytirande, som förekommer i slutet af Hr Niemans
ofvan omtalta svar, mnemligea: Dessutom får jag
erindra Hr Direktören att jeg icke är kommissionar el-
ler uppköpare af får för andras räkning, uisn att jag,
för av öka och förbättra mitt schäferi till c egen och an-
dras nytta, skaffar mig friska och goda får, samt attjag
köper några från Sachsen ut-
siv kliga, eller avnars felfulla fir,
således hvarken köpt
arrangerade, gamla,
hvilka varcligen sä! jas styckevis för 2 3 a 4 Adde Preus-
siskt kursot, och sedermera till vida högre pris utprång-
las? — Ilvad kan väl menansen med hl. denna tirad
vara, och som, besynnerligt nog, icke har något egent-
ligt sammanhang med elit det föregående i Hr N:s svar?
Då nu insändaren räknar sig till dem, hvilla anuför-
trott lr Direkiören att uppköpa elekioraifår från Tysk-
land, och då iusiv idaren verkligen betett fåren dubbekt
högre, än Hr N. uppgifver at de ofya ;n qvalificerade få-
ren kos sta i Sachsen, och då insändaren slutligen icke är
ull eller fårkännsre, så må det väl icke för tyckas ho-
nom om han härmedeist offentligen uppmonar Hr Hoff-
man Bang, act så nära som möj! ligt belysa? Hr N:s of-
van anförda uppgifter, o och met Ideta huruvida de eganå-
gon til lämplighet på de af Ir Direktören verk ställda
fårinkopen, på det man d: oreker må sluta huruvida Hr
N:s antydningar böra anses såsom låga insinuationer mot
Hr Direktörens heder, — le såsom väckelser till un-
dersökning och framtida försigtighet. — Visserligen
skulle man äfven önska att He Direktören på samma
gång, om det föll sig lägligt, 1 meddelade de anledningar,
som lågo till grund för det, 1 Aftonbladet för den 13 sistl.
Januari, mr ddela de erfare enhe tsrön, alt Trafvarsjukdomen
angripit får hån Skilliage; — men då Hr Nieman. ännu
är så tolerant, och icke har yrkat ansvar på Hr Direk-
tören, så kan man ja bespara Hr Direktören detta be-
SVÖr, —— unter tillönsk an, att upply sningarne rörande
andemeninger mcd ce ulprång ade fåren? blifva så
-
mycket fullständigare. ö—z. fl—6.