UU ULL YMER MID MTI A NE On SAL TISATL AA Ai TT
anför här historiens vittnesbörd, som han förut helt
beskedligt velat ignorera, då frågan var om folkslagens
vandringar och kringflyvningar på jorden: nu skail hon
vitina och afg:ra allt, och första viltneshböirdet samman-
smälter. med en fråga af honom, om någonsin ett fok
börjat,: såsom Amerikanerna, med att usbilda sitt prak-
tiska Hf, ech derefter vändt sig åt det ideella? Vet an-
märkaren hvad ett folks praktiska lit vill siga? Tror
han icke att en högre ids genomgår det i alla riktnn-
gar, och att således denna utbildning förutsätter religi-
on, vetenskap och konst, så vida ett folks bildnings-
grad tillåter utvectlinugen af dss sociala förhållanden.
Den som visar sig så oskicklig ait fatta tingens högre
sammanhang, borde icke den unde:låta att gnpa efter
de högsta tonerna, då han icke äonu känner sjelfva
scalan? Om icke samhället: -kall nedsjunka till sin för-
intning, så skall det väl hvila på några begrepp; men
nu kommer det helt och hållet an på hvilka dessa äro;
äro de sådana, som ligga tull gruud för föreningarna i
skrädtare- och skomakars-gesällernas hårbergeh, då
medger j jag visserligen, stt det står illa till med staten;
men att så är förhållandet i Amerika påstår väl icke
anmärkaren på fu!lt aifvar, äfven om han vill förfäkta
sin rol! såsom en Fru Trollopes ifrigaste beundrare; ty
då har jag intet annat svar derpå, än att han icke
känner det rätta. För att bevisa sin sats kommer han
med ett argumentum ad hominem om ynglingen och
mannen. Se ynglingen, säger han: djerf, kraftfull, våld -
sam, sjudande, oregelbunden, han strider för ära, för
njutniog och lif, och han bhesjunger dem; se maunen:
han arbetar för besittning, för beqvämlighet; men om
ynglingen nu födes ull besittning, för beqvämlighet, el-
ler om hela hans uppfostran går ut på att arbeta och
kalkylera för deras utvidgning och betryggande, skall
han såsom fullmogen man, då han redan afsatt öfver-
skottet af kraft (sjudningen), som tillhör utvecklingspe-
rioden, och blott har qvar hvad deraf behöfves till
sjelfkonservation,. kasta sig ur den jemnvigt, hvari hans
väsen kommit? Än mer: skall han utur sig framkalla
elementer, som i den period, då elementerna röra sig
och jäsa, icke hos honom funnits, ja, som stå i uppen-
bar sirid med dem, hvilka hos honom redan nått den
högsta utbildning? omöjligt! och om detta sista gäller i
allmänhet, bur mycket mer, när fråga skall vara om
iddens utveckling ur materien? När var nånsin materien
någonting dynamiskt? Hela denna djupa senscommuns-
filosofi har jag gjort mig en otrolig möda att afskrifva.
Jemnförom till en börjsn ynglingens karakteristik och
mannens: Hvilka djupsinniga resul ater af hans anderi-
ka forskning! Ynglingen är djerf och våldsam, sjudan -
de och o:egelbunden, och arbetar för njutning, ära och
hif och Mll slutet så sjunger han — men mannen,
stackare, har spelat ut sin roll; ty han arbetar för be-
sittning, för beqvämlighet! Det bögre lifvets ide
sväfvar blott som en aftonrodnad på hans natt-
liga himmel, och han kan icke mera vara så
varm för sainieg och rätt. Men ynglingen är
ännu för omogen — dertill 1 sin vilda, oregel-
bundna krafi; slltså är det väl qvinnorna, som göra det
stora, som historien omtalar? Hvilken förtväflig histo-
ricus!
När ynglingsåldera är förbi, säger anmärkaren, så är
öfverskottet af kraft borta; ynglingen har afsatt det och
har blott qvar hvad som behötvrs till sje!fkonservation,
Hvilken misslyckad filosofi! Hos mannen, der de högre
krafterna först skola hinna till fulikomlighet och mog-
nad, der är al!t slutadt, all: liksom i en vulkan för-
brändt; han är blott ett stränglöst instrument, der det
sköna, goda och sanna icke mera kan ljuda i nigra
renare melodier. Det högsta vi ha på jorden i veten-
skap och konst, i stat och kyrka skulle icke vara män-
nernas verk; nej, de bafva ej mera kraft, än de behöfva
till sin sjelfkonservation; men icke heller ynglingarnas,
således hvilkas? Pet må anmärkaren sjelf besvara, när
han finner för godt. Nu blott några ord om materiens
brist på all duva , potentia, vis Åfven om vi be:
trakxta den ur den vanliga synpunkten, så måste den
i vår kropp såsom andens läge varelsesäte i tid och
rum vara elt uttryck af denna och återspegla dess vä-
sende. Men är anden hendling och kraft i ordets
högsta bemärkelse, så är det svårt att inse hvad för-
bållande det skulle vara emellan hans yttre och inre,
om ej det vore något likartadt som förmedlade och
förmedlades genom båda. Huru en handling af rent
ideel patur kunde ofvergå i verkligheten och erhålla
objeciiv realitet eller tvertom, huru eit ytire kunde upp-
fattas och afbildes i föreställningen, det torde vara svå-
rare att förklara, om msn nekar allt lif och potentia-
ton:förmåga i materien. Hela nutritionsprocessen är
er sådan dycamisk series, hvarom fysiologerne veta
att berätta, raen se, vår 2anmärkare har intet filosofiskt
begrepp; han lefver och röres å sin duslistiska sfer, och
det vore honom gerna förunnadt, helst som ingen frå-
ga varit oss em:llen om ideens ulvecklicg i materien!
— —— — — — J— ssu-rrvnvn-l.lessssssssnsaoeosvoessemwmvueojmvmeeee2eer222-1 I —— tt ---—-—-—-—-—r—r—— — A — — ——— — W-———-—--—---—CÅcÅk.o