komminister, till följe af Hr Biskopens uppmaning, genåst prenumererat; ty bland stiftets komministrar firnes ingen enda prenumerant å BStatstidningen. Man kan icke tvifla, att brefvets författare åt sitt snillefoster önskat den publicitet, som Aftonbladets Redsktion deråt gifvit; men om Lan drifver sina anspråk ända derhän, att vilja af Svenska allmärheten arses såsom en organ för Gottlänska Presterskapets opinion, så lärer ban i sanning hafva svårt, stt i sådan egenskap behörigen dokumenier? sig. Ty med undantag af fyra Pasturer, dem brefreis författare icke senvelikt kan repires-ntera, och en Komminister ) hafva stiftets samtliga Presimån enhälligt förklarat, det ngen af dem författat, afsändt eller afsanda låtit något bref, hvaraf merberörde tidningsartikel kunnat vara utdrag. Då nu brefskrifvaren uppgifvit sig vara pomminister; men alla öfriga Komministrar i stiftet medelst omnämda förklarande undanbedt sig den tveiydiga äran, att snses såsom biefvats författare, synes man berättigad till det amtagande, alt antingen brefset är understucket, eller ock, att den sannskyldiga författaren måste vara den ende bland sine medbröder, som ifrån sig icke afledt en sådan misstanka. Må emedlertid äfven detta exempel varna för den oförsigtigheten, att utur aconyma tidnings artiklar vilja utleta en allmännare opinion! Prestman på Gottland. Det hufvudsskliga läsaren har tillfälle att irhemta af ofvarstiende, är dem intressanta cmständigbeten, alt uppgifen i biefvet, sngående uppmaningen till prenumeration på Statstidningen och vinken derom från högre ort, finnes bekräftad. En annan, icke mindre märklig, är beviset på de ifiiga bemödanden, som blifvit gjorda för att utspionera hvem som kunnat vara författare till brefvet. Ett verkligt odium theologicum tyckes härvid hafva stegrat vederbörandes nit till en ovanlig grad, och det utgör snart sagdt ett drag, värdigt att antecknas för eklesiastikverkets historia, att man sökt förmå hvarenda Pastor och komminister i eit helt Suft till en förklaring, att ej hafva åt en tidningsredaktion lemnat en notis, och detta, märkom vät, ingalunda på grund af någon oriktighet i notisen, utan endast för det att man vågat off-niligen nämna, hvad vederbörande företagit sig, men ville hafva gjordt i Zysthet. Man kän icke aunat än högligen gilla de personers handlingssätt, som af förakt för denna lumpna inqvisition, vägrat att afgifva någon förklaring — oaktadt vi när som helst skulle med det ännu i behill varande brefvet kunna styrka, det ingen af dessa personer författat detsamma, i fall vi icke hade gjort oss till en regel, att aldrig förevisa till Red. inkomna manuskripter, då lörfattarne önska bibehtlla ar onymiteten. Det bör ihågkorrmmas, att alldeles intet klander i det omnämnda brefvet yttrades öfver Hr Biskoppens förböner för Statstidnivgen, hvilket äfven visar sig af det ofsanstående utdraget, och det skämt reflexionerna inznehöllo var ganska oskyldigt; men i alla fall kunna vi icke anse för annat än en låghet af Insöndaren, att på grund af lösa misstankar hafva velat med namn utpeka fyra eller fem persocer, i förhoppning att åtminstone en af dem måtte vara den rätta, för att sedermera låta den andeliga vredens bannstråle falla öfver hans olyckhga hjessa. För att nu på en gång upplysa, huru fullkomligt det tjenstaktiga upptäcktsnitet här lupit med limsiången, vilje vi blott nämna, det brefvet väl var ifrån en prestman på Gottland — måhända en af dem som förklarat sig, — men ej till Aftonbladets redaktion, utan tll en enskild bekant, som fann de in bona caritate gjorde skämtande reflexionerna så roande, att han ansåg dem foörijena lemnas till cen tidningsredaktion och derföre insände brefvet till Aftonbl-det. I sådant afseende kan således brefvet visserligen säges vara understucket, äfvensom man finner, att hvilken som helst ef de förklarande, kan med godt samvete säga, att han ej skrifvit tull Aftonbladet, då brefvet varit edresserat till en annan. ) Här hade Prestmannen till och med genom ulsältanafzde pastoraters namn, i hvilka desse fyra Pastorer