måne om sina barns dygd, skulle då nästan ieke kunna låta dem läsa någon af de skrifter, hvilka hittills varit ansedda såsom de mest klassiska och moraliska: böcker för ungdom. Man måste då genast forkasta t. ex. Goldsmiths förträffliga arbete: Vicar of Wakefield, som i England, hvarest ungdvmens uppfostran och bildning vårdas med största sorgfällighet, åtminstone inom de bättre klasserna, allmänt är ansedd och begagnad såsom en af de basta samt mest moraliska och lärorika skrifter för ungdomen; ty uti denna skrift förekommer ej blott en lord af utsväfvande karakter, utan ännu rysligare, en enlevering och en falsk vigsel emellan prestens ena dotter och bemälte lord, hvarvid så öma nerver, som Allehandas, omöjligen kunna undgå att rysa af dygdenit. Än mer: ingen bör, såvidt han skall kunna efterkomma Allehandas råd och fordringar, låta sitt barn läsa historien eller de gamla auktorerae, der till och med sådana styggelser som Achilles kärlek till en slafvinna, eller formosum Corydon ardebat Alexin förekomma. Aldravärst är det dock med bibeln, der en mängd historier skulle komma en Allehanda-moraliets rodnad att stiga till hvitögat, nästan för hvarje sida. Också är det bekant, att det på sin tid icke saknats personer, som af ett lika heligt nit, somAllehandas, ville hafva bibeln stölld uader censur, d. v. s., att den stora mängden borde förbjudas läsa densamma — nemligen munkarne. Sedan den andeliga tonsuren nu mera icke i utvertes skepelse finnes i Sverge, är det skada att man icke åtminstone har någon teatertonsur. Allehandakritikern skulle säkert blifva Prior vid en sådan orden. —A— AA